Nordea är Nordens största bank efter en rad samgåenden under 1990-talet och början av 2000-talet. Marknadspositionen är starkast i i Finland, 30–35 procent på såväl hushåll som företag, följt av Danmark med andelar på runt 20 procent, Sverige med 15 procent och Norge cirka 10 procent. I närområdet finns Nordea på plats i Polen, Baltikum och Ryssland.
Det geografiska verksamhetsområdet ligger utanför världens stora ekonomier och finanscentrum. Till en början, för ett år sedan och så sent som i våras, föreföll de nordiska länderna mindre utsatta för den finansiella turbulens, eller flodvåg (”tsunami”, som den förre amerikanska centralbankschefen Alan Greenspan kallat fenomenet), som härstammar från USA. Sammanflätningen av de finansiella marknaderna gör dock att ingen region går fri. På Nordeas marknader har effekterna märkts först i Danmark och Baltikum, med brustna bolånebubblor, därefter i Ryssland på grund av kapitalflykten, som tog fart med konflikten i Georgien.
Att de finansiella marknaderna varit minst sagt oroliga och tidvis drabbats av panik har tidigare under förloppet inte hindrat att det i den reala ekonomin, där bankens kunder verkar, förefallit tämligen lugnt. Den senaste tiden har läget och utsikterna också för övriga nordiska länder dock försämrats markant.
Under årets nio första månader redovisade Nordea kreditförluster på minimala 0,08 procent av en utlåning på över 2 500 miljarder kronor. Under tredje kvartalet isolerat hade relationen tickat upp till, fortsatt låga, 0,13 procent. Framöver räknar banken med att kreditförlusterna successivt kommer att öka. På aktiemarknaden finns allehanda skräckscenarier, där förluster på åtskilliga procent av utlåningen ställs i utsikt. Detta är i så fall mycket allvarligt i en verksamhet där eget kapital uppgår till runt 7 procent av utlåningen.
Det är bankernas relativt andra sektorer låga soliditet som, tillsammans med ibland absurt stora och svårbedömda risknivåer på kapitalmarknaderna och i enskilda institut, tvingat centralbanker och stater att agera. Dessa har gripit in för att förhindra en kollaps i det internationella banksystemet. Internationellt blev krisen akut sedan amerikanska Lehman Brothers, en större investmentbank än den i våras räddade Bear Stearns, hade lämnats åt sitt öde i september. Detta beslut från amerikanska myndigheters sida gjorde att förtroendet brast för såväl stora som små banker, eftersom kapitalet inte framstod som tillräckligt säkert någonstans. I det läget föll ansvaret på centralbanker och stater att gripa in.
Sedan dess har åtgärdspaket med statliga garantier, som globalt summerar till runt 30 000 miljarder kronor, sjösatts i syfte att återställa stabiliteten i banksystemet och få i gång kreditgivningen. Åtgärderna i Sverige innehåller en statlig kreditförsäkring för bankernas upplåning, mot en avgift. I samma vända höjdes i oktober den statliga, också avgiftsfinansierade, insättningsgarantin till en halv miljon kronor per kund och bank.
Samtidigt aviseras mer strikta regleringar av bankerna, med ambitionen att risktagandet ska sänkas. En stabiliserande komponent är en höjning av kravet på eget kapital i förhållande till utlåningen. Detta kan genomföras antingen genom att dra ned på utlåningen eller genom nyemission.
Nordea har en relativt stark finansiell ställning och fortfarande god lönsamhet. Banken ökar också utlåningen i år, även om ökningstakten är på väg mot låga ensiffriga procenttal. Resultatprognosen för 2008, som avser ett justerat resultatmått utan extraordinära poster och återförda reserveringar från tidigare år, sänktes i oktober från 5–10 procent till en tillväxt på 5 procent, eller något lägre om finansmarknaderna, inklusive börsen, fortsätter att vara svaga. Nordeas mål för avkastningen på eget kapital innebär att banken ska tillhöra toppskiktet av jämförbara banker.
Att ta sig helskinnad igenom den pågående finansiella krisen är en grannlaga och daglig uppgift för bankledningarna. Intjäningsförmågan för nordiska banker, med vidgade räntemarginaler och därför växande räntenetton och ganska stabila provisionsintäkter, är god. Allmänt anser de svenska bankerna att kreditkvaliteten i portföljerna är mycket god. Men detta begrepp är lite statiskt och kopplat till säkerheternas aktuella marknadsvärde och kundernas betalningsförmåga. Med prisfall främst på fastigheter, växande arbetslöshet och fallande företagsvinster urholkas kvaliteten. Ges tid kommer dock löpande överskott att täcka upp för snudd på aldrig så stora kreditförluster.
Samtidigt kan man vara i det närmaste säker på att det händelseförlopp bankerna är inne i erbjuder stora möjligheter att flytta fram positionerna genom förvärv. Nordea är, trots storleken, inte ett färdigt bankbygge, och banken vill växa.
På ägarsidan har Nordea det väl förspänt, med två kapitalstarka huvudägare i svenska staten, 19,9 procent, och finska Sampo, med 10,9 procent. Därefter följer flera institutioner med någon eller ett par procent. Totalt finns 465 000 aktieägare, varav 94 000 i Sverige och dubbelt så många i vardera Finland och Danmark.
Christian Clausen, VD, är färsk (2007) på posten, men han har ingått i koncernledningen sedan 2000. Som stöd i turbulenta tider finns betydande erfarenhet och kompetens i styrelsen. Där ingår tidigare VD:n Hans Dalborg, i dag ordförande, och Clausens företrädare, Lars G. Nordström, tillsammans med bland andra Sampos koncernchef, Björn Wahlroos, samt Björn Savén, VD i riskkapitalbolaget Industrikapital. Att denna krets smider planer, och har förmåga att agera, är självklart.
Bland de möjliga affärer som det spekuleras om att Nordea kan ge sig på är ett förvärv av Swedbank. Risken för att EU ska sätta käppar i hjulet är lägre nu än tidigare. Nordea är fyra på marknaden i Sverige och skulle med Swedbank segla upp som etta över hela linjen.
Besparingspotentialen i Sverige är betydande. Därtill passar Swedbanks baltiska verksamhet mycket väl in i Nordea. Den har marknadsandelar på uppemot 50 procent och har varit en stor framgång de senaste åren. Nu pekas i stället Baltikum ut som en kommande ekonomisk härdsmälta. Detta har gjort att Swedbank nu värderas till mindre än hälften av eget kapital. För ett år sedan var ett samgående mellan Nordea och SEB på tapeten. Denna affär kan dyka upp igen, men den har blivit svårare på grund av värderingsgapet till det mer kurspressade SEB.
Möjligheter finns alltså för bra affärer på nära håll under rådande kris. Liknande möjligheter finns utanför Norden. I Danmark har krisen skördat ett par offer, och Nordea passade på att förvärva nio av Roskilde Banks kontor på Själland, med tillhörande kundbaser. Christian Clausen har i massmedier också uttalat sitt intresse för fler förvärv, ett agerande som påminner om en kontaktannons.
Nordeas verksamhet och tillhörande rörelseresultat är till över 85 procent hänförlig till den nordiska marknaden. Finland är den lönsammaste marknaden och svarar liksom Danmark för 30 procent av rörelseresultatet i Norden. Sverige står för cirka 25 procent och Norge för 15 procent. Intäkterna, främst i form av räntenetto, ökar dock för närvarande snabbare i Sverige än på andra håll. Detta förklaras främst av att marginalerna på såväl bolån som företagslån, som varit onormalt sammanpressade, stiger trendmässigt i år. Det finns ingen anledning att tro annat än att denna trend består.
De nya marknaderna, Baltikum, Polen och Ryssland, svarar sammantaget för 5–6 procent av rörelseresultatet. Kundområdena Finansiella institutioner respektive Rederier, oljeservice och andra internationella affärer står vardera för runt 5 procent av rörelseresultatet.
Nordea är alltså en nordisk affär, med i allt väsentligt risker kopplade till vår region. Detta gör framtiden lite mer förutsägbar, men osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen är nu långt större än normalt. Att det blir sämre tror alla. Hur mycket sämre det blir, och hur länge dåliga tider ska pågå, vet ingen.
I Aktiespararens prognos för helåret 2008 görs antagandet att banken ökar reserveringarna för kreditförluster under det avslutande kvartalet. Bland intäkterna fortsätter räntenettot att stärkas, medan provisionerna faller tillbaka.
In i 2009 ligger fältet öppet för gissningar snarare än försök till prognoser. Detta gäller i första hand kreditförlustnivån, som här antagits bli 0,5 procent. Det är konservativt men inte utan realism. Räntenettot fortsätter att stärkas, utlåningsökningen bromsas, provisionsnettot försvagas, lönekostnaderna hålls tillbaka och kostnaderna i övrigt ökar med avgifterna i de statliga garantierna.
I utgångsläget är Nordea väl rustad för att ta sig an såväl svåra som goda tider. Lagom svåra tider är nog det bästa för det relativt starka Nordea, eftersom strukturaffärer som banken skissat och hoppats på i åratal då kan bli möjliga. En sak är säker: ledning och styrelse kommer inte att vara sysslolösa, och de kommer att låta tala om sig.
