I de två senaste analyserna har jag varit ganska varnande. Skälet har varit att börskurserna fortsatt uppåt, samtidigt som en rad konjunkturindikatorer börjat vika. Det har dock varit en tuff tid för varningar. Om jag varit fondförvaltare hade jag fått sparken för länge sedan.
En fondförvaltare som säljer en större mängd aktier i februari/mars och först i slutet av juli får det förutspådda kursfallet är dödsdömd. Om exempelvis 10 procent av portföljen läggs i kassan, samtidigt som kurserna stiger med 16 procent som det varit som mest i år, har förvaltaren missat 1,6 procentenheter av uppgången. För en vanlig Sverigefond innebär detta att en topplats i tabellen snabbt förvandlas till en bottennotering, varefter fonden får en ny förvaltare och allt återställs till det normala, alltså 99,3 procent aktier.
Det här, tror jag, är grundproblemet på världens aktiemarknader. Det finns inte utrymme för att ligga fel i förhållande till konkurrenterna, inte ens under ett halvår. Därför trängs alla i mittfåran och räknar framgång i tiondelar av en procentenhet.
Visst, det finns så kallade hedgefonder som har möjlighet att tjäna pengar även på fallande aktiemarknader. Dessvärre har merparten av dem trängt in sig själva i en mycket snäv fålla. De försöker nämligen marknadsföra sig som ett alternativ till räntebärande sparande, vilket innebär att de, i princip, inte kan ha en enda månad med minusavkastning. Eftersom de flesta jobbar med aktier (det finns även de som jobbar med andra värdepapper), som vi ju vet svänger både upp och ned, har de en försiktig strategi, och ”följa John” dominerar även här. Få stora förvaltare vågar gå emot trenden.
Det är alltså inte kursfallet under sensommaren som var felet utan den kraftiga uppgången fram till dess. Ändå är det begripligt att den uppstod. Dominerande under våren var nämligen börsbolagens vinstutveckling. Analytikerna skrev upp prognoserna i de stora bolagen med hela 11 procent, vilket förklarar merparten av optimismen.
Jag trodde inte att placerarna så tydligt skulle följa analytikernas uppjusteringar. Skälet var att en hel del konjunkturstatistik hade börjat ge varningssignaler, och placerare sägs ju titta framåt i tiden. Men det var årets vinstprognoser som dominerade, pådrivna av förhoppningarna om en ”ny ekonomi”, alltså ett evigt växande Kina och möjligen också Indien.
Själv stirrade jag allt mer skräckslagen på de fallande kurvorna i USA, särskilt bostadskurvorna. Dessutom var bilförsäljningen ursvag, vilket förvandlade Detroit till en krisregion, samtidigt som de viktiga amerikanska konsumenterna även i övrigt började tappa köplusten.
Men Kina ångade på. Med en tillväxt i mina huvudparametrar (industriproduktion, detaljhandel och bilförsäljning), som under 2007 accelererade från redan extremt höga nivåer, var optimismen begriplig. Till skillnad från den starka Asienkonjunkturen på 1990-talet, som skedde med lånade medel och slutade med ett brak 1997/1998, har Kina en enormt positiv finansiell balans gentemot utlandet, varför det inte saknas pengar att förverkliga alla drömmar. Det är fullt begripligt att det finns en förhoppning om att Kina ska dra upp resten av världen ur en eventuell konjunkturnedgång.
Men det tror inte jag. Visserligen är Kinas utveckling häpnadsväckande. Så sent som för tio år sedan hade Kina ungefär samma betydelse i min globala tillväxtindikator som Sverige, alltså ingen. I dag är Kina en begynnande stormakt, med ungefär samma vikt i världsekonomin som Tyskland. Men lika lite som att Tyskland kan dra resten av världen ur en konjunkturnedgång kan Kina göra det.
Problemet är att USA är så mycket större och har så enormt stort inflytande över västvärldens ekonomier, inte minst kulturellt och via finansmarknaderna. Europas kurvor följer de amerikanska – men lite stabilare och med ungefär ett halvt års eftersläpning. Det kan vi se även i dag.
Min tillväxtindikator, som inkluderar industriproduktion, detaljhandel och bilförsäljning i industrivärldens sju största ekonomier, har varit på väg nedåt sedan förra hösten. Detta tyder på försämrad generell tillväxt och därigenom försämrad vinsttillväxt i börsbolagen. Kina, däremot, går åt andra hållet och har ökat sin tillväxt under 2007. Om jag lägger ihop de stora industriländerna med Kina får jag ändå ett fall i tillväxten. Jag har då låtit Kina utgöra en växande andel av totalen, från 1 procent för tio år sedan till ungefär 11 procent i dag. Detta gör att Kina nu har något större betydelse i beräkningen än Tyskland. Ändå faller tillväxtindikatorn.
Det är inte konstigt, för tillväxten faller i samtliga tre större regioner: USA, Japan och Europas fem största länder. Det kan Kina aldrig väga upp. Däremot kan Kina se till att fallet inte blir så djupt. Tillväxtindikatorn utan Kina har fallit från drygt 3 procent till 1 procent, medan indikatorn inklusive Kina faller från 4,5 till 3 procent.
Det är inte särskilt alarmerande – om det stannar där, vill säga, men det gör det nog inte. Allt som har att göra med den amerikanska bostadsmarknaden är nämligen nattsvart, och risken finns för att det förvärras ytterligare. Skälet är sommarens kreditkaos, som startade när några större hedgefonder (och en del banker) inriktade på riskfyllda amerikanska bostadskrediter fick stora problem. Då ville placerare världen över (gäller mest storplacerare, inte privatsparare) ta ut pengarna även ur andra hedgefonder inriktade på samma strategi. Det klarade inte systemet. Det visade sig nämligen att de ”paket” av krediter de hade köpt, där de riskfyllda bostadskrediterna ingick, inte gick att sälja trots att de var värderade och bedömda av de erkända kreditvärderingsinstituten. Ingen ville ta i ett paket som innehöll amerikanska bostadskrediter. Därför tvingades fonderna stänga för uttag.
Nu tog det hus i helvete. Fonderna hade nämligen belånat kreditpaketen. När lånen skulle omsättas sade långivarna ”nej tack”. Då fick bankerna, som hade garanterat kreditgivningen, kliva in i stället. Detta skapade i sin tur en oro för att de stora internationella bankerna skulle få för stor riskexponering mot amerikanska bostadskrediter. Då fick även bankerna problem med att ta upp lån. Alla blev rädda för alla. Till slut fick centralbankerna i -Europa och USA gå in och låna ut pengar till bankerna i utbyte mot säkerheter i bland annat bostadskrediter. Efter ett tag lade sig paniken, främst efter en del åtgärder från den amerikanska centralbanken.
Här står vi nu. Det är bara en sak jag är säker på: att detta var en katastrof för den redan plågade amerikanska bostadssektorn. I princip måste det ha varit omöjligt att få topplån till bostäder under den här perioden. Verksamheten inom bostadsområdet i USA, både byggande och försäljning av befintliga bostäder, måste ha drabbats kraftigt negativt. Effekten får vi se när statistiken kommer de två närmaste månaderna. Jag tror att detta kan skaka om börserna under hösten.
Ändå finns ett ljus i tunneln: räntesänkningar. Den amerikanska centralbanken sänkte nämligen en mindre omtalad styrränta (diskontot) när krisen var som värst. Det fick många, inklusive mig, att vädra morgonluft. Det tidigare så hårdnackade motståndet mot att väga in bostadsproblemen i inflationskalkylen verkade nu ha lättat något. Därför tror jag att vi kan få se en sänkning av den viktigaste styrräntan, Fed Funds, ganska snart. Ingen enskild åtgärd kan få placerare på så gott humör som en amerikansk styrräntesänkning.
Dessutom är värderingarna av börsbolagens vinster (p/e-talen) attraktiva, i alla fall jämfört med ränteläget. Isolerat räcker låga värderingar inte för att höja börskurserna under turbulenta skeden, men tillsammans med en räntesänkning är det en bra kombination.
Så är läget, och jag tycker det är svårare än på länge att spå börsutvecklingen. Jag är dock mer optimistisk än tidigare sett på ett års sikt, dels för att kurserna är lägre än tidigare, dels för att USA:s centralbank har lämnat ett lillfinger åt placerarna att klamra sig fast vid. Däremot kommer det närmaste året att bli turbulent. Konjunkturen är på väg ned, vilket ännu inte fått något genomslag i analytikernas vinstprognoser. När nedjusteringarna börjar blir det säkerligen stora kast. Osäkerheten kvarstår därför, men ändå är vi nog ett steg närmare den punkt där kurserna långsiktigt kan börja stiga.