Medan Nokias aktie på tre år fallit med 70 procent har Apples aktie stigit trefalt. Dramatiken på aktiemarknaden har sin motsvarighet på marknaden för datorlika, eller smarta, mobiltelefoner. Apple har gått från ingenting till 14,1 miljoner sålda smarta telefoner under tredje kvartalet i år. Det är fler än mångårige specialisten RIM, vars Blackberry såldes i 12,1 miljoner exemplar. Sony Ericsson har gått från 14,1 miljoner lurar i alla segment under tredje kvartalet 2009 till 10,4 miljoner, en andel på under 3 procent, i år.
Under samma kvartal sålde Nokia 110,4 miljoner telefoner, varav 26,5 miljoner smarta telefoner, vilket gav en marknadsandel på totalt 30 procent. Andelen har fallit från närmare 40 procent för några år sedan och från 34 procent i fjol. Nedgången i år beror till stor del på komponentbrist för tillverkning av billigare telefoner.
Nokia säljer enklare telefoner för ett medelpris på 42 euro, eller 386 kronor, och smarta telefoner för ett genomsnittligt pris om 136 euro, eller 1 250 kronor.
Medelpriset för Apples Iphone var 4 100 kronor och försäljningen 58 miljarder kronor, eller 6,3 miljarder euro, under tredje kvartalet i år. Tillväxten översteg 60 procent jämfört med föregående kvartal och 90 procent jämfört med för ett år sedan. Iphone står för 43 procent av Apples samlade försäljning.
Apples 14,1 miljoner telefoner gav en marknadsandel på 3,9 procent av totalmarknaden och 20 procent på marknaden för smarta telefoner. Men mäter vi marknadsandelar i monetära enheter kliver Apple fram som Nokias jämlike, och under innevarande kvartal kan Apple passera Nokia och bli störst – alltså från ingenting till störst på tre år!
Underifrån möter Nokia konkurrens från otaliga små, oftast kinesiska, företag, som gör så kallade bandittelefoner. Dessa byggs runt integrerade kretsar (mikrochip) för mobiltelefoner inköpta med tillhörande ritningar för kompletta telefoner från bland andra taiwanesiska Mediatek. Banditernas marknadsandel i Kina uppskattas till 20 procent. Hittills har det handlat om enklare 2 G-telefoner, men också 3G-telefoner är på gång.
Nokia nådde 2007 en omsättning på 51 miljarder euro, med ett rörelseresultat, tillika resultat före skatt, på 8 miljarder euro. Per aktie blev vinsten 1,83 euro, eller runt 17 kronor, och aktien handlades till 250 kronor.
I dag pekar utsikterna för återstoden av 2010 på en årsomsättning på 42 miljarder euro, med ett resultat före skatt på 2 miljarder euro och en vinst per aktie på 0,51 euro, eller 4,70 kronor. Detta betyder att omsättningen blir marginellt högre än i fjol och att lönsamheten, korrigerat för stora nedskrivningar i fjol, är oförändrad. Till talen för 2007 är det långt kvar, och i väntan på nya, givna storsäljare är tecknen på tillväxt svaga.
Omsättningens geografiska fördelning är ovanlig. Europa är störst, med 36 procent av omsättningen. Asien och Australien står för 38 procent, varav Kina 16 procent och Indien något mindre. Till Mellanöstern och Afrika går 14 procent och till Sydamerika 7 procent. Nordamerika, slutligen, står för bara 5 procent.
Redan på 1990-talet fanns tekniken för att smälta samman mobiltelefoner med persondatorer. Ledande företag med denna vision var Ericsson, amerikanska Motorola och Nokia, som utvecklade och tillverkade såväl terminaler som infrastruktur med tillhörande program för att paketera och hantera digital information. De utgjorde ett hot mot Apple och Microsoft, som utan radiokunnande ansågs sitta fast i den stationära IT-världen. Google fanns inte på kartan. I dag har dessa tre initiativet på mobiltelefonmarknaden genom sin ställning i det översta segmentet med datorlika telefoner.
Pionjären i det högsta segmentet hette Nokia. Året var 1996 och datortelefonen en 9000 Communicator, med vilken man kunde surfa på Internet. Det gick dock långsamt, ty mobilnäten var ännu inte redo. Med utbyggnaden av 3G-näten efter millennieskiftet kom en nysatsning på datorlika telefoner. Nokia sålde även applikationer till sina datorlika telefoner, men det gick trögt på grund av förseningar i nätbyggnaden. Dessutom ville mobil-operatörerna ta särskilt betalt för dataöverföring. Tiden bedömdes inte vara inne för datorlika mobiler, och hur som helst växte totalmarknaden så det knakade.
I en omorganisation 2004 bröts Nokias mobiltelefondivision, som dittills gjort allting rätt och hade rörelsemarginaler på väl över 20 procent, upp i tre divisioner. De nya divisionerna kom att konkurrera om resurser internt och fick, enligt en färsk artikelserie i tidningen Helsingin Sanomat, i uppdrag att ta fram 40–50 telefonmodeller per år, som i flera fall blev själlösa och med brister som inte åtgärdades på grund av en byråkratisk, invecklad organisation med oklara ansvarslinjer. Långsiktiga uppgifter blev eftersatta, däribland utvecklingen av Symbian. För Communicator hade Nokia sedan 2001 utvecklat ett användargränssnitt för en tryckkänslig skärm, som gick i graven tillsammans med Communicator 2005.
Apples Iphone, utan tangentbord och med tryckkänslig skärm, är inte en telefon utan en handdator från vilken man också kan ringa. Abonnemangen med Iphone lades upp med en stor pott fritt surfande, vilket gjorde att telefonen användes för det den var avsedd. Apple utvecklade bara en produkt, inte två eller tio. Det håller nere kostnader av alla slag.
Nokia hade ingen liknande produkt. Trots att tre år har gått sedan Apples lansering har Nokia först nu, med N 8, mer på allvar tagit upp kampen med Apple och de övriga i det högre segmentet. Sammantaget är N 8 en smart telefon i segmentet under Iphone, vilket i och för sig är ett både stort och viktigt marknadssegment. Med Meego, ett nytt system som Nokia utvecklar tillsammans med Intel, och en vidareutvecklad Symbian kommer det att ha tagit fyra år för Nokia att presentera ett fullgott svar på Apples utmaning. I mellantiden har Apple sprungit förbi Nokia omsättningsmässigt.
Nokia-Siemens Networks har det omkring 50 procent större Ericsson som främsta konkurrent. Ständiga omstruktureringar och hård konkurrens håller hittills resultatet under noll, men det vrids nu långsamt på rätt köl. Nokia äger 50 procent. Navtechs digitala kartor är också på väg mot positiva resultat. För Nokia-aktien har båda dessa dock liten betydelse i nuläget.
I september utsågs kanadensaren Stephen Elop till koncernchef. Han lämnade en chefspost i Microsoft och tillträdde nästan omgående, med uppgiften att lotsa Nokia igenom den brytningstid branschen nu är mitt uppe i.
I samband med niomånadersrapporten meddelade Elop att 1 800 tjänster ska bort, efter en översyn av programutvecklingen. Samtidigt klargjorde han att neddragningen inte är ett första steg mot att, i likhet med Motorola, Samsung och Sony Ericsson, överge Symbian till förmån för Googles Android eller Microsofts Windows Phone 7.
Användarna av datorlika mobiler är lika intresserade av programvara utanför telefonen, applikationer som kan laddas ned, som av de program telefonen innehåller. Med en Iphone på operativsystemet IOS kommer man åt en kvarts miljon sådana programslingor via Appstore, med en Android färre men raskt fler och med Nokias nätbutik, Ovi, ännu färre.
Programmen är en förutsättning för applikationerna, medan hårdvaran, och därmed telefontillverkarna, är utbytbar. Elop deklarerade därför att enbart hårdvara inte räcker och att en egen programvaruplattform är nödvändig för långsiktig konkurrenskraft. Nokia är nu ensamt kvar på Symbian, som är en öppen kod tillgänglig för alla och ägd av en stiftelse.
Samtidigt som Stephen Elop i sitt första framträdande berömde Nokia-folket menade han att organisationen hade fått rykte om sig att ha svårt att få saker gjorda. Med kostnader för forskning och utveckling på mer än 50 miljarder kronor per år – fyra gånger så mycket som Apple – byggs givetvis upp förväntningar om innovativa produkter och tillväxt.
Att det blir stora förändringar är uppenbart. Med fokusering och förenkling i organisationen behövs färre anställda. Vilka strategiska grepp som ska tas diskuteras och kommer att bli presenterade senast på en kapitalmarknadsdag i februari 2011. Vid det laget vet vi också hur nya produkter tagits emot. Avgöranden stundar.
Alltför njugg värdering
Marknadstillväxten för mobiltelefoner är låg, och konkurrenstrycket högt från bland andra kinesiska Huawei på systemsidan och ännu fler aktörer på telefonerna. Nokiaaktiens värdering i dag är dock alltför njugg.
På New York-börsen finns kanadensiska RIM, med börsvärdet 150 miljarder kronor (som halva Nokia), och Apple, med över 1 800 miljarder kronor, som sju Nokia. I Korea finns LG och Samsung. Apple är stjärnan, och aktien handlas med P/E-tal på 16, räknat på prognoser för 2011: Koreanerna och RIM handlas till 9 gånger vinsten.
Här hemma är Ericsson ett alternativ till Nokiaaktien. Båda bolagen överträffade lågt ställda förväntningar i niomånadersrapporterna, och aktierna steg i pris. Ingen av aktierna kan dock beskrivas som het, vilket beror på att tekniksprångens tid förefaller vara över – för en tid. Marknadstillväxten är låg och konkurrenstrycket högt från bland andra kinesiska Huawei på systemsidan och Apple, Google, Microsoft med flera på telefonerna.
I likhet med Nokia har Ericsson tagit kursstryk de senaste åren. Aktien handlas i dag där den stod i slutet av 2007, dock halverad till dryga 70 kronor från nivån vid ingången till 2007. Nokia, som gick starkt under 2007 även efter lanseringen av Iphone, har backat med 70 procent sedan slutet av 2007 men är liksom Ericsson halverad mätt från utgången av 2006. De båda nordiska bjässarna och ledarna, såväl marknadsmässigt som tekniskt, inom mobiltelefoni har mist greppet på sina marknader.
En snabbt stigande andel datorlika telefoner ställer krav på kapacitet i mobilnäten. Detta talar i första hand för Ericsson, men kostnaden för utökad kapacitet sjunker i rasande takt, och volymtillväxten med ökad datatrafik är inte heller nu en garanti för fler försäljningskronor hos Ericsson.
Den höga andelen, 40 procent, stabil tjänsteförsäljning gör det också svårt för Ericsson att växa mer än enstaka procentenheter. Ericsson handlas med ett P/E-tal på 12, räknat på en vinstprognos om 6 kronor för 2011. Korrigerat för nettokassan, 11 kronor per aktie, är P/E-talet 10. Direktavkastningen är 4 procent.
Det svänger mer om telefonerna än om systemen. Chansen för att Nokia träffar rätt med kommande lanseringar är större än att Ericsson ska ta ett tillväxtkliv. Men risken för bakslag är också högre i Nokia. Detta märks på aktiemarknadens värdering, som sätter ett P/E-tal på 14 för vinsten 2011 enligt redovisningsstandard IFRS men relativt låga 10 efter korrigering för avskrivningar på förvärvsrelaterade tillgångar. Nokias rörelseresultat, rättat på samma sätt, värderas med en multipel på 6,6, vilket är klart lägre än mer normala 8–9.
Här finns också en betydande nettokassa om 40 miljarder kronor, eller 11 kronor per aktie. Ändras aktuell kurs för kassan, som efter en tänkt extrautdelning, blir P/E-talet strax över 8, räknat på nästa år. Det är en alltför njugg värdering. Sätter vi detta P/E-tal till 9–10, strax under Ericsson med hänsyn tagen till risk, landar vi på 70 kronor, som efter tillägg för kassan ger en riktkurs på 81 kronor.
