Direkt till innehållet ?

Aktierna som Gud glömde

Hur lång tid tar en vändning? Vad ska man göra i ett läge när aktierna man köpt bara sjunker allt lägre i värde? I detta första avsnitt av Aktierna som Gud glömde fortsätter Jonas Bernholm att berätta om sina erfarenheter som småsparare i börsens utkanter.

Bli medlem i Aktiespararna

  • Förmåner värda 7639 kronor
  • Medlemskap endast 465 kronor
Läs mer

Hur länge varar ett stålbad? Hur lång tid tar en vändning?  Aktieportföljens hyllvärmare och jordfräsar kräver ett svar. Ska man sälja, behålla eller snitta ned ingångsvärdet och köpa fler aktier? Aktierna känns billiga, men kursen sjunker ändå stadigt. Måste man teckna nyemissionerna för att inte vara utspädd när det vänder? De som säger att det alltid lönar sig med aktier bör fortsätta att läsa om aktierna som både Gud och Warren Buffett glömde. Den här typen av kryddor kan nämligen förstöra den godaste aktiestuvning.

En av grundarna till Centrecourt, Gunnar Säll, presenterade sitt Prosparitas runt 1989/1990. Säll hade byggt upp en liten textil industrigrupp, där Vingåkersföretaget Ljungströms ingick. Bolaget var ledande på fina herrkostymer med varumärket SIR. Men Ljungströms familjeöverhuvud och huvudägare slog hål på Sälls affärsidé när han konstaterade att han inte såg några synergier mellan vare sig sitt kostymföretag och ett annat vars presenningliknande produkter användes inom tung industri – eller ett tredje som var verksamt inom lumpsegmentet.

Nästa gång Sälls och mina vägar korsades var på Börshuset i Stockholm då han satte det klassiska motorcykelmärket Husaberg på banan igen. Sälls roll som medelålders knutte avbröts snart av konkurs.

I oktober 2000 listades riskkapitalbolaget Centrecourt på Nya Marknaden (sedermera First North) med introduktionskursen 23 kronor per aktie och affärsidén att gå in tidigt i (blivande) tillväxtföretag. Prospektet pryddes av ägg i fågelbon och barn som klättrade i träd eller vattnade spröda träd – och en berg-och-dalbana med vagnen i nedförsbacke och texten: ”Vem har sagt att gamla börsbolag är säkra investeringar?”

Jag väntade tills Centrecourt hade stannat på 2,60 kronor per aktie i februari 2002. Att betala bara 11 procent av introduktionskursen var ett fynd, trodde jag. Vid nyemissionen i december 2002 kostade aktien 1 krona, och samtidigt motades Gunnar Säll ut från bolaget

Thomas Flinck, den andre grundaren, tog över. Han föreföll mer stillsamt försiktig än Säll och sökte samförstånd och byggde nätverk. Därför var det extra pinsamt för den genomtrevlige Flinck att en kvinna dök upp på stämman 2005 och ställde inträngande frågor om en värderegleringsreserv och vilka som var konvertibelinnehavare. Det handlade om dolda tillgångar och värderingen av dem. Flinck fick skamset förklara att de låg i skilsmässa och skulle dela boet.

Därefter har det varit tyst, och Thomas Flinck har mest synts i segelfartygsprojektet Briggen Tre Kronor AB, där han är ordförande.

Nystart och nyemission blev det för Centrecourt sommaren 2010. Affärsidén verkar oförändrad, men aktien kostade nu bara 10 öre. Jag har kvar knappt 4 procent av mitt sparkapital i aktien. De som varit med från början har kvar 4,3 promille – utan att känna någon euforisk berusning.

Conpharm var ett av de första bolagen att listas på Aktietorget (november 1997 till en kurs på cirka 19 kronor). Ägarna hade investerat 90 miljoner kronor i bolaget, och alla åtta anställda hade köpt aktier. Medicinska forskningsbolag var heta trots måttliga vetenskapliga framgångar. År 1998 introducerades Karo Bio för 92 kronor och toppade på 500 kronor år 2000. I dag kostar aktien 7 kronor. Otursgubben, dåvarande VD Per-Olof Mårtensson, satt samtidigt i Conpharms och Maxims styrelser och var ordförande i Elekta fram till slutet av 1990-talet, då Akbar Seddigh tvingades ta över. Elekta lyckades vända, men övriga bolag blev klassiska jordfräsar.

I februari 1999 presenterades Conpharm på Börshuset av VD Evert Wallström. Den 3 september pryddes Ian Hammars artikel i Finanstidningen av rubriken Doldisen Conpharm står inför genombrott. Ingressen lovade: ”Forskningsbolaget Conpharm väntas få sitt läkemedel mot reumatism, Reumacon, godkänt när som helst.” Redan 1998 hade bolaget lämnat in en registreringsansökan för Reumacon till Läkemedelsverket. Den aktiva substansen (extrakt av växten Podophyllum) utvanns ur en planta som växte i Himalaya.

Mån om att hinna med på ett skenande aktietåg betalade jag 37 kronor per aktie i mars 2000. Bolaget omsatte 15,3 miljoner kronor 1997 och mellan 18 och 20 miljoner åren 1998–2000. Dess läkemedel Wartec, mot genitala vårtor, fanns redan på marknaden. Bolaget forskade även på ett läkemedel mot Alzheimers sjukdom med mera.

Sommaren 2001 beslöt Conpharm att sluta utveckla läkemedel och i stället förvalta de produkter bolaget hade. Avtal träffades med Meda, som skulle slutföra utvecklingen av Reumacon och sköta registrering och marknadsföring. Reaumacon såldes redan på licens till specialistläkare. De kliniska prövningarna skulle starta 2002, sade Meda.

På Medas årsstämma den 7 maj 2003 firades triumfer, och på en av de övre bänkraderna längst bak satt Evert Wallström. Han hade 1 750 aktier i Meda och hade slutat som VD i Conpharm vid strategibytet. Medas VD, Anders Lönner, gick detaljerat igenom samtliga preparat och projekt men sade väldigt lite om Reumacon. Han tog inte heller tillfället i akt att presentera Wallström och samarbetet med Conpharm. Denne försvann obemärkt och hade kvar bara 70 Medaaktier nästa år. Ordförande Peter Sjöstrand berättade att Meda hade haft hela 20 protokollförda styrelsemöten under året. Jag tror att Reumacons framtid stod långt ned på de dagordningarna …

År 2001 sade Wallström att ”vägen till registrering av Reumacon blev längre än vi hoppades”. Nio år senare förefaller inget ha hänt. Meda har inte ens lyckats få fram en beredning som kan ges till försöksdjur för att kunna starta säkerhetsstudien. Och Conpharm går på sparlåga. De senaste åren har bolaget omsatt 2–2,5 miljoner kronor per år. Kostnaderna är låga, och bolaget har omkring 6,5 miljoner i kassan. Aktiekursen ligger på runt 1,20 kronor.

Digital Visions (DV) affärsidé är att överföra, efterbearbeta och förbättra bildkvaliteten på digitalt inspelat material med mera. Affärsidén låg rätt i tiden, och ordet digital var på allas läppar. Vid nyintroduktionen i april 1999 rekommenderade Anders Haskel (bland annat Aktiespararens marknadskrönikör numera) köp i Finanstidningen. Börsveckans Björn Davegårdh var också positiv. Atle, som hade varit delägare sedan 1995, sålde aktier för 68 kronor per styck men kvarstod som största ägare. (År 1999 hämtades Arne Karlsson från Atle till posten som VD i Ratos, som köpte Atle 2001.)

DV:s omsättning och resultattillväxt var imponerande. År 1997 omsatte bolaget 82,9 miljoner kronor och gjorde en vinst på 4,7 miljoner. Året därpå omsattes 145 miljoner kronor med en vinst på 15,4 miljoner.

Aktiekursen toppade på 170 kronor i början av 2000. Då var börsvärdet över 900 miljoner kronor. Men bokslutet för 1999 blev en kalldusch, och lägsta kurs under 2000 blev 10,50 kronor. Omsättningen och resultatet för 1999 blev 106,8 miljoner kronor respektive –1,8 miljoner, och de närmast påföljande åren blev successivt allt sämre. År 2002 omsatte bolaget 49,1 miljoner kronor och förlorade 29,9 miljoner.

Ett åtgärdsprogram startades 2000, och programmen fortsatte i flera år. Stora lager hade byggts upp 1997–1999 för att möta efterfrågan. Till slut skrotades apparaterna. I början av 2001 sålde Atle sitt innehav (19,5 procent) till Lars Taflin, som därefter ägde 38,2 procent.

Taflin hade fått 400 miljoner kronor för Autodiagnos, där han var grundare, VD och huvudägare. Aktien hade introducerats för 121 kronor i december 1997 och köpts av ett amerikanskt bolag för 247 kronor per aktie i maj 2000. Den hissades till skyarna av börsoraklet Bo ”Löparn” Engwall, som hade köpt stora mängder aktier på mycket lägre nivåer. Nu var småspararnas förväntningar stora på att Taflin skulle göra om loppet med DV.

VD Harry Vesanen och Lars Taflin hade jobbat ihop i Autodiagnos, och trots det dåliga resultatet lyckades Vesanen få en ”gnällbonus” 2001. (Det är mycket jobbigare att slita i motvind än i medvind.) Trots samarbete med regissören George Lucas, som använde DV:s apparatur till sina Star Wars-filmer, fortsatte färden söderut. År 2002 var det dags för en nyemission på 10 kronor per aktie. Några år senare tog Taflin över VD-posten. Då hade han ökat sin ägarandel till 52,34 procent.

Ett mantra är enligt österländsk religionsfilosofi en ordkombination som har förmåga att påverka och förändra människans medvetande och den yttre verkligheten. Digital Visions mantra sedan 2000 hade varit: ”Det är styrelsens och VD:s uppfattning att vidtagna åtgärder och strategisk inriktning kommer att resultera i en positiv utveckling för bolaget.” Detta upprepades i varje årsredovisning.

Men Digital Vision glömde att ett mantra måste upprepas minst 108 gånger för att den inneboende kraften ska manifesteras. Ett förlorat decennium ledde i oktober 2008 till kontrollbalansräkning och ett negativt eget kapital på 40 miljoner kronor och att företaget måste rekonstrueras.

Glädjande nog kunde DV drivas vidare utan konkurs. Emissionen 2009 innebar dock en jättestor utspädning, och bolaget sålde aktier för 25 öre per styck. I år har kursen fortsatt ned till 10 öre.

 

 
 
ANNONSER