För att lindra finanskrisens effekter har staten i bland annat Sverige räckt ut en hjälpande hand, i syfte att möjliggöra för bankerna att ta upp lån med statlig garanti. I Sverige har hittills endast Swedbank utnyttjat och betalat en avgift för denna hjälp. Svenska staten har också en beredskap för att satsa riskbärande kapital i bankerna – antingen som aktier eller som ett mellanting kallat hybridkapital – på marknadsmässiga villkor och under förutsättning att privat kapital svarar för minst 1/3 av tillskottet.
De fyra svenska storbankerna är alla, som man säger, för stora för att tillåtas falla. Den förra bankkrisen i början av 1990–talet visade att för den bank som tar sig igenom ekluten väntar riklig belöning när ekonomin vänder uppåt och nedskrivna värden delvis kommer tillbaka.
Hotet mot aktieägarna kommer nu nästan helt från de kreditförluster som väntar på grund av den djupa nedgången i ekonomin här hemma och utomlands. I boksluten för 2008 var kreditförlusterna beskedliga. Omfattningen i år och nästa år blir avgörande för hur stort kapital ägarna har i behåll efter ekluten, hur stora kapitaltillskott som kan komma att krävas och om nuvarande ägare, staten eller en konkurrent får skörda i nästa uppgång.
Bankernas utlåning till sektorer eller länder som anses mer riskfyllda än andra ger en trubbig indikation på risken i verksamheten. I det läge vi nu befinner oss är det dessutom troligt att förluster dyker upp från oväntat håll.
Att utifrån ge sig i kast med att bedöma storbankers löpande intjäning och överlevnadsförmåga genom den pågående finanskrisen och djupa lågkonjunkturen är därför en närmast omöjlig uppgift. På börsen görs detta dagligen genom prissättningen på aktierna. Men i rådande extremt osäkra läge har man anledning att tvivla på att någon större klokskap råder. Fältet är öppet för vild spekulation i aktierna och om den kommande utvecklingen.
När osäkerheten är stor är det naturligt att aktörer, såväl politiker och övervakande myndigheter som aktiemarknaden och andra, ropar efter mer och precisare information, att bankerna ska öppna sina böcker och rentvå sig från misstanken att de är mer eller mindre konkursmässiga.
Var och en av storbankerna har miljontals kreditengagemang, med underliggande säkerheter, och lyder under banksekretessen. Att avpersonifiera dessa och sammanställa informationen på ett sätt som gör att externa bedömare kan värdera tillgångarna är en svårframkomlig väg. Lån givna på samma ort till samma ändamål med snarlika villkor kan i ena fallet vara osunt och i det andra sunt, och vilken av bankerna som sitter med det ena eller det andra upptäcks först efteråt.
Förre Handelsbankschefen Arne Mårtensson brukade lyfta fram Orust Sparbank som ett föredöme. Banken är inte större än att kontorschefen från kyrktornet i Tegneby kan överblicka sina kunder. Det är decentralisering och kundnära, och det är på denna nivå avgörandet ska ligga om huruvida lån ska beviljas eller ej och när eventuella reserveringsbehov ska bedömas.
Uppenbart är därför bankerna själva bäst skickade, och i praktiken de enda som har rimliga förutsättningar, att värdera sina tillgångar. Problemet är att de i flera fall har förbrukat sitt förtroende bland investerarna. Investerare, analytiker och andra påminner om att såväl Bear Stearns för ett år sedan som Lehman Brothers i höstas hävdade att den finansiella ställningen var stark ända fram till det bittra slutet, då de över en helg kollapsade med massiva underskott i bagaget. Marknaden befarar att om bankerna skulle redovisa sina tillgångar till mer realistiska värden skulle det egna kapitalet raderas ut.
Den balansgång som bankledningarna tvingas till är inte lätt. Den som visar upp sina sämsta tillgångar riskerar att just av det skälet ge underlag för en nedvärdering och brustet förtroende. Internationellt har risken för aktieägarna i detta sammanhang i hög grad handlat om statliga inhopp på ägarsidan, där stora kapital-behov i förening med låga nyemissionskurser lämnar befintliga ägare snudd på lottlösa. Hellre hankar de sig fram med lågt förtroende och låter tiden läka gamla sår än visar upp sin skröplighet till allmän beskådan.
Aktiemarknaden har på kort tid gått från att räkna på bankernas intjäningsförmåga till att helt fokusera på hur mycket stryk i form av nedskrivningar och kreditförluster balansräkningarna tål utan att bankerna går omkull. Den andel eget kapital som bankerna nu anses behöva är runt 10 procent. När marknaden tvivlar på att tillgångarna värderats rätt och vill stresstesta är dock inte ens 10 procent mycket att komma med. För ett par år sedan låg andelen på 6–7 procent. Återigen har tiden betydelse.
Över tid har bankerna, inte minst de fyra svenska storbankerna, en lönsam kärnaffär med marginaler på ut– och inlåning som tickar på dygnet runt, provisioner på kortbetalningar, kontoavgifter med mera. Kostnaderna för personal, kontor med mera, och räknat före kreditförluster, är genomgående någonstans kring hälften av intäkterna. Rätten att bedriva bankrörelse, oktrojen, i förening med storbankernas marknadspositioner är synnerligen värdefull, och detta värde tas inte upp i balansräkningen. Med sådana värden täcks inga förluster momentant utan över tid.
Gives tid är det alltså inte bara det egna kapitalet i utgångsläget utan också påfyllningen i form av resultat före kreditförluster som kan bära en trängd bank genom kris och bister konjunktur. Ett år gör inget underverk, men löpande intjäning över tre år gör det.
De svenska storbankerna är exponerade mot risker i sin utlåning av varierande omfattning och slag. SEB och Swedbank har, till exempel, vardera mer än 200 miljarder kronor utlånade i Baltikum och övriga Östeuropa, Nordea har klart mindre och Handelsbanken knappt något. Swedbank har 13 miljarder kronor utlånade till amerikanska fastighetsprojekt men å andra sidan mindre än övriga till företag ägda av högbelånade riskkapitalbolag. Nordea har 85 miljarder kronor utlånade till riskkapitalbolag och över 150 miljarder kronor till den svängiga sjöfartsnäringen i bland annat Norge. Handelsbanken har byggt sin brittiska affär med en utlåning på närmare 70 miljarder kronor och har lånat ut 60 miljarder till danska kunder. I båda dessa länder har huspriserna fallit brant.
Så kan man fortsätta att gå igenom bankernas engagemang per land och bransch och peka på risker. Den bistra sanningen är dock att riskerna har ökat i alla branscher och länder, självklart också i Sverige, på grund av den fördjupade konjunkturnedgången. Ekonomierna i östra och västra Europa är så integrerade att vi alla sitter i samma båt.
I vidstående tabell jämförs bankernas kärnprimärkapital (ett försiktigt beräknat eget kapital där bland annat goodwill dragits ifrån), utlåning och riskvägda tillgångar, som är nämnaren vid beräkning av bankernas kapitaltäckning.
Finansmarknaderna har kommit allt mer att fokusera på kärnprimärkapitalet, eftersom detta består av enbart eget kapital och därför är den sista utposten för att täcka nedskrivningar och kreditförluster. I utgångsläget, efter Nordeas och SEB:s nyemissioner, uppgår kärnprimärkapitalet till 9–10 procent av de riskvägda tillgångarna, vilket är bra. Exakt hur högt detta behöver eller måste vara är lite oklart. Med ett miminum på 8 procent har Handelsbanken och Swedbank ett överskott på 7–11 miljarder, SEB 19 och Nordea 36 miljarder kronor. Bankerna tål alltså en del förluster utan att bli underkapitaliserade.
Kreditförluster täcks dock också av löpande intjäning. Bankernas resultat före kreditförluster, justerat för engångseffekter, under 2008 har använts som en bedömning av intjäningsförmågan också i år. Denna intjäning, tillsammans med överskottet av kärnprimärkapital, är ett mått på hur stora kreditförluster respektive bank tål under 2009 utan att kärnprimärkapitalet faller under 8 procent av de riskvägda tillgångarna. Beräkningen kan också sägas visa hur stora förluster bankerna tål utan att behöva vända sig till ägarna eller staten med nyemissioner.
Ställt i relation till utlåningen klarar bankerna kreditförluster på 1,5–2,6 procent. Det kan tyckas lite men är ungefär tio gånger så mycket som redovisades för 2008 och fem gånger så mycket för Nordea, SEB och Swedbank som den årstakt på 0,5 procent dessa var uppe på under fjärde kvartalet i fjol. För Handelsbanken motsvarar det åtta gånger takten under fjärde kvartalet.
Aktiespararens beräkning tar inte med tillväxt i bankernas utlåning och därmed även i det riskvägda kapitalet under 2009. Det viktigaste i år, och nästa år, är dock inte tillväxten utan att kreditförlusterna ryms i eget kapital och löpande intjäning.
I börsens värdering av bankaktierna har omfattande kreditförluster och därför kommande nyemissioner tagits ut i förskott. Aktierna handlas långt under sitt eget kapital, som om bankernas chanser att uthärda krisförloppet är små – alternativt som om risken för ett statligt övertagande utan ersättning till nuvarande aktieägare är överhängande. De tidigare säkra bankaktierna har blivit chans/riskaktier. Det säger mycket om riskerna i ekonomin på vårkanten 2009.