Två omvärldsfaktorer ligger till grund för en bestämning av konjunkturläget: tillväxt och inflation. Vi måste faställa om den amerikanska och globala tillväxten stärks eller mattas, om tillväxten är under eller över potentialen och om huruvida inflationen ökar eller minskar. En hel konjunkturcykel, klockan runt, tar omkring fem år att fullborda, och den delas in i fyra faser:
Reflation/lågkonjunktur råder mellan klockan 6 och 9 och karaktäriseras av en avklingande tillväxt (under potentialen och med sjunkande inflation). I denna kvadrant befann vi oss från hösten 2007 till sommaren 2009. De räntesänkningar som centralbanker, främst den amerikanska, gör i denna fas får så småningom effekt, tillväxten bottnar och ekonomin vänder uppåt i återhämtning (klockan 9–12). I denna kvadrant har vi nu befunnit oss i ett drygt år.
Aktiemarknaderna bottnar ett par kvartal före konjunkturen och går som allra bäst mellan cirka klockan 7 och 2. I överhettningsfasen, klockan 12–3, höjer ledande centralbanker sina styrräntor flera gånger för att dämpa inflationstendenserna. Aktiebörserna träffar sin topp, och råvaror tar över stafettpinnen som bästa tillgångsslag.
Den sista kvadranten, stagflation, karaktäriseras av fallande tillväxt, klart under potentialen, och stigande inflation. Denna fas är den sämsta för aktier, och här är kontanter (korta ränteplaceringar) relativt sett bäst. Inflationen toppar runt klockan 6, och lite senare kommer räntesänkningar med stigande börser i släptåg.
Under sommaren har aktiemarknadens oro ökat för att USA:s ekonomi, världens största med en BNP motsvarande mer än en fjärdedel av världens samlade BNP, är på väg mot en dubbeldipp i konjunkturen. Pessimisternas argument är den alltjämt svaga arbetsmarknaden, trög privatkonsumtion och förnyad svaghet på bostadsmarknaden.
De optimistiska, däremot, menar att en dubbeldipp i konjunkturen är en mycket ovanlig företeelse för en industrialiserad ekonomi som den amerikanska. Om vi med dubbeldipp menar att en andra recession inleds mindre än två år efter den föregående har USA haft bara en enda sådan sedan depressionen på 1930-talet. Den inträffade i början av 1980-talet, och den utlösande faktorn var då att de korta räntorna steg med över 10 procentenheter, de långa med mer än 4 procentenheter och att inflationstakten drog i väg till tvåsiffriga procenttal.
Någon sådan katalysator finns inte i dag; tvärtom sjunker både räntorna och inflationen i de större industriländerna. I min föregående bedömning, i mars, menade jag att marknaden befann sig i återhämtningsfasen och att klockan var ungefär halv tolv. Ungefär samma läge (11-tiden) anser jag råder nu. Den dag USA:s centralbank börjar höja sin styrränta måste slutsatsen bli att klockan har passerat 12.
Skulle det omvända ske, och pessimisterna få vatten på kvarn, det vill säga centralbanken tvingas till ytterligare stimulansåtgärder för att hålla ekonomin under armarna, kan bedömningen inte bli någon annan än att världens största ekonomi riskerar att dra med sig den globala in i en ny recessionsfas.
Fler artiklar i Aktiespararen (7/8, juli/augusti 2010) hittar du här.