Stora Enso har snart tio år på nacken. I december 1998 förvärvades Stora, en av Wallenbergfamiljens kronjuveler, av det finska statsdominerade Enso. Båda ägarsidorna kvarstår som huvudägare, med vardera 1/4 av rösterna. Finländarna har tillsatt VD och Wallenbergarna ordförande, som sedan sammanslagningen är Investors förre VD, Claes Dahlbäck.
På den svenska sidan går historien tillbaka ända till 1288 och det äldsta bevarade dokumentet som nämner verksamheten vid Falugruvan. Ensos historia går tillbaka till 1800-talet. Den tioåriga gemensamma historien är inte en kristid, men den innehåller stora ekonomiska misslyckanden och få ljuspunkter.
Siktet var inställt på att det sammanslagna företaget skulle bli en stor och globalt verksam aktör. Två år efter samgåendet förvärvades amerikanska Consolidated Paper. Det blev dyrt, 42 miljarder kronor, och för ett år sedan såldes dotterbolaget till ett amerikanskt riskkapitalbolag med en samlad förlust på i storleksordningen 25 miljarder kronor. Tidningspapperspriserna i USA bottnade strax efteråt, och möjligen hade priset blivit högre senare. Stora Enso har dock behållit en ägarandel på 20 procent i Consolidated Paper.
Den som tittar vidare i backspegeln ser att Stora Ensos försäljning av de finska skogarna 2002 inte var en bra idé och att försäljningen av de svenska skogarna 2004 inte heller gjordes vid rätt tidpunkt.
Bergvik Skog ägs i dag till 43,3 procent av Stora Enso, som 2004 sålde in 1 549 000 hektar produktiv skogsmark till bolaget. Korsnäs, som sålde 321 000 hektar, äger 5 procent i Bergvik Skog men har rätt att köpa tillbaka sin gamla skog för ett okänt belopp. Övriga ägare är främst svenskt pensionskapital.
Bergvik Skog betalade knappt 13 000 kronor per hektar för skogar i Mellansverige. Verksamheten, med 20 medarbetare och huvudkontor i Falun, bygger på 15-åriga leveransavtal med Stora Enso och Korsnäs, vars organisationer fortsätter att sköta skogarna, avverka och plantera. Priserna är marknadsmässiga. Bergvik Skog var i första hand en finansieringslösning, men eftersom värdena på skogsmarken i stort sett har fördubblats sedan dess, och ungefär halva värdeökningen tillfaller externa investerare, har affären så här långt blivit dyr.
För 2007 gjorde Bergvik Skog en vinst på 3,2 miljarder kronor, inräknat uppvärdering av skogsmarken, som nu efter fyra år i bolagets bokföring värderas till 16 000 kronor per hektar, totalt 30 miljarder kronor. Värdeökningen på fyra år är runt 25 procent, eller 7 miljarder kronor i bokföringen, men på marknaden har markpriserna stigit ännu mer. Sett med positiva ögon är det bra att Stora Enso har behållit 43,3 procent av aktierna och inte sålde allt för fyra år sedan.
I övrigt har Stora Enso satsat offensivt på flera håll och investerat i modern kapacitet. Särskilt det senaste året har bolaget genomfört eller beslutat om strukturförändringar med nedläggningar av bruk, motiverat med svag lönsamhet eller för att ta bort kapacitet från marknaden.
Skogsindustrin förädlar skogsråvara till färdiga produkter som papper, kartong och sågade trävaror. Industrin kan sägas verka på två marknader där utbuds- och efterfrågeförhållanden har stor betydelse för lönsamheten: råvarumarknaden och produktmarknaden. En förutsättning för rimlig lönsamhet är att marknaderna är i balans, det vill säga att utbud på skogsråvara är i balans med industrins kapacitet och att efterfrågan på till exempel tidningspapper är i nivå med vad industrin kan producera.
Läget på senare tid har dock kännetecknats av brist på skogsråvara, med stigande kostnader för industrin som följd, och svag efterfrågan på färdiga produkter, med lågt kapacitetsutnyttjande och låga priser som följd. Man kan säga att industrins marginaler har tvingats in i detta skruvstäd. I tillägg kommer stigande priser på energi och kemikalier.
Efterfrågans storlek kan industrin inte göra så mycket åt. Den bestäms av konjunkturer, där annonskonjukturen är en faktor, av valutarörelser, som i sin tur avgör konkurrensföhållandena mellan amerikanska och europeiska producenter, samt av breda utvecklingsmönster, inräknat teknisk utveckling, som till exempel strömmen av tidningsläsare från pappersformat till Internet.
Utbudet styr industrin över, men här råder också konkurrens. Om en tillverkare drar ned kapacitet och en annan inte gör det, eller rentav bygger ut, förbättras varken balansen på råvarusidan eller på produktmarknaderna. Därför brukar industrins företrädare hävda att det krävs en konsolidering av branschen. Stora Enso hör sedan länge till denna grupp, med färre aktörer på varje marknad, för att branschen långsiktigt ska kunna nå en mer balanserad situation och därmed lönsamhet.
Det senaste året har ryska 80-procentiga tullar på exportvirke fått stor uppmärksamhet. Svenska skogsföretag, och i än högre grad finska, importerar rysk ved. Kvantiteterna är inte gigantiska, för Stora Enso runt 10 procent av årsbehovet, men de bidrar till balansen på marknaden och syftar delvis till att hålla tillbaka priserna i Sverige och Finland. Redan innan tullarna införs, från årsskiftet, har det blivit effekter – särskilt i Finland, där förväntningar om högre priser gjort att de privata skogsägarna har avstått ifrån att avverka och därmed försvårat industrins virkesförsörjning. Beskedet nyligen om temporära skattelindringar för att locka finska skogsägare till avverkning har denna bakgrund.
På sikt bör man också räkna med att de ryska tullarna får till effekt att den inhemska ryska vidareförädlingen byggs ut. Därmed tillförs marknaden ny kapacitet, som söker avsättning inte minst i EU-länderna. Stora Enso hör till dem som investerar i Ryssland, men investeringarna motiveras av växande rysk efterfrågan. Brasilien är en annan tillväxtmarknad, med massaproduktion baserad på eukalyptus och ett journalpapper, och satsningar görs också i Kina.
Stora Ensos beslutade strukturförändringar har som huvudsyfte att dra bort råvaruslukande produktion från marknaden och att få upp kapacitetsutnyttjandet i övriga anläggningar, vilket förbättrar kostnadseffektiviteten. När branschen har högt kapacitetsutnyttjande är företagen mindre benägna att konkurrera med pris.
Stora Ensos verksamhet kan delas in i grafiska papper, förpackningar och sågade trävaror. Produktområdena är flera. Inom grafiska papper ryms tidningspapper i flera kvaliteter, journalpapper till magasin, katalogpapper, bokpapper, finpapper med mera, som sammantaget bär upp strax över hälften av koncernens omsättning. Marknadsandelarna i Europa på tidnings- och journalpapper är cirka 20 procent och på finpapper 12–13 procent. Lönsamheten på pappersidan har försvagats i år, från en låg nivå i fjol, och utsikterna för helåret är totalt sett dämpade. På den positiva sidan finns dollarförstärkningen den senaste tiden och höjda papperspriser i Nordamerika, vilket gör att europeiska bruk tar tillbaka marknadsandelar i Europa.
Förpackningar avser främst wellpapp, vätskekartong och kartong och svarar för runt 30 procent av omsättningen. Också här är lönsamheten svagare än i fjol, men högre än på pappersidan, och marknadsutsikterna är dämpade.
Inom trävaror, vanligt sågade och mer förädlade, har Stora Enso satsat de senaste åren och nått en marknadsandel i Europa på 4 procent. Verksamheten gick utmärkt så länge byggkonjunkturen i Europa var stark. Trävarorna svarar i dag för knappt 15 procent av koncernens omsättning. I halvårsrapporten blev det dock förlust, med en negativ marginal på över 4 procent. Överutbud ger prispress, samtidigt som kostnaderna har ökat.
I våras såldes pappersgrossisten Papyrus, med en omsättning i fjol på 2 miljarder euro. Avbräcket i omsättning blir inte så stort, eftersom Papyrus till stor del köpte från bruken för vidare försäljning.
Totalt sett har Stora Enso en bred produktportfölj, ett stort antal bruk och en geografisk bredd. Sammanfattningsvis innebär åtgärderna det senaste året en mer koncentrerad affärsinriktning, färre bruk, ett minskat beroende av importved samt en förstärkt balansräkning. Redan nu i september ska bolaget fatta beslut om fortsatta åtgärder för att anpassa produktionskapaciteten. Börsens aktörer brukar reagera positivt på sådana åtgärder, även om inriktningen har aviserats i god tid.
VD Jouko Karvinen tillträdde för ett år sedan och hade då ingen tidigare erfarenhet av skogsindustri. Nu, när han är lite varmare i kläderna, har förändringar i ledningsgruppen annonserats. Beslutsnivåer tas bort, och ledningsgruppens operativa kontroll stärks. Mycket återstår att göra – och det i ett mindre gynnsamt ekonomiskt läge – men bolaget har finansiellt utrymme för att agera och tvingas inte till beslut under galgen.
I ett aktieperspektiv lockar bolaget med ett stort eget kapital per aktie, vars avkastning ska höjas genom pågående åtgärder och i väntan på detta en bra utdelning. Det är inte upphetsande men heller inte påtagligt mindre tilltalande än den aktiebrygd som flera andra konjunkturkänsliga börsföretag har att visa upp.
