För tre år sedan, då krisen i Baltikum härjade likt dagens kris i flera euroländer, ansågs Swedbank värst ute, följd av SEB medan Handelsbanken seglade fritt. Sedan dess har Swedbanks aktie gått upp över 70 procent, Handelsbanken runt 40 procent, medan SEB:s börsvärde stampar på samma fläck.
SEB handlas i nivå med eget kapital per aktie. Swedbank och Handelsbanken värderas 40 procent högre. Det råder alltså misstro hos marknadens aktörer mot förmågan att skapa överavkastning, alter-nativt att SEB:s risker är klart större än kollegornas. Det är svårt att hålla med.
Bankaktier står i strykklass inter-nationellt, vilket beror på att omregleringen, efter avregleringen som i USA fullföljdes under Bill Clintons andra period i Vita huset och slutade med krasch 2008, inte gått tillräckligt långt. Bankerna handlar för egen räkning, lurar kunder och bonuskulturen frodas.
Att riskerna är bortom kontroll förnekas naturligtvis, men det gör alla – och ändå händer det om och om igen. Den senaste stora skan-dalen i sektorn var då ”London-valfisken” strandade och orsakade förluster på motsvarande 30 miljarder kronor för sin huvudman J.P. Morgan. SEB är mest aktiv på finansmarknaderna av de nordiska universalbankerna.
Det mesta talar för att SEB har god kontroll på sina risker och att verksamhetsbredden, med en stor företagssida, ger såväl riskspridning som bredare möjligheter när hemma-marknaden rimligen har mättats på fastighets- och bolån. I bankerna är räntor och provisioner de mest stabila intäktsslagen, medan nettot av finansiella transaktioner svänger desto mer. Detta är dock kunddrivet och handlar alltså inte om anställdas mer eller mindre våghalsiga spel med bankens kapital i jakt på bonus för egen del. SEB har här lyckats stabilisera resultatet.
Svängiga är också kreditförlusterna. Omsvängningen för SEB är från återvinning med 0,8 miljarder kronor till förluster på 1 miljard, eller låga 0,1 procent av utlåningen.
I enlighet med strategin växer affärerna med stora företagskunder i de nordiska grannländerna och i Tyskland (där kontorsrörelsen, liksom i Ukraina, har sålts). Kostnadsmassan är sjunkande, ställd i relation till intäkterna (”K/I-tal”). Kapitaltäckningen är hög och stigande, och en fjärdedel av balansräkningen hålls som likviditetsreserv om läget på kapitalmarknaderna skulle förvärras.
Handelsbanken och Swedbank är mer provinsiella och tråkiga banker, vilket är just vad aktiemarknaden efterfrågar. Men värder-ingsgapet är för stort, och SEB är Aktiespararens favorit i sektorn.
