Finansmarknaderna har under en längre tid fått allt större inslag av kasinoverksamhet, motiverat av behovet eller lusten hos stora aktörer att med matematisk exakthet kontrollera risker i finansiella positioner. Detta görs genom derivat av flera slag, till exempel optioner och terminer, och innebär att aktörerna handlar med risker. På systemnivå har, tvärtom, riskerna undan för undan vuxit, eftersom kontraktsvolymen i den finansiella sektorn tillåtits växa oproportionerligt fort jämfört med ekonomin som helhet.
Internationella storbanker ägnar sig inte i huvudsak åt att ta emot inlåning från kunder för utlåning till kända kunder utan gör transaktioner med ansiktslösa parter på marknaden. Lån ges och förvärvas i transaktioner, paketeras om och säljs, mot en provision, i transaktioner. Bankernas intäkter, och de anställdas bonusar, blir beroende av hur stora och många transaktioner banken genomfört. Riskerna flyttas runt i systemet, men de försvinner inte, och leken påminner ibland om kortspelet Svarte Petter. Värdepapper vars värde i någon mening skulle vila på amerikanska bolånetagares betalningsförmåga hamnade till sist hos en oförstående, nyfattig kommun i Nordnorge. Man kan vara helt säker på att Handelsbanken inte hade något att göra med den transaktionen.
Handelsbanken är en så kallad relationsbank, den klassiska ledstjärnan för bankerna: att bygga långsiktiga relationer med kunder. Beviljade krediter stannar i den egna balansräkningen; de säljs inte vidare. Kreditrisken bedöms alltid utifrån kundens återbetalningsförmåga, inte utifrån säkerhetens värde. Kunder i Handelsbanken tillhör enskilda kontor, och samtliga krediter är beslutade av eller godkända av kontorschefen.
Den som inte ska leva med en kredit, alltså inte har den i balansräkningen, är rimligen inte heller så noga vid kreditprövningen. Och den som arbetar med att sälja krediter på provisionsbasis kan misstänkas leta låntagare till både höger och vänster. Lån givna på lösa boliner strimlades och paketerades till värdepapper och såldes till investerare. Handelsbanken anade vart det barkade i början av 2007 – sex månader innan börserna toppade och ett år innan krisen blev akut våren 2008. Obligationshandeln i USA var då avvecklad och SPP sålt.
Allteftersom allvaret uppdagades tvingades SEB, Swedbank och Nordea till reserveringar på obligationer de inte borde ha köpt och på krediter de inte borde ha beviljat. Alla konkurrenter gjorde nyemissioner; Handelsbanken lämnade utdelning till sina ägare. Kontrasten gynnade banken, som distanserade sig från sektorns klantigheter och girighet och som inte heller denna gång, förra gången var i början av 1990-talet, behövde statligt stöd.
Hos Handelsbanken ser man den finansiella sektorn som en stödfunktion till den reala ekonomin, inte som en egen bransch. Bankerna är ekonomins tjänare, inte dess herrar. Ett sunt banksystem går då i takt med den naturliga tillväxten i den reala ekonomin hos hushåll och företag. Med detta synsätt finns en viss mängd sunda bankaffärer att göra, inte mer, och banken växer ickespektakulärt, med runt 5 procent, i takt med ekonomin som helhet. Handelsbanken deltog inte i lånefesten i Baltikum, där kreditvolymerna skenade.
I den nu uppseglade statsfinansiella krisen för flera europeiska länder är ordningen densamma. Handelsbankens exponeringar mot företag, institutioner, banker och stater i de så kallade PIIGS-länderna (Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien) uppgår till 1,4 miljarder kronor, varav Grekland några i sammanhanget obetydliga miljoner kronor. Swedbank har en exponering på 4,9 miljarder kronor och Nordea mer än 7 miljarder. För SEB:s del ligger exponeringarna på nästan 30 miljarder kronor, det vill säga ett belopp som kan vara 20 gånger så stort som Handelsbankens.
”När tidvattnet går ut ser man vem som badar naken”, har Warren Buffett sagt. Handelsbanken är ingen nakenbadare. Bankens bästa tid, i relativ bemärkelse, är nu.
Handelsbanken är en decentraliserad bank, tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro om riskminimering står i fokus. ”Kontoret är banken”, är en Handelsbankfras, och tillgänglighet och enkelhet är utgångspunkter i mötet med kunderna. Med tillgänglighet menas att kontoret finns nära dig och har kvällsöppet, men viktigare är att kontorschefen är i stånd att fatta beslut och inte ett säljombud för en ansiktslös central kreditavdelning.
Kontorscheferna är, tvärtom, kungar i banken, som fattar beslut i 94 procent av fallen och delegerar beslut uppåt, till regionbanker i större ärenden eller till centrala avdelningar när specialistkompetens behövs. Filosofin utgår ifrån att kontoret är bäst skickat att bedöma den lokala marknaden och den enskilde kunden. All information om bankens affärsrelation till en kund finns på kontoret: där finns moster Sally intill Sandviks engagemang. Banken växer organiskt med sina kunder och kontor för kontor efter att ha rekryterat en lämplig chef.
Av utlåningen till allmänheten på 1 500 miljarder kronor svarar den svenska kontorsrörelsen för två tredjedelar. Handelsbanken har drygt 500 miljarder kronor, och ökande, utlånade till svenska hushåll och knappt 500 miljarder kronor, och minskande, utlånade till företagssektorn. Stadshypotek och Handelsbanken Finans är integrerade i kontorsrörelsen. Banken är störst på företagsutlåning i Sverige och ledande också på bolån.
Kontorsrörelsen utomlands består av de fyra hemmamarknaderna, Norge, dubbelt så stor i volym och resultat med ungefär lika många kontor, 50 stycken, som övriga: Danmark, Finland och Storbritannien. Resultaten är stabila och växande.
Uppbyggnaden i Storbritannien började för tio år sedan. Intäkterna passerade 1 miljard kronor i fjol, och antalet kontor kan passera 80 i år, upp från 62 vid årsskiftet. Etableringar görs på orter med minst 10 000 invånare, och sådana finns det många.
I Handelsbanken International finns 32 bankkontor och fyra representationskontor i 17 länder. International betjänar kunder från hemmamarknaderna men har också uppgiften att testa kontorskonceptet på valda marknader. Tester pågår i Nederländerna och Tyskland, med en handfull kontor i vartdera landet. Håller vingarna kan fler hemmamarknader aktualiseras.
Ungefär 80 procent av bankens resultat redovisas i kontorsrörelsen. Övriga verksamhetsben är Capital Markets, bankens investmentbank med rådgivning för stora företag, handel med aktier, obligationer, råvaror, valutor med flera instrument och med 1 000 anställda i sex länder. Här har Handelsbanken blivit topprankad det senaste året och i det tysta flyttat fram positionerna. Den sista, och minsta, verksamheten är Kapitalförvaltning, bland annat med bankens fondförvaltning.
Handelsbankens övergripande mål är högre räntabilitet på eget kapital än genomsnittet för jämförbara banker på hemmamarknaderna i Norden och Storbritannien. Eftersom den svenska marknaden är viktigast, runt två tredjedelar, ska Nordea, SEB och Swedbank besegras. Målet ska nås med nöjdare kunder och lägre kostnader än konkurrenterna. Detta har klarats varje år sedan dåvarande VD:n, Jan Wallander, i början av 1970-talet lade upp riktlinjerna. Men det blev ungefär jämnt skägg under ”bubbelåren” 2005–2007.
Räntabiliteten ifjol blev 13 procent, mot konkurrenternas 4 procent. Handelsbanken har fler nöjda kunder än de tre andra svenska storbankerna, och gapet vidgades i fjol. Intressant nog är fördelen störst i Storbritannien. När det gäller kostnader, mätt som K/I-tal – kostnader ställda mot intäkter – ligger Handelsbanken konsekvent under 0,5 och konkurrenterna strax däröver.
Alla anställda har samma årliga andel i personalstiftelsen Oktogonen, bankens största ägare, 11 procent, vars tillskott förutsätter att räntabilitetsmålet nås. Detta bonussystem har uppenbarligen fungerat väl, och de anställdas intresse av hög pension ligger väl i linje med övriga aktieägares.
Det brukade sägas för några år sedan att i Handelsbanken var det bättre att vara aktieägare än kund. Det kan stämma också i dag, även om kunderna har det utmärkt.
Trägen vinner i stor stil
När det stormar på aktiemarknaden blir självklart lågriskaktier mer populära än annars. Handelsbanken är en sådan aktie. Men många skulle argumentera för att det inte gäller denna gång, eftersom det är på bankernas hemmaplan som stormen har sin källa och där det blåser som värst.
Bankerna är alltför inblandade och intrasslade i varandra för att inte alla ska dras med, mer eller mindre, säger de.
Å andra sidan klarade Handelsbanken den förra vågen i finanskrisen utan stora smällar. Banken kan gå torrskodd igen. Men finanskriser, eller mer generellt ett händelseförlopp där banksektorn råkar illa ut, är perioder då Handelsbanken tydligast framstår som klassens ljus. Det är tider då kunderna går över till Handelsbanken och personal gör samma sak av samma skäl: trygghet och kompetens.
Organisk tillväxt är den mest kostnadseffektiva. Det har Handelsbanken över tid, och i oroliga tider tar banken marknadsandelar på såväl in- som utlåning. Förvärv, den andra vägen till marknadsandelar, är i praktiken, när det gäller större så kallade strukturaffärer, stängd. Dels passar de inte i bankens strategi, dels, om det gäller den svenska marknaden, skulle de inte kunna genomföras av konkurrensskäl.
Strukturaffärer med fusioner
bland övriga vore ändå bra för Handelsbanken. När synergieffekter ska tas fram kommer kunder i kläm eller blir oroliga, till exempel genom nedläggning av kontor. När två av tre kontor på en ort slås samman landar flera av kunderna hos det enda kvarvarande kontoret. På liknande sätt i centrala verksamhetsgrenar, som aktie- och företagsaffärer, görs oftast en tempoförlust med förlorade affärer och nyckelpersoner i samband med fusioner.
Swedbank, med ett jämförelsevis öppet ägande, är den av storbankerna som oftast pekas ut som en uppköpskandidat. En som positionerat sig för detta är Christer Gardell genom aktieköp, och en som deklarerat intresse är Björn Wahlström, vars Sampo är största ägare i Nordea. Handelsbanken tillhör alltså på inget sätt uppköpskandidaterna men skulle initialt tjäna på att konkurrenter går samman. Troligen skulle det också bidra till att minska konkurrensen i sektorn.
Långsamt och ganska säkert är Handelsbanken på väg att bli uppköpt likväl. Finansmannen Fredrik Lundberg köper via börsnoterade Lundbergs och privat undan för undan aktier i Handelsbankssfärens bolag – däribland i Industrivärden där han är styrelseledamot – och i banken där han också är vice ordförande. Försiktighet och långsiktighet förefaller vara också Fredrik Lundbergs inställning, varför ett större inflytande för honom än i dag inte behöver innebära någon skillnad för intressenterna runt banken. Lundberg är dock en imperiebyggare, och hans döttrars ökade engagemang via styrelser tyder på dynastiska ambitioner.
Handelsbanken är inne i en period av relativt bra tillväxt, tack vare fler kontor i Storbritannien och ökade marknadsandelar i Norden. Samtidigt ger detta inte mycket i termer av vinsttillväxt, vilket beror på att låneefterfrågan på företagssidan, med relativt bra marginaler, är sjunkande och bolån till hushållen rimligen borde mattas. Störst resultateffekt för bankerna skulle höjda räntor få. Aktiespararen räknar med att sådana kommer senare i år och ger högre räntenetto 2011. Högre styrräntor återställer marginalerna i inlåningsaffären, där skillnaden mellan en styrränta på 0,25 procent och bankkontots nollränta är begränsande, eftersom spararna inte accepterar negativa inlåningsräntor.
Med Aktiespararens prognoser handlas aktien till ett P/E-tal på beskedliga 11, räknat på årets vinstprognos 18 kronor, och mycket låga 9 räknat på prognosen 22 kronor för 2011. Utdelningen för 2009 blev 8 kronor, och den höjs något, vilket ger en direktavkastning på väl över 4 procent, vilket för en lågriskaktie med tillväxtmöjligheter är riktigt bra.
Valet av bankaktie är mer en smaksak än en värderingsfråga. Störst potential för resultatförbättringar på kort sikt har SEB och Swedbank. Nordea är ett mellanting, medan Handelsbanken kännetecknas av stabilitet.
Den som söker långsiktig, företrädesvis organisk, tillväxt med låg risk, god lönsamhet och en relativt hög direktavkastning väljer Handelsbanken.
Att styra undan från de värsta nedgångarna är en underskattad konst. En aktie som först ger 20 procent, därefter tappar 20 procent och tredje året lyfter 30 procent summerar till 25 procent. En avkastning på jämna 10 procent per år i tre år summerar till 33 procent. Långsiktigt och försiktigt vinner trägen i stor stil.