Under Carl-Henric Svanbergs sista tid som VD har Ericsson både gasat och bromsat. Bolaget har försvarat och stärkt sin position som marknads- och teknisk ledare på nätverkssidan och raskt expanderat inom tjänster för teleoperatörer under god lönsamhet – samtidigt som andra företag gått på knäna. Parallellt har stora besparingsprogram genomförts såväl i fjol som i år, och balansräkningen är i utmärkt skick.
På årsstämman i våras kunde Carl Henric Svanberg konstatera att Ericsson sedan 2003 har vuxit snabbare än marknaden varje år, med 12 procent per år i genomsnitt, och nu säljer för ungefär 1 miljard kronor varje dag. Med detta överträffade Ericsson, med uppseendeväckande 79 miljarder kronor, de förväntningar på 2008 som aktieanalytikerna räknade med 2003. Svanberg kunde också peka på att 4 miljarder människor har mobiltelefon i dag, vilket är en makalös framgång för denna produkt. Men tillväxtutsikterna är långtifrån uttömda, eftersom inte ens 10 procent av jordens befolkning har tillgång till mobilt bredband.
Ändå kommer tillträdande VD, Hans Vestberg, inte till dukat bord – dels eftersom han inte, som företrädaren Svanberg, kommer utifrån, dels eftersom konkurrensen i telekombranschen är för hård för att den ska kunna beskrivas i måltidstermer. Vestberg har arbetat i Ericsson sedan 1991, fick ansvar för det nu framgångsrika tjänstesegmentet 2003 och är sedan 2007 finansdirektör. Men att Ericssons nye koncernchef har det väl förspänt är nog inte för mycket sagt.
Ericssons omsättning ökade med 11 procent i fjol, till 209 miljarder kronor, men samtidigt halverades resultatet. Resultatfallet hade två förklaringar: omstruktureringskostnader till följd av besparingsprogrammet samt hälftenägda Sony Ericssons bekymmer på mobiltelefonmarknaden, som gjorde att ett bidrag med 7 miljarder kronor till resultatet försvann.
I år fortsätter omsättningen att växa, samtidigt som resultatet försämras ytterligare. Denna gång, enligt Aktiespararens prognos, är omstruktureringskostnaderna ungefär på samma nivå som i fjol, 7 miljarder kronor. Men Sony Ericssons resultat faller ytterligare, till stor del orsakad av stora omstruktureringskostnader, och detta tapp är större än de förbättringar som Ericssons kärnverksamhet mäktar med. Med besparingsprogrammen genomförda inom såväl Ericsson som Sony Ericsson är utsikterna goda för ett kraftigt resultatlyft nästa år.
Ericssons verksamhet delas in i tre affärssegment, och därtill finns två hälftenägda bolag. I vintras slogs affärsområdet Ericsson Mobile Platforms, som utvecklar den tekniska kärnan till mobiltelefoner, ihop med den division inom halvledarföretaget ST Microelectronics som är inriktad på mobiltelefoni. Det nybildade ST Ericsson har ungefär 8 000 anställda över hela världen och en omsättning på cirka 20 miljarder kronor, vilket ska ge tillräcklig storlek för skalfördelar inom utveckling och produktion. Första året ser det dock ut att bli en förlust på över 4 miljarder kronor, varav hälften drabbar Ericsson.
Plattformsbolaget redovisades till och med i fjol inom affärssegmentet Multimedia. Utan denna enhet tappar Multimedia omsättning i år, men kvarvarande enheter har en hög tillväxt på omkring 20 procent. Multimedia har ett flertal lösningar för operatörer och företag verksamma på Internet, som TV, video, positioneringstjänster, betalningslösningar med mera och som kan skräddarsys för varje kund.
Segmentet Networks är Ericssons hjärta genom alla år, med telenät för mobil och fast kommunikation. Denna del är nu lite extra invecklad, eftersom de tidigare åtskilda näten successivt byggs ihop för att öka effektiviteten. Ericsson levererar främst hårdvara, som basstationer, men mjukvara står för en växande del av faktureringen, och här ingår även installationstjänster.
Ericsson har en marknadsandel inom nätverksutrustning på omkring 40 procent. Viktiga konkurrenter, som Motorola, Lucent Alcatel och Nokia Siemens, kämpar i motvind, och Nortel har stått på näsan. Huvudkonkurrent till Ericsson är numera kinesiska Huawei. Ett exempel på detta är att Ericsson och Huawei delar på Telia Soneras beställning av mobila bredbandsnät av fjärde generationen (LTE) för Stockholm respektive Oslo.
I konkurrensen menar Ericsson att Huawei, sedan bolaget erövrat en position i toppen, blivit mer ansvarsfullt och använder prisvapnet lite mindre aggressivt. För en uppstickare finns ofta inget annat val. Teleoperatörerna ser dock inte bara på priset vid val av leverantör till ett nytt telenät. För kunden är det en investering som ska underhållas och uppgraderas i 10–15 år. Leverantören måste alltså vara långsiktigt trovärdig, såväl i fråga som överlevnad på marknaden som förmåga att leverera nya tekniska lösningar när den tiden kommer.
Ericssons 133-åriga historik ger trovärdighet, liksom bolagets geografiska bredd med 600 kunder, inräknat alla de 10 största, i över 175 länder. Ericsson ska vara den drivande kraften i branschen – marknadsledare och teknikledare – och en mer trovärdig leverantör än Ericsson finns inte, vilket är en klar fördel.
Ericsson är också störst i branschen på tjänsteverksamhet för teleoperatörer. Segmentet Professional Services erbjuder drift av teleoperatörernas nät med flera tjänster, såsom systemintegration, rådgivning, utbildning och kundstöd. Tjänster är Ericssons snabbast växande affär, och detta segment har trefaldigats sedan 2004 till i dag runt 60 miljarder kronor. Lönsamheten är också mycket god, med marginaler på runt 15 procent, samtidigt som tjänsteverksamhet inte binder mycket kapital.
Det finns en trend i branschen att operatörerna lägger ut driften av sina nät på entreprenad. Ericsson har skalfördelar i kraft av sin storlek och kan därför vinna upphandlingar delvis på pris och ändå visa hög lönsamhet. Tillväxtutsikterna på tjänstesidan är fortsatt goda.
Sorgebarnet hos Ericsson är Sony Ericsson. Ericsson kandiderade för ett par år sedan till tredjeplatsen bland mobiltelefontillverkarna och satsade på att ta volym genom att ge sig in i lågprissegmentet. Detta är dock Nokias hemmaplan, med nära 40 procent av totalmarknaden för mobiltelefoner, och här finns också lågprismärken. Där hade bolaget alltså inga konkurrensfördelar. Det är dock inte säkert att reträtten till mellan- och högre prissegment säkerställer lönsamheten. Sony Ericssons medelpris per telefon var 125 euro 2007 och 116 euro i fjol. I år, med hälften så många modeller och en volymnedgång med 39 procent till 28,3 miljoner mobiler under första halvåret, är genomsnittspriset höjt till 121 euro.
Högst lönsamhet, mätt som rörelsemarginal, i branschen har de nischade aktörerna Apple, med I-phone, som dock inte särredovisar sin mobilaffär, och kanadensiska RIM, som tillverkar den datorlika Blackberrytelefonen. Båda dessa lyckas ta rejält betalt för sina varumärken och kan sälja telefoner för dubbla priset jämfört med till exempel en Nokiatelefon med motsvarande prestanda.
Även detta marknadssegment är dock på väg att bli rena getingboet, med ett stort antal aktörer. I datorlika mobiler kan användarna i efterhand installera nya program, precis som på en dator. Det är alltså mobiler som utvecklas för mobila bredbandsnät. Sony Ericsson har svårt att få skalfördelar på mjukvarusidan, eftersom bolaget valt att arbeta med flera operativsystem: det egna OSE för mindre avancerade telefoner, Symbian (Nokiaägt, men flera mobiltillverkare samarbetar), Googles Android och Microsofts Windows för datorlika telefoner. Det flerfalt större Nokia satsar helt på Symbian.
Sony Ericssons marknadsandel är nu nere på 5 procent. Nokia är mer än sju gånger så stort, och de tre stora i branschen, Nokia, Samsung, LG – alla lönsamma, har samlat på sig de marknadsandelar som Sony Ericsson och Motorola tappat.
Analytiker ifrågasätter ägandet i Sony Ericsson. Samtidigt är det troligt att varken Sony eller Ericsson vill ta över på egen hand, och bolaget behöver kapitaltillskott för att täcka löpande förluster. En tredjedel av Sony Ericssons anställda är på väg ut, och bolagets besparingar, med full effekt nästa år, motsvarar ungefär 10 procent av omsättningen.
Ericsson har offentliggjort två storaffärer under sommaren. Ericssons Professional Services tar över driften av Sprints nät, vilket är ett genombrott på den nordamerikanska marknaden. Kontraktet är på sju år och värt runt 35 miljarder kronor. Redan under innevarande kvartal kommer cirka 6 000 tidigare Sprintanställda att byta arbetsgivare till Ericsson.
Från kanadensiska Nortel, som är under avveckling efter konkurs, förvärvas verksamheten inom mobilstandarden CDMA, som Ericsson för egen del tidigare lagt ned, och den nya LTE, efterföljaren till UMTS (3G), som är på väg att rullas ut. Priset är omkring 8 miljarder kronor. Genom förvärvet tar Ericsson över 2 500 anställda och ett antal viktiga patent. Nortel har flera nordamerikanska operatörer som kunder, däribland Sprint.
Förvärvet av Nortel kan se lite konstigt ut, eftersom Ericsson till synes satsar på en standard som är på väg bort och eftersom Nordamerika redan tidigare var Ericssons snabbast växande region, plus 34 procent första halvåret. Rimligen handlar det för Ericsson om att stärka banden till amerikanska kunder och att bädda för såväl fler kontrakt på tjänstesidan som möjligheterna på bredbandsmarknaden, där en utbyggnad hör till de områden som prioriteras i president Obamas stimulanspaket. Att ha fler anställda lokalt blir då också en fördel. Satsningar i Nordamerika, med stärkta kundrelationer, kan också stärka Sony Ericsson, eftersom mobiltelefonerna där ofta är operatörsbundna och alltså inte säljs direkt till konsumenterna.
Ericsson är inte utan bekymmer, men huvudintrycket är ändå att det är ett företag med möjligheter. Mitt under finanskris och konjunktursvacka, den värsta i mannaminne, kan koncernen visa tillväxt, lönsamhet och urstarka finanser. Mången börs-VD sitter sämre till än duon Svanberg/Vestberg.
