Sedan valet strax före midsommar har Greklands premiärminister, Antonis Samaras, förhandlat. Hans regering, med sitt parti Ny demokrati i ko-alition med två vänsterpartier, har inte pengar till löpande utgifter, än mind-re till räntor.
I juli landade USA:s expresident Bill Clinton i spetsen för en grekisk-amerikansk grupp som samlat in hundra miljoner USA-dollar till stöd för sjukvård och fattiga. Euro-gruppen, centralbanken ECB och Internationella valutafonden (IMF), den i valrörelsen så förhatliga ”trojkan”, är också i huvudstaden Aten. Uppgiften är grannlaga: att till september få ihop en finansplan som landet kan efterleva och som ger avsedda nationalekonomiska effekter.
Att ”demokratins vagga” är medlem i EU:s alla samarbeten har symbolisk betydelse. Det förklarar varför grekerna, som inte platsade i valuta-unionen från start, ändå fick komma med. De fuskade, med tongivande övrigas goda minne – som därmed själva slapp riskera att bli sämst i klassen.
Grekland har högst offentlig skuldsättning i förhållande till BNP, störst budgetunderskott och den mest negativa BNP-utvecklingen. På kort sikt hänger allt detta ihop på ett ruggigt sätt: Budget-åtstramning sänker BNP, och skuldkvoten ökar även när oförändrade lån ställs mot en krympt BNP. För att bryta den onda cirkeln krävdes radikala grepp tidigt. Sådana vidtogs inte.
Greklands offentliga utgifter som andel av BNP är, liksom Sveriges och övriga EU-länders, runt 50 procent. Underskotten är en följd av att de offentliga intäkterna, skatterna, släpar.
Vi är nu inne på tredje året med akuta problem för eurosamarbetet kopplade till Grekland, trots två räddningspaket på totalt motsvarande 2 000 miljarder kronor. Skuldkvoten är för hög, 40 procent högre än Italiens vars statsfinansiella uthållighet också ifrågasätts. Någon måste betala grekiska räntor och skulder, och det blir inte IMF, som har prioritet, utan eurogruppen och ytterst ländernas skattebetalare. Om detta handlar också sommarens förhandlingar, vilket väljarna i övriga EU-länder har upplysts om. Trojkan har inga vänner.
Att sunda statsfinanser är en förutsättning för rättvisa mellan medborgarna uppmärksammas sällan i tid. ”Fattigdom fördras bäst om den delas lika av alla”, myntade den gamle socialdemokraten Ernst Wigforss (finansminister 1925–1926, 1932–1936 samt 1936–1949).
När osunda finanser övergått i kris-tider slår olyckan blint. Nu ser vi fortsättningen på de glada, osunda åtta grekiska åren med euron fram till 2007, då lönestegringar urholkade konkurrenskraften och offentlig konsumtion finansierades med lån till låg ränta. Arbetslös-heten var lägre än i Tyskland – i dag är den 20 procent.
Grekland borde sparkas ut ur -euron som straff för misskötsel, reso-nerar några; andra säger att landet borde lämna frivilligt och devalvera sig ur sina konkurrenskraftsproblem med återinförd drakma och finansiera offentliga underskott via sedelpressarna – grekiskt uttåg, ”grexit”, i båda fallen.
Eurosamarbetet är inte ett sy-stem av fasta växelkurser mellan självständiga länder och centralbanker. Det är en valutaunion. Ett grekiskt utträde är en stor inhemsk fråga, men det är också en stor fråga för övriga i samarbetet. Grekland har inte ens rätt att lämna: det finns inga regler för hur och under vilka förutsättningar ett uttåg går till. Vid utgången råder kaos.
Kreditorerna i dag är grekiska banker, i sin tur ytterst finansierade av ECB, övriga euroländer och IMF. Lånen ska betalas med euro, inte med drakmer.
Lyckade devalveringar kommer plötsligt. Här har alla närmast berörda redan förberett sig. Hög som låg har inte fordringar på utan skulder till den grekiska staten, och inlåningen till bankerna har lyfts till säkrare platser som Storbritannien och Tyskland. Valutaflyktingarna skulle gynnas vid ett eurouttåg och fördubbla sitt kapital omräknat till drakmer och obemedlade grannars årslöner. Arbetslösheten skulle initialt skena, och regeringen, som gått till val på att rädda euron i landet, skulle rimligen utlysa nyval.
De direkta följderna för utlandet blir däremot små, men de indirekta, spridningseffekterna, kan bli omfattande. Hit hör efterfrågan och därmed räntesättningen på andra euroländers stats- och bankobligationer. ECB kan tvingas förhindra finansmarknadspanik vad gäller Spanien, Italien och Frankrike, tre stora länder vars finanser är i gott skick jämfört med de grekiska men snarlika Greklands anno 2007.
Trojkan är inne på sluttampen i sina diskussioner med regeringen Samaras. Inom EU är kompromissen den politiska metod som alltid ger resultat. Men långa beslutsprocesser är problematiska, för tålamod är ingen dygd på hypersnabba finansmarknader som helst vill se pengarna på bordet nu från ECB och räddningsfonder. Politikerna, som behöver rådrum, gör utspel av allehanda slag. Det går framåt.
Vi kan inte säkert veta vilka följder en grekisk statsbankrutt och euro-utträde skulle få. Vi vet dock att när en mellanstor investmentbank, Lehman Brothers, gick omkull för fyra år sedan kom följderna som en överraskning, och trots 1 000 miljarder USA-dollar från Federal Reserve till banksystemet tvärdog konjunk-turen globalt. Grekland som liten tuva som stjälper hela lasset är en osannolik men skrämmande bild.
Allt talar emot ett grekiskt uttåg ur euron. Det beskedet duger dock inte längre. I dag riktas ett nästan sjukligt intresse åt det som kallas ”svansrisk”, det vill säga sådana osannolika händelser som man konfident förträngt. Vad gäller -euron finns allehanda katastrofer i svansen, vilket höjer intresset för då blir även sådant som är högst osannolikt viktigt. Tage Danielsson skulle känna sig hemma på vår finansmarknad …
När facit finns visar sig otroliga händelser inträffa. Om risken för ”grexit” bedöms till 10 procent och att detta, tvärtemot vad beslutande politiker tror, inte kan genomföras under ordnade former utan i stället spårar ur i en kaskad av otroliga, otrevliga händelser, förefaller det klokt att man som investerare säkerställer att sparkapitalet inte går upp i rök samtidigt som nyheterna kablas ut. Hur långt man bör gå blir en fråga om riskprofil.
För svenska börsföretag är den grekiska marknaden liten. Några aktier att sälja på den grunden finns inte. Att se upp med när räddningsfonder, bankunion, europeiskt insättarskydd och obligationsköp från ECB inte räcker blir då konjunkturkänsliga aktier (verkstad, skog, råvaror), banker och sådana med stor exponering mot euroländer. Att på grund av en tänkbar händelse-utveckling stöpa om en välavvägd aktieportfölj är dock feltänkt.
Den som räds allmänna börsras och har en låg riskprofil bör inte söka avkastning (sådan erbjuds inte i dag, utan risker och avancerade placeringar som förespeglar låg risk är snarare motsatsen) utan i stället skydd för sitt kapital. Riksgäldskontot erbjuder det. Amerikansk statsskuldväxel är ett alternativ för den som med viss övertygelse tror att eurosystemets upplösning tar den svenska kronan med sig i djupet och USA-dollarn mot himlen.
Aktiespararen tror varken på ett grekiskt utträde ur euron eller att en börskrasch av andra skäl är i faggorna. Att undvika belåning och i stället hålla en beredskap i form av en tioprocentig eller högre andel likvida medel är ingen dålig idé hur som helst. Ett mått av säkra pengar stärker den mentala beredskapen, förhindrar panikförsäljningar och möjliggör lägliga köp av aktier man känner väl till.
Kasten på börsen har blivit regel. Som aktiesparare gäller det att man inte förivrar sig och inte låter sig påverkas av dramatiska, men ofullständiga, nyheter. Det är varken så illa som det sägs eller så bra som det påstås. Mitt i all medial upphetsning är det vardagligt grått: Förhandlingar pågår, kompromissen är på väg.
