På världens kapitalmarknader letar investerarna avkastning med långt större frenesi än normalt. Orsaken är att penningpolitiken, tillsammans med ett osäkert konjunkturläge ofch krishärdar i euroländerna, har pressat ned räntorna på statsobligationer i välskötta, eller i vart fall statsfinansiellt fungerande, länder till rekordlåga nivåer.
Det har till och med gått så långt att normalt trygghetstörstande investerare i till exempel tyska, amerikanska och svenska statsobligationer har skrämts av talet om en obligationsbubbla. Enligt resonemanget är räntorna nu, de svenska ligger på 2 procent, så låga att det finns bara en väg att gå – uppåt. Avkastningen är lägre än inflationen, redan före skatt.
För att avkastningen på redan utgivna obligationer, med låg kupongränta eller sådana som handlas till överkurs, ska kunna stiga måste priset på obligationerna falla. Ingen vill delta i en bubbla – allra minst de som söker trygghet.
Bubblor bör dyka upp lite varstans i en värld där finansiellt kapital fanns i överflöd redan före de massiva stimulansprogram genom sedelpressarna som USA:s centralbank, Federal Reserve, genomförde under finanskrisen och som avslutades på försommaren i år. Därefter, för att få i gång hjulen, har Fed lovat spika styrräntan på nära noll under två år och genom köp av statsobligationer med lång löptid tryckt ned obligationsräntorna.
Antingen kollapsar denna politik eller så söker sig de privata investerarna till värdepapper med risk – och i vart fall hopp om högre avkastning. Riskkapital är synonymt med aktier.
Kanske finns det på aktiemarknaden tulipanarosor som kombinerar obligationens säkra, men i det fallet otillräckliga, avkastning med aktiers inflationsskydd och möjligheter till högre avkastning. Det handlar om aktier med hög utdelning – hög relativt andra aktier och på den svenska marknaden mycket hög relativt statsobligationsräntan.
Det finns en tumregel som säger att aktier generellt är köpvärda på lång sikt när utdelningarna ger en direktavkastning som överstiger den långa obligationsräntan. Detta gäller nu och har förstärkts under det senaste året. Stockholmsbörsens genomsnittliga direktavkastning är dubbelt så hög som den svenska tioåriga statsobligationsräntan.
Obligationsräntan var nere på 1,6 procent i början av oktober, då problemen i euroländerna var en glödhet potatis som ingen politisk ledare tycktes vilja ta i med båda händer eller ens med en hand.
Denna räntenivå tycks samtidigt ha varit droppen för obligationsköparna: Att binda upp kapital på tio år till så låg avkastning gör ingen gärna. För livbolag ligger en så låg avkastning under den garanterade avkastningen på traditionell pensionsförsäkring, vilket ju är brutto, före förvaltarnas arvoden och kostnader i fonderna.
Vad som är hönan och vad som är ägget är som alltid i ekonomiska sammanhang lite oklart. Kapital har, hur som helst, flödat från svenska obligationer till aktiemarknaden under oktober, vilket märks på att börsen har stigit och obligationskurserna fallit (det vill säga obligationsräntan har gått upp). Detta stärker i sig förtroendet för politiker och de ekonomiska utsikterna men kan också ses som en effekt av att förtroendet för våra ekonomisk-politiska beslutsfattare har förbättrats något.
Vad gäller utdelningarna i börsbolagen, som för 2011 inte beslutas om förrän ett par månader in i 2012, blir prognoserna för dem säkrare ju bättre – eller mindre dåliga – utsikterna är inför nästa år. Att börsen går uppåt är en signal om förbättrade utsikter, men det är också en förmögenhetsökning som främjar ökad ekonomisk aktivitet. Processen är självförstärkande. Med bättre utsikter blir utdelningarna säkrare inte bara för 2011 utan också framöver; kurserna stiger, och en positiv spiral är i gång.
Tulipanarosen, obligationsliknande utdelningsaktier, ska tack vare hög avkastning i utgångsläget överbrygga en eventuell svacka i ekonomin på kort sikt och ge avkastning väl över inflationen på längre sikt genom utdelningshöjningar i nivå med tillväxten i ekonomin plus inflationstakten.
Vid besluten om utdelning brukar börsbolagen vara försiktiga, för de vill ogärna tvingas sänka den ordinarie utdelningen. Skistar är dock ett exempel på en fallen tidigare utdelningsaktie, som på grund av lägre vinst sänkte utdelningen i år.
Tabellen med börsens mesta utdelare (se nedanf) omfattar 52 aktier, drygt en tredjedel av samtliga aktier på börslistorna för stora respektive medelstora bolag. Aktierna har sorterats i kategorierna konjunkturstabila, bank och fastigheter samt konjunkturkänsliga. Avsikten är att kategoriseringen ska ge en viss vägledning om hur säkra utdelningarna är i rådande konjunkturläge.
I medeltal ger aktierna i tabellen en direktavkastning på 6 procent, beräknad på utdelningsprognoser för 2011. Totalavkastningen för en aktie består av utdelning och kursutveckling. Högutdelarna har i år utvecklats sämre än börsen som helhet. Till en del kompenseras det av högre utdelning även för 2010.
Inte förvånande har de konjunkturstabila aktierna utvecklats bäst, med en marginellt negativ totalavkastning i år. Bank och fastigheter har följt index (minus 14 procent per den 24 oktober), medan konjunkturkänsliga aktier, som är 3 gånger så många, har backat med 26 procent.
Den dåliga kursutvecklingen för konjunkturkänsliga aktier gör också att denna grupp har seglat upp till högst direktavkastning. Man kan säga att den högre avkastningen är en kompensation för högre risk, eftersom styrelserna, i ett svagt konjunkturläge, samlar i ladorna. Detsamma gäller för bank och fastighetsaktier om problemen och osäkerheten i europeisk banksektor håller i sig in på det nya året.
Tele 2, vars obligatoriska inlösen för 2010 betraktas som utdelning, står för den största förändringen bland konjunkturstabila aktier, tillsammans med spelbolaget Unibet, som inte lämnade utdelning för 2010 men har inlett återköp av egna aktier (som inte räknas som utdelning).
Spelbolaget Betsson, också ett konjunkturstabilt bolag, är vinnaren av samtliga aktier vad gäller totalavkastning (närmare 40 procent) i år.
Bland bank och fastigheter utmärker sig Castellum för sin stabilitet och en lätt positiv totalavkastning. Swedbank gör dock det största lyftet i direktavkastning, till 7 procent, vilket beror på en låg utdelning för 2010, förväntningar om en rejäl höjning för 2011 trots sommarens stora och kritiserade återköpsprogram samt aktiens kursfall, som är relativt litet.
Björn Borg räknas till de konjunkturkänsliga aktierna, eftersom paradprodukten underkläder är modeplagg och detaljhandelsklimatet är bistert. Utdelningsprognosen har stöd i starka finanser, men den är osäker, eftersom den är högre än vinsten per aktie.
En handfull konjunkturkänsliga aktier – SSAB, handelsföretaget B&B Tools, stålgrossisten BE Group, Byggmax och programvaruföretaget Orc Group – har klättrat i direktavkastning till följd av halverad kurs. Det kan bli bingo – kursåterhämtning och hög direktavkastning på aktuell kurs – men är också en varningssignal om att vinstutsikterna har försämrats och därmed förmågan att infria utdelningsprognoserna.
Omvänt finns en grupp aktier, NCC, Ratos och Billerud samt Öresund och konsulterna HiQ och Sweco, som kursmässigt gått som index, eller bättre, i år, där utdelningen kan betraktas som hyfsat säker.
Någon given väg till överlägsen totalavkastning på börsen finns inte. En koncentration till direktavkastning bör ge mer av den varan. För dem som inte dagligdags stämmer av kursutvecklingen är det förnöjsamt med utdelningar, och de klirrar bättre än räntepapper.
