Samtidigt råder det inget tvivel om att osäkerheten om börsens fortsatta färdriktning är stor. Det finns gott om argument som talar såväl för en fortsatt nedgång som för att botten skulle vara nådd.
Låt mig börja med de pessimistiska argumenten. En tung faktor är att stora förluster i USA:s banksystem fortfarande återstår innan alla dåliga affärer från bolånekrisen har rensats ut. Centralbanken Federal Reserves aggressiva räntesänkningar lättar i och för sig på trycket i det finansiella systemet, men det finns en risk för att åtgärderna innebär bara temporär hjälp.
En annan fråga är hur djup och långvarig den konjunktursvacka blir som blivit allt tydligare under senare tid. Framför allt signalerar arbetsmarknadsstatistiken att USA redan befinner sig i lågkonjunktur. Dessutom är risken stor för att även Europa är på väg in i en period av försvagad tillväxt.

Hur länge måste vi då leva med en sämre ekonomisk utveckling? Ingen vet. Det enda vi kan luta oss emot är historiska erfarenheter, och med sådana som bas pekar hela 2008 på att bli svagt. Själva definitionen av en recession i USA (om nu landet är inne i en sådan) är att den ekonomiska aktiviteten ska gå tillbaka under två kvartal i följd. Därtill är det rimligt att lågkonjunkturen håller i sig under ytterligare något eller några kvartal. Tillväxten skulle alltså kunna ta fart igen mot slutet av 2008.
För börsens del är scenariot dock inte så dystert som det kan verka. Återigen får vi använda oss av historiska data, och vi kan då konstatera att börsen brukar bottna runt ett halvår innan den underliggande ekonomin tar fart. Detta leder alltså till att aktiekurserna bör stå som lägst någon gång under våren, eller senast under sommaren/tidig höst.
Hur mycket är det i så fall rimligt att tro att aktiekurserna ska falla jämfört med nivåerna i januari? Inte så mycket, enligt min uppfattning, och det baserar jag på att svenska aktier har sjunkit till en historiskt låg värdering.
Det spelar i stort sett ingen roll vilket angreppssätt man väljer. Medelvärderingen av aktierna på Stockholmsbörsen framstår i vilket fall som helst som låg. Det vanligaste måttet är p/e-talet. I dagsläget ligger medeltalet på runt 10, vilket är lägre än någon gång under de tio senaste åren. Riskfria ränteplaceringar är ofta det främsta alternativet till placeringar på börsen. För att se om aktier är attraktivt värderade bör vi således jämföra aktievärderingen med aktuell ränta. Också med detta mått framstår aktier som mycket lågt värderade.
Ett tredje angreppssätt är att vi tittar på bolagens direktavkastning över tiden. Även här ser vi att börsen totalt sett förefaller lågt värderad. För att aktierna inte längre ska framstå som billiga måste antingen kurserna stiga, vinsterna falla eller räntorna gå upp. En kombination av dessa händelser kan också inträffa.

Om vi bortser ifrån möjligheten för en kursuppgång är det mest sannolika just nu att anpassningen till en mer normal värdering sker genom att vinsterna blir lägre än vad analytiker räknar med. Låt oss anta att vinsterna blir 20 procent lägre än aktuella prognoser, vilket i så fall skulle vara en historiskt stor avvikelse mellan prognoser och utfall.
Men även med en sådan justering går det inte att säga att aktier är dyra. Om en femtedel av vinsterna försvinner stiger de genomsnittliga p/e-talen med några enheter till 12–13. Även detta är lågt i ett historiskt perspektiv!
En annan risk är att räntorna stiger och därmed bidrar till att höja avkastningskravet på aktier. Men varför skulle de stiga om vi är på väg in i en lågkonjunktur? Snarare väntar lägre räntor om den ekonomiska aktiviteten bromsar in.

På kort sikt tror jag dock inte att argumentet att börsen är lågt värderad biter tillräckligt. Visserligen har en del starka bokslut gett stöd åt kurserna den senaste tiden, men i ett läge där marknaden ser en stor risk för försämrade vinster kommer också aktiekurserna att sjunka. Det spelar ingen roll att man i ett sådant läge envist hävdar att värderingen är låg.
Under ett par veckor har fokus legat på bokslutsbesked och de signaler om framtiden som företagen sänt ut i samband med presskonferenser och analytikerträffar. När bokslutsperioden är avklarad kommer vi åter in i en period där konjunkturstatistik och nyheter kring krisdrabbade banker och finansinstitut spelar stor roll. Men vi kommer också allt närmare den punkt då marknaden, i stället för att titta på allt dagsaktuellt elände, väljer att titta framåt.
Detta resonemang leder in på frågan vilka aktier som är bäst att äga när framtidsutsikterna till slut blir ljusare. Många skulle svara att så kallade defensiva aktier är bäst i rådande läge, det vill säga läkemedelsbolag, livsmedelsföretag och telekomoperatörer. På den svenska börsen gäller det alltså aktier som Telia Sonera och Axfood. Jag tycker, tvärtom, att de aktierna ska man vara försiktig med!
Skälen är, för det första, att de klarat sig bra under den period när främst konjunkturkänsliga aktier och banker har fallit kraftigt. För det andra tror jag inte att defensiva aktier kan hålla emot helt vid ett fortsatt kursras. Det blir i så fall en klen tröst att äga dessa aktier om de ändå går ned, även om nedgången blir lägre än för andra aktier.
Men framför allt tycker jag att det är ganska meningslöst att äga aktier som man nästan säkert vet kommer att gå sämre än genomsnittet när börsen väl vänder. I stället tycker jag att den som är beredd att vara lite uthållig med sina placeringar ska sikta in sig på företag som gynnas när ekonomin tar fart på nytt. Några exempel är representanter för verkstadsindustrin, som Volvo och SKF, och konsumentkapitalvaruföretagen Electrolux och Husqvarna.
Byggindustrin är ett annat exempel på en sektor som just nu är lågt värderad. Det är möjligt att det är för tidigt att gå in i branschen, eftersom den brukar ligga sent i konjunkturcykeln. Nyckeltalen är dock så lockande att jag tycker att åtminstone ett litet byggaktieinnehav borde kunna platsa i de flesta portföljer.
Avslutningsvis några ord om bankerna: Trots att vi inte helt kan utesluta någon större kreditsmäll i det svenska banksystemet tycker jag att våra svenska bankaktier är så lågt värderade att man med gott samvete kan stoppa in sin favoritbank i aktieportföljen.
Anders Haskel