De flesta har ingen aning om vem Walter Schloss är. Det är lite märkligt, eftersom han har slagit index i nästan 50 år. Hans fond steg med i genomsnitt nästan 16 procent per år mellan 1956 och 2001, en prestation som placerar denna lågmälda profil bland de riktigt stora investerarna. Hans egna investeringar steg med över 20 procent, vilket är dubbelt mot index för samma period.
Walter Schloss är förmodligen en av finansbranchens mest anonyma doldisar. Han saknar högskoleutbildning men studerade under Benjamin Graham på 1920-talet och hyllas av Warren Buffett som en av världens bästa investerare.
Walter J. Schloss föddes den 11 oktober 1915 i New York och växte upp under svåra förhållanden i 1930-talets depression. Familjen hade det knapert, och Walters pappa förlorade jobbet som många andra under dessa svåra år.
Universitetsstudier blev det inte tal om för unge Walter, som 1934, efter gymnasiet och 18 år gammal, fick börja som springpojke på aktiemäklarfirman Carl M. Loeb & Co. (senare Loeb Rhoades och i dag en del av Lehman Brothers). Hans uppgift var att leverera försändelser till olika mäklare på Wall Street. Precis som dagens cykelbud tar sig igenom New York-trafiken snabbast var det på den tiden vanligast att unga pojkar skickades runt mellan de olika mäklarna på Manhattan med avräkningsnotor, aktiebrev och kontrakt, antingen till fots eller på cykel. Walter gillade Wall Street utan att riktigt veta varför. Hans mamma ogillade det dock och sade att ”det kommer inte att finnas något Wall Street 1940”.
En av delägarna, Armand Erpf, fick upp ögonen för unge Walter och föreslog att han skulle läsa den då just utgivna boken Security Analysis, av Benjamin Graham (Aktiespararen nummer 9, 2005) och David Dodd. ”Här står allt du behöver veta”, sade Erpf till honom.
På samma sätt som Warren Buffett (Aktiespararen nummer 10, 2004) upptäckte den moderna aktieanalysens grundare (Buffett läste Intelligent Investor när han var 18 år) leddes nu unge Walter in på värdeinvestering. Han fick snart reda på att Graham gav kvällskurser i aktieanalys, och firman lät Walter gå på dessa.
Kurserna blev ett lyft för Walter Schloss, som alltså i unga år lade grunden till en tydlig investerings-stil som han sedan skulle följa konsekvent resten av sin karriär. ”Jag brukade springa till Grahams kurs klockan fem på kvällen, två gånger i veckan”, berättar Schloss. Han såg ofta en analytiker hos Gold-man Sachs som antecknade flitigt och sedan upprepade Grahams råd ord för ord till sina egna kunder. ”Jag har många gånger funderat över hur mycket pengar som tjänades på Grahams kvällskurser”, sade Schloss förundrat.
Hans karriär hos Carl M. Loeb & Co. kom av sig när han plötsligt blev inkallad för militärtjänstgöring utomlands under andra världskriget. När han kom tillbaka fyra år senare kontaktade han sin lärare Benjamin Graham hos Graham Newman och undrade om han kunde få börja arbeta för honom. En av Grahams medarbetare hade precis lämnat, så Graham tog in Walter i firman.
Den 2 januari 1946 började Walter Schloss, 31 år gammal, som analytiker hos Graham Newman. Där fick han dela kontor med Warren Buffett och lära sig Grahams konservativa investeringsstil, som i enkelhet gick ut på att köpa företag som värderades till högst två tredjedelar av rörelsekapitalet (omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder). När Graham pensionerade sig nio år senare, 1956, blev Schloss tillfrågad av en av delägarna om han ville starta en egen förvaltningsverksamhet. I så fall skulle delägaren investera direkt i den.
Schloss tackade ja, och delägaren tog med sig ytterligare 19 investerare. På så sätt grundades fonden Walter J. Schloss Associates, med ett startkapital på 100 000 USA-dollar. I grund och botten var det en variant på dagens hedgefonder. Schloss tog 25 procent av fondens avkastning i arvode men ingen fast förvaltningsavgift. ”Jag ville inte ta betalt om jag gjorde ett dåligt jobb”, sade han.
Precis som Warren Buffett ville han ha arbetsro och inte störas av nyfikna fondandelsägare. Därför informerade Schloss aldrig om sina investeringar, vare sig när han köpte eller när han sålde. ”Jag förklarade hur jag arbetade, och de som inte accepterade det fick söka sig till någon annan”, säger Schloss. ”Jag ville inte att folk skulle ringa mig hela tiden och fråga hur det gick eller varför jag köpte eller sålde en viss aktie. Jag har tackat nej till många investerare under årens lopp.”
De investerare som accepterade dessa hårda villkor fick dock tillfälle att vara nöjda med sina beslut. Schloss undvek tillväxtföretag och investerade huvudsakligen i företag som värderades lägre än eget kapital. Mellan åren 1956 och 2001 gav Walter J. Schloss Associates en genomsnittlig årsavkastning till andelsägarna på 15,7 procent. 10 000 kronor investerade 1956 hade 2001 förräntats till drygt 8 miljoner kronor. Walter Schloss själv blev mil-jardär.
Hur lyckades Walter Schloss med detta? Warren Buffett, som har en erkänd förmåga att förenkla och sammanfatta, skrev 1989 i årsredovisningen till Berkshire Hath-away om den då fullständigt okände Walter Schloss och förklarade fenomenet så här: ”Han vet hur man identifierar värdepapper som säljs betydligt lägre än sitt värde. Han säger bara att om ett företag är värt 1 dollar och jag kan köpa det för 40 cent kan något gott komma att hända mig. Och han gör det om och om och om igen.
Ekot av läromästaren Benjamin Graham kunde knappast vara tydligare. Walter Schloss gick aldrig på högskola, men han tog en kvällskurs av Ben Graham”, säger Buffett. ”Han har inga kontakter eller annan användbar information. Praktiskt taget ingen på Wall Street känner till honom. Han läser årsredovisningar, vilket är det enda han gör.”
Walter Schloss omnämns ofta i Buffetts texter; bland annat är han med som ”superinvesterare” i essän The Super Investors of Graham and Doddsville från 1984. Där skriver Buffett: ”Walter funderar inte över om det är januari, han oroar sig inte för om det är måndag, bryr sig inte om huruvida det är ett valår. Han äger över 100 aktier för närvarande.”
Till skillnad från Buffett föredrar Schloss alltså att diversifiera sin portfölj snarare än att fokusera. ”Han äger många fler aktier än jag gör – och är inte alls lika intresserad av den underliggande verksamheten”, säger Buffett. ”Jag verkar inte ha så mycket inflytande på Walter. Det är en av hans starka sidor, ingen har stort inflytande på honom.”
Schloss beskriver sin investeringsstil själv ungefär så här. ”Jag investerade i företag som handlades under eget -kapital. Speciellt intresserad var jag av familjeägda företag.”
Affärsmodellen är viktig, det vill säga hur företaget tjänar pengar. Schloss föredrog tråkiga och impopulära företag. Draget känns igen från Anthony Bolton (Aktiespararen nummer 11/12, 2009) och Kristoffer Stensrud (Aktiespararen nummer 2, 2008). Helst skulle företaget, enligt Grahams modell, värderas under rörelsekapitalet. Samtidigt erkände Schloss i slutet av sin karriär att det inte längre var lätt att hitta dessa typer av investeringar. Till skillnad från Philip A. Fisher (Aktiespararen nummer 11, 2006) och Peter Lynch (Aktiespararen nummer 12, 2004) ville han helst inte träffa företagsledningen för att bedöma dess eventuella skicklighet: ”Jag är inte särskilt bra på att bedöma människor, därför tittar jag hellre på siffror.”
Faktum är att Walter Schloss hade en gyllene regel: Prata aldrig med ledningen. ”Jag går sällan på bolagsstämmor om de inte är alldeles i närheten.” Han investerade ofta i företag med tillfälliga problem (då värderingen var låg) och ansåg därför att tålamod var en nödvändighet. Ofta fick man vänta flera år innan företaget hade lyckats lösa sina problem och värderingen kunde återställas till mer normala nivåer. Han gillade också företag som betalar utdelningar, eftersom det får ledningen att bli påmind om aktieägarna åtminstone en gång per år.
Walter Schloss är i grund och botten en lugn och noggrann personlighet, som undviker stress och avskyr att förlora pengar. ”Han glömmer aldrig att han hanterar andra människors pengar, vilket förstärker hans starka motvilja mot förluster”, berättar Warren Buffett. Själv beskrev Schloss det så här i en intervju: ”Jag avskyr stress och investerar därför inte i företag med stora skulder eller i populära aktier med höga P/E-tal. Jag föredrar företag med en ledning som kan uppvisa en bra historik. Eftersom de bolag vi investerar i oftast har tillfälliga problem får man räkna med att en aktie måste behållas i ett antal år innan företaget har löst problemen.”
Precis som många andra framgångsrika investerare levde Schloss ett enkelt och tämligen anspråkslöst liv. Fonden drevs mycket kostnadseffektivt. Arbetstiden var 09.30–16.30. När Walter startade fonden 1956 hade han bara ett enda dokumentskåp. År 2001, när han drog sig tillbaka, hade han fyra.
Walter arbetade utan sekreterare, notarie eller bokhållare; hans enda kompanjon var sonen Edwin. Walter Schloss ägde aldrig en dator eller en telefax utan skrev på en manuell skrivmaskin av märket Olympus när han skulle skicka information till andelsägarna. Det totala marknadsvärdet på kontorsutrustningen i det garderobsstora kontoret på Tweedy Browne på Manhattan bedömdes ligga på runt 3 000 dollar när han slutade.
Hemma brukade han gå runt och släcka lampor för att spara pengar. Schloss påminner i allra högsta grad om Philip A. Fisher, som under hela sin karriär bara hade två kontor, båda små och utan fönster. Skrivbordet var detsamma alla år.
Walter Schloss följde också Benjamin Grahams ursprungliga råd att diversifiera sina investeringar och hade oftast mellan 75 och 100 aktier i sin portfölj. ”Jag kallar honom Noa”, säger Buffett om Schloss. ”Han har två av allting. Schloss ser inte investering som en vetenskap utan snarare som en konst.” ”Det går inte att räkna på allt, man måste kunna läsa mellan raderna också”, säger Schloss som varit med om 17 lågkonjunkturer. Den första var när demokraten Woodrow Wilson (1856–1924) var president (1913–1921).
Ytterligare några kvalitativa regler Walter Schloss levde efter var följande:
• Investera i företag med reala tillgångar och som har en aktiekurs betydligt under sitt inneboende värde.
• Helst ska företaget värderas med 20 procents rabatt av bokfört värde på eget kapital.
• Direktavkastningen ska vara ”god”.
• Ledningen ska helst äga aktier i företaget.
• Ledningen ska vara hederlig och inte betala sig själv för stora ersättningar.
• Var inte rädd för att sitta på kontanter.
• Köp efter att utdelning har avskilts. Marknaden brukar överreagera.
År 1973 gick Edwin Schloss, Walters son, med i firman, och fonden bytte då namn till Walter & Edwin Schloss Associates. Far och son trängde in sig på det lilla kontoret. År 2001 stängde till slut Walter och Edwin fonden. Walter var då 85 år gammal.
”När Edwin sade till mig att han inte längre kunde hitta några billiga aktier var det dags att lägga av”, säger Schloss, som höll med om att värderingarna hade blivit historiskt höga. Mellan 1871 och 1950 var det ytterst ovanligt att direktavkastningen föll under 4 procent”, berättar Schloss. ”Under 1950-talet låg genomsnittet på 5 procent, men det har gått ned sedan dess.”
År 1989 blev Walter och Edwin intervjuade av Outstanding Investors Digest och fick frågan ”Hur skulle ni vilja sammanfatta er investeringsfilosofi?”. Walter svarade frankt: ”Genom att försöka köpa aktier när de är billiga. Och så tycker jag inte om att förlora pengar.”
