Det var inte många decennier sedan även de bästa fotbollsspelarna hade jobb vid sidan av utövandet av sporten. Det var utövandet i sig som var det primära, inte dollarbuntarna. Det ansågs till och med länge som fult att ta emot pengar för att spela fotboll. Under 1950-talet pågick debatter om huruvida spelare som verkat som proffs skulle få spela landslagsfotboll eller ej. I dag är situationen dock helt annorlunda.
Världsstjärnorna tjänar miljontals kronor i veckan, och spelare byter klubb för hundratals miljoner kronor i övergångssumma. Dessutom säljs sändningsavtal och rättigheter till TV-kanaler för miljarder. I en värld lik denna gömmer det sig naturligtvis intressenter och ägare av olika slag.
Kortfattat kan man skilja mellan tre typer av ägare. Antingen är klubben ett aktiebolag, som likt andra aktiebolag har som mål att maximera sin vinst för att tillfredsställa sina ägare. Eller så har klubben ett riskkapitalbolag som köper in spelarna åt klubben, och som i gengäld får ta del av förtjänsten om spelaren säljs med vinst. Ibland får riskkapitalisterna även del av klubbens intäkter, exempelvis från Europaspel eller från publikintäkter. Det finns även den sortens ägare som ser en investering i en fotbollsklubb som en hobby som de kan strö pengar på. Således bryr de sig inte om de går med vinst eller förlust och fullkomligt pumpar in pengar i laget.
Stora klubbar – stora pengar
På den internationella marknaden är klubbarna vanligtvis aktiebolag, och är jämförbara med ett helt vanligt vinstmaximerande bolag. Ett skandinaviskt exempel på ett börsnoterat sådant är FC Köpenhamn. Även världens mest kända klubb, engelska Manchester United, var länge börsnoterat, men har hamnat i blåsväder den senaste tiden efter att en amerikan vid namn Malcolm Glazer köpt klubben för 790 miljoner pund. Glazer sägs vara fullkomligt ointresserad av fotboll och kritiker menar att amerikanen inte bryr sig om vad han satsar pengar i, så länge avkastningen är hög. Dessutom avnoterade han bolaget sommaren 2005, efter att ha köpt på sig över 90 procent av aktieantalet med lånade pengar, och förde sedan in skulderna i klubbens bokföring.
Den totala motsatsen till Glazer finner vi i Londonlaget Chelseas ägare Roman Abramovich, Rysslands rikaste man. Han har själv kallat fotbollen en hobby, och har redan slängt ut flera miljarder på spelare och löner. Han köper spelare för överpriser i kombination med mycket höga löner, vilket gör att han kan locka spelare som inga andra klubbar har råd med. Ibland köper han in spelare för hundratals miljoner som sedan blir bänkade, missnöjda och därefter säljs för bråkdelen av summan de köptes in för. Detta leder till att Chelsea går back, och hade klubben varit ett börsnoterat företag skulle en konkurs troligen vara nära förestående. Men den ryske oljemiljardären fortsätter att pumpa in pengar i fotbollsklubben, vilket lett till att laget blivit mycket framgångsrikt.
Fondförvaltare och oljemiljardärer
Det finns egentligen inte någon svensk motsvarighet till Chelsea, men närmast kommer nog Elfsborg och AIK. Två delägare i fondförvaltaren Brummer & Partners (Svante Elfving och Per Josefsson, med 22 respektive 7 procent av bolaget), har på senare tid gått in med mångmiljonbelopp i Elfsborg för att försöka locka hem utlandsproffs. De satsar alltså stort för att göra IF Elfsborg till svenska mästare i fotboll, och ser samtidigt till att få rätt till delar i föreningens intäkter.
Även AIK kan liknas vid Chelsea. Den svenske oljemiljardären Adolf H Lundin har nämligen gått in med tio miljoner kronor i klubben, och svensk massmedia har redan kallat honom för ”Sveriges Roman”. Men enligt en källa som Stock Magazine pratat med beror inte investeringen på ett genuint fotbollsintresse, utan snarare på att LuPe-grundaren ser dolda tillgångar i bolaget och kanske även möjligheten att bygga en ny nationalarena. Således är detta inte jämförbart med Abramovich, som snarare ser fotbollssatsningen som en lyxig hobby.
Den svenska klubb som mest liknar Manchester United är AIK:s ärkerival Djurgården. Till skillnad från Manchester United klappar dock investerarnas hjärta för klubben, och dess ordförande, styrelseproffset Bosse Lundqvist, har själv gått in med tio miljoner i Djurgårdens riskkapitalbolag. Lika stort belopp har finansmannen Tommy Jacobson bidragit med, som även via sitt investmentbolag Quesada finansierat mångmiljonvärvningen av den dåvarande talangen Kim Källström 2001. Försäljningen 2003 gav dock en mycket marginell vinst för Quesada, som dock tog igen detta genom försäljningen av landslagsmålvakten Andreas Isaksson cirka ett år senare. Denna försäljning gav drygt 15 miljoner plus vidareförsäljningsklausul, och detta för en spelare som köptes in för cirka fem miljoner.
Pengarna som kommer in i Djurgårdens riskkapitalbolag går enbart till investeringar och ingenting annat, har Bosse Lundqvist länge hävdat. Nu har dock Djurgården börjat värva på ett annat sätt. Nu köper man inte enbart unga spelare och talanger som ska öka i värde samtidigt som de bidrar sportsligt, utan även äldre rutinerade spelare som stannar under en längre tid. Ett exempel på detta är landslagsmannen Mattias Jonson som i somras värvades hem för 15 miljoner, inräknat sign-on-bonus och övergångssumma. Dessa pengar kommer aldrig investerarna få tillbaka vid en försäljning, men de har istället fått rätten till en andel av de intäkter, från i synnerhet europeiskt spel, som dessa förvärv förhoppningsvis ger upphov till.
Ideell tradition bolagiseras
Det stora problemet inom Sverige är att idrottsklubbar inte får bolagiseras helt, vilket de får i många andra länder. Föreningen måste äga mer än halva aktiebolaget, så att klubben inte riskerar att köpas upp och medlemmar riskerar att stängas ute, vilket innebär att aktieägarna bara får äga max 49 procent av företaget. Detta gäller dock enbart moderbolaget, alltså det som utövar tävlandet. Därför kringgår exempelvis Djurgården denna regel genom att ha ett flertal aktiebolag vid sidan av föreningen, bland annat riskkapitalbolaget DFAB. Klubben väntar på att beslut tas om att få bolagisera hela organisationen, men Svenska Fotbollsförbundet och Riksidrottsförbundet är emot detta. De vill att svensk idrott skall vara byggd på ideell basis och inte bli alltför kommersiell. Detta är i dag ett kontroversiellt ämne och initierat folk är överrens om att föreningar i framtiden kommer att kunna bolagiseras. Frågan är inte om, utan snarare när.
Framtiden inom svensk fotboll kommer alltså präglas av att klubbarna helt bolagiseras. Utomlands kommer kommersialiseringen troligtvis bli än mer utbredd. Den gamla bilden där det ansågs vara fult att tjäna pengar på idrotten har således bytts ut mot raka motsatsen. Finansmän och riskkapitalister ser nu sin chans att slå mynt av fotboll. Kanske har även du blivit sugen på att investera i ditt favoritlag?
Fotnot: I själva verket är det enbart klubbar i tävlingsspel som kan köpa spelare. Men detta löses genom att riskkapitalbolaget köper vinstandelsbevis på samma summa som klubben lagt ut för spelaren. På så sätt lirkar de sig runt bestämmelserna.
