”Risk för stiltje under 2006”, skrev jag i början av december och förutspådde en medioker börsutveckling. Det trodde jag även i mars, trots att börsen fram till dess hade varit överraskande stark. Även nu håller jag kvar vid min prognos, men jag är inte lika säker som tidigare. Skälet är bolagsvinsterna. Jag trodde att de skulle börja mattas under första kvartalet. Det blev tvärtom. Uppgången blev till och med kraftigare än de två senaste, väldigt goda, kvartalen. Dessutom ser det bra ut i de flesta sektorer.
Mot den bakgrunden var den 13-procentiga uppgången fram till 2 april i år inte överraskande. Efter den kurstoppen har utvecklingen emellertid hackat. April blev en vandring i sidled, medan maj bjöd på markant ökad osäkerhet. Det finns därför anledning att påminna om att även fantastiska börsrallyn innehåller bakslag. Majturbulensen är nämligen långtifrån unik.
Räknat sedan vändningen i början av 2003 har vi haft sammanlagt sju rekyler, så utvecklingen under maj är ganska typisk. De flesta nedgångar har legat på mellan 6 och 8 procent, undantaget för två år sedan då vi fick en sättning på nästan 10 procent, därtill en månad efter en nedgång på 6 procent (som alltså snabbt återtogs). Det vi i efterhand analyserar som en enda lång framgångsperiod har alltså innehållit en hel del nervositet.
Ändå har jag svårt att vara riktigt orolig. Skälet är att de flesta faktorer som berör börsen ser bra ut.
Värderingarna först. Granskar vi p/e-talet för Stockholmsbörsen kan konstateras att det ligger på ungefär 17, det vill säga bolagen är värderade till 17 gånger årsvins-ten. Ju högre p/e-talet är, desto högre är förväntningarna på framtida vinstillväxt. Ett p/e-tal på 17 är inte högt, även om det i dag är svårt att hitta en bra jämförelsebas. Oftast jämför vi med räntenivån. Då är börsen väldigt lågt värderad, för räntan är fortsatt mycket låg. Eftersom räntesparande är främsta konkurrenten till aktiesparande blir konkurrensen ganska mild när räntorna är låga.
Även om jag jämför med prisökningarna i Sverige, vilka i förlängningen styr räntenivån, blir bilden positiv. Här blir slutsatsen att Stockholmsbörsen är ungefär i balans. Likadant blir det om jag analyserar den amerikanska aktiemarknaden. Värderingen är låg om vi jämför med räntenivån och i balans om vi jämför med prisutvecklingen. Även för Londonbörsen drar jag samma slutsatser, liksom för de större eurobörserna där emellertid den undervärdering som fanns tidigare har försvunnit. Börskurserna i euroområdet har alltså stigit snabbare än bolagsvinsterna.
Granskar vi småbolagen, som i förra analysen stack ut med ovanligt höga värder-ingar, kan konstateras att detta fortfarande gäller. P/e-talet för Stockholmsbörsens små bolag ligger på ungefär 19–20, vilket är 2–3 enheter över de större bolagens värdering. Slutsatsen från förra gången består därför – det finns ingen anledning att rusa efter små bolag framför de större och tryggare.
Vinstutvecklingen fortsätter dessutom att slå placerarna med häpnad. Stockholmsbörsens bolag ökade vinsten kraftigt jämfört med samma kvartal för ett år sedan. Vinsterna har nu stigit 14 kvartal i rad, och även denna gång överträffades analytikernas genomsnittsprognoser, nu med ganska bred marginal.
Lika positivt är det i USA. I de 500 största bolagen, som ingår i S&P 500-index, stiger vinsterna med runt 20 procent, vilket även det är bättre än förra kvartalet, som låg kring 15 procent. Även här överträffades prognoserna med ganska bred marginal, och de amerikanska bolagen har nu 13 kvartal i rad med tvåsiffrig vinsttillväxt.
I vårt oljeproducerande grannland, Norge, stiger vinsterna med nästan 70 procent i årstakt, samtidigt som analytikernas pro-gnoser överträffas markant. De finska företagen steg ungefär 25 procent, vilket också innebär överträffade prognoser, medan de danska företagen ökade vinsten med 6–7 procent. Men med detta lyckas de inte nå upp till analytikernas prognoser, i alla fall inte som grupp.
Hur länge kan vinsttillväxten hålla i sig? På Stockholmsbörsen slår bolagen rekord över hela linjen – i försäljningstillväxt, avkastning och finansiell styrka. Likadant är det i många andra länder. Därför blir det allt svårare för företagen att överträffa tidigare kvartal. Under resten av året kommer vinsttillväxten därför att dämpas, och när detta inträffar kan det bli skakigt på börserna.
Därmed över till konjunkturen. Här ser det också mycket bra ut. Den huvudindikator jag använder bygger på en sammanvägning av tre komponenter – industriproduktion, detaljhandel och bilförsäljning – för de sju största industriländerna i världen. Denna indikator började vända uppåt igen förra våren, efter att ha pressats tillbaka från toppnoteringen sommaren 2004. Framför allt har industriproduktionen förbättrats, samtidigt som amerikanska konsumenter fortsätter att hålla en hög köptakt. Bilförsäljningen är däremot skralare. Den minskar inte men den ökar inte heller, vilket är naturligt med tanke på de stigande bensinpriserna. Även om jag tar in fler indikatorer, som exempelvis bostadsbyggande, sysselsättning och så kallade inköpschefsindex, blir slutsatsen att världskonjunkturen är mycket stark.
I den negativa vågskålen finns prisutvecklingen. I konsumentledet är inflationen visserligen dämpad, särskilt i Sverige, men i producentledet stiger priserna kraftigt. Snabbast är uppgången i USA, följt av Europa, som trots en klart sämre konjunkturutveckling än i USA har en oroväckande hög prisökningstakt.
Att räntorna, trots stigande priser, inte blivit ett större problem är ett mysterium. Ett skäl kan vara att många placerare hellre tittar på prisökningstakten exklusive energipriser än på den totala inflationen, och då är prisuppgången inte alarmerande. Dessutom har löneökningstakten länge varit låg, vilket gör att köpkraften hos konsumenterna är låg och alltså inte inflationsdrivande. Även lågpriskonkurrens från Östeuropa och Asien har tro-ligen hållit tillbaka löneökningar i västvärldens ekonomier.
Ovanpå detta har långsiktigt räntesparande i obligationer varit mycket lönsamt under nästan femton års tid (kontinuerligt fallande räntor har medfört kursvinster på obligationerna), vilket gör att placerarna har ett mycket gott öga till obligationer och köper nästan oavsett räntenivå. Även detta pressar ned räntorna.
Ändå vill jag höja ett varningens finger. I långa loppet kommer stigande energipriser att skapa inflation, eftersom det redan har startat en kompensationskedja i företagsledet. Sist i den kedjan står löntagarna, och det är när vi vill ha kompensation som många kommer att prata om att ”inflationsspiralen” kommit i gång igen. I USA finns tydliga tecken på det.
Dessutom slår både olje- och basmetallpriser nya rekord. Det är en kombinerad effekt av god efterfrågan, tack vare den goda globala konjunkturen, samt starka spekulativa inslag. Nu, när priserna stigit under flera år och allt fler tjänat pengar på uppgången, vill nya förhoppningsfulla placerare vara med och tjäna en hacka. Då startas råvarufonder och liknande, samtidigt som många större placerare försöker komma in på området direkt. Hit slussas nu pengar i en farlig fart, på ungefär samma sätt som till IT-aktier i slutet av 1990-talet. Lägre råvarupriser är därför svårt att prognostisera, åtminstone så länge konjunkturstatistiken pe-kar uppåt.
Slutsatsen blir alltså ungefär som förra gången. Det finns ingen anledning för placerare att kliva av aktiemarknaden just nu, även om min prognos för helåret kring +5 procent känns oinspirerande. Börsbolagens rekordavkastning och finansiella styrka gör att hösten troligen blir väldigt het vad gäller uppköp. Om inget annat hjälper brukar ett par tre storförvärv få mungiporna att peka uppåt, även på lite håglösa placerare.