Öst är riktningen för växande Telia

Telia Sonera är på plats i 20 länder, marknadsledare på telekommunikation i alla former i Norden och Baltikum, verksam som mobiloperatör i Spanien och i Eurasien, inräknat Ryssland och Turkiet och – mer fjärran – Nepal och Kambodja. Det är länder med en samlad befolkning på 453 miljoner, och bolaget har sålt 137 miljoner abonnemang, varav 44 i majoritetsägda dotterbolag och 93 i intressebolag där ägarandelen är cirka 40 procent.

Marknadspositionerna är starka: störst på mobiltelefoni i Sverige, Finland och Baltikum, tvåa i Norge, trea i Danmark och i stort sett samma position på bredbandstjänster. I Eurasien är koncernen eller ett intressebolag störst i fem länder, tvåa i tre och trea eller fyra i fyra länder. Strävan, även om den inte alltid är realistisk, är att nå förstaplatsen på alla marknader.

I stora drag satsar Telia Sonera på effektivisering på de mogna marknaderna i Norden, som är något av en kassako för bolaget, och på tillväxt i Eurasien. Därtill är bolaget Europas ledande grossist av överföringskapacitet genom det egna internationella fibernätet.

Inriktningen är österut, inte söderut eller västerut. Där finns marknader som Nepal, Kazakstan, Azerbajdzjan och Uzbekistan, med en ung och växande befolkning och fortfarande lågt mobilanvändande. I ett senare skede kommer mobilt bredband och andra tjänster, som är etablerade på mogna marknader, att adderas och bidra till högre omsättning. Satsningarna på tillväxtmarknaderna är inte helägda, vilket ger utrymme för lokalt samarbete och förankring.

Den geografiska inriktningen gör Telia Sonera till en intressant samarbetspart i en europeisk konsolidering, det vill säga ett samgående med en annan stor, europeisk teleoperatör verksam i söder och väster från Sverige räknat. En som nappat, men som avvisades för ett år sedan, är France Télécom, vars bud på Telia Sonera låg på runt 60 kronor, eller 50 procent högre än den nuvarande aktiekursen. 

Den spanska mobilsatsningen, lågprisaktören Yoigo med 3G (UMTS), var ett avsteg från strategin och något av ett olycksfall i arbetet, men så här ett par år senare är den inte ett fiasko. Yoigo ägs av Telia Sonera till 77 procent, har 1,1 miljoner abonnenter, intäkter på motsvarande 2 miljarder kronor i fjol – som ökade i en takt av 152 procent under första kvartalet i år.

På grund av stort kundintag och marknadsinvesteringar blev rörelseresultatet negativt med 340 miljoner kronor under första kvartalet, motsvarande en negativ marginal på 40 procent. Telia Sonera är inte en långsiktig ägare till Yoigo men kommer för den skull inte att stoppa affärsplanen eller slumpa bort investeringen, som från start 2006 kostnadsberäknades till 9 miljarder kronor fördelad över fem år.

Hastigheten i det mobila bredbandet är i dag tiofaldigad jämfört med för fem år sedan, och farten ökar med en faktor 5 med introduktionen av 4G LTE (Long Term Evolution) från 2010, och utvecklingen av nästa, snabbare, tekniksteg är strax klar.

Även om teknikutvecklingen fortsätter i snabb takt kan man konstatera att visionen från millennieskiftet, som drev telekom- och IT-aktier till skyarna, är på plats i dag. Ett flertal apparater kan samsas under ett skal, skillnaden mellan mobiltelefonen och den bärbara datorn som kopplas upp mot Internet med en fast eller mobil anslutning blir allt mindre. Mobiliteten är ett faktum, och den fungerar så bra att även teknikentusiaster börjar bli nöjda. Användarna kommer åt samma tjänst oavsett terminal och kan i många fall sköta sina arbeten utanför kontoret, inte bara från hemmet utan även på resande fot.

Sammansmältningen av branscher är också ett faktum, med allt fler tjänster på Internet och inte minst förflyttningen av mediekonsumtionen – information och underhållning – till Internet. Tillverkare av mjukvara och terminaler agerar på mediemarknaden, till exempel Apple och Nokia; Google agerar på mobilmarknaden och teleoperatörer ger sig in på terminal- och mediemarknaderna. Telia Sonera knep i fjol, skickligt, rätten till att sälja Apples I-phone i Norden med Baltikum, vilket stärkte varumärket i en köpstark och aktiv målgrupp. I-phone är ett exempel på hur konkurrenskraften mellan operatörerna påverkas av aktörer utifrån.

En akilleshäl för Telia Sonera sedan börsnoteringen 2000 har varit den trendmässiga nedgången för fast telefoni, där Telia initialt var ensamt. Dels sker en övergång av samtalstrafiken till mobil telefoni, dels sägs abonnemangen för fast telefoni helt sonika upp. Eftersom priserna på fast telefoni har varit oförändrade sedan 2001 har intäkterna obönhörligen fallit. Det gäller för företagen att behålla kunderna och fånga upp dem i mobilnätet i stället.

I Sverige har Telia Sonera lyckats väl med detta. Till stor del beror det på att konkurrensen inom mobiltelefoni har varit mindre hård än aktörerna medger, vilket hållit uppe priserna på mobil telefoni – med följden att 60 procent av samtalsminuterna i Sverige går över det fasta nätet, mot till exempel 20 procent i Finland.

I april höjdes priset på fast telefoni i Sverige, med 16 procent till 145 kronor per månad och för första gången sedan 2001, vilket kompenserar för färre abonnemang. En ny prismodell införs också för mobilt bredband, där trafiken i näten har ökat femfalt samtidigt som antalet abonnenter fördubblats. Den tidigare fastprismodellen, med obegränsat användande – som alltså inte visar någon tendens att plana ut, överges till förmån för en trappa med tre steg, där storanvändarna betalar mer än i dag och sporadiska användare mindre. Förvisso faller priset på utrustning, och därmed kapacitet i näten, men inte i samma takt som användandet ökar, och därför möjliggör prismodellen att marginalerna försvaras.

Nedgången för fast telefoni till trots är telekommunikation en tillväxtbransch, med en växande andel av ländernas BNP. I år, med fallande BNP över hela Europa, blir det ingen tillväxt för sektorn. Telia Sonera känner av de bistrare tiderna och räknar med oförändrade intäkter räknat i lokala valutor, vilket betyder nedgångar i väst som nätt och jämnt kompenseras av låg tillväxt i öst. Rimligen blir nästa år bättre. Eftersom redovisningsvalutan, svenska kronor, har deprecierats mot euro och andra valutor blir den rapporterade tillväxten däremot bra: 12 procent under första kvartalet.

Verksamheten delas in i tre affärsområden. Mobilitetstjänster är störst, med en omsättning i fjol på 49 miljarder kronor, följd av Bredbandstjänster, där fasttelefoni ingår, som omsatte 43 miljarder kronor, och Eurasien, med en omsättning på 13 miljarder kronor i fjol. Resultatmässigt är Eurasien dock störst, tack vare intressebolagen Megafon i Ryssland och Turkcell, följd av Mobilitetstjänster och Bredbandstjänster.

Telia Sonera har tre övergripande konkurrensparametrar i sitt program: kunderbjudanden och tjänster, infrastrukturens kvalitet och kostnadseffektivet. Strategin är att ligga högt på de två förstnämnda och på samma nivå som de bästa i termer av kostnadseffektivitet.

Bolaget är inte en prispressare men kommer att försvara sina marknadsandelar om konkurrenterna skulle agera aggressivt. Med kvalitetstjänster till lite högre pris, skalfördelar tack vare starka marknadspositioner och kostnader i nivå med konkurrenterna ska marginal och lönsamhet vara på topp. Telemarknaden är ett oligopolspel, övervakat av myndigheter som Post- och Telestyrelsen med makt att framtvinga till exempel prisförändringar.

Telia Sonera omdanas, och mer konkret sätts fokus på sex områden i år. En ledstjärna i arbetet, internt och externt, är att göra det enkelt. Mot kund har Telia Sonera ambitionen att bli ett tjänsteföretag i världsklass, och framstegen mäts regelbundet i termer av hur nöjda kunder och medarbetare är.

Det går framåt. Kvaliteten i näten ska säkerställas; det handlar om bland annat täckning och att förhindra avbrott. Kostnaderna ska sänkas, bland annat med minst 3 procent färre anställda till under 31 200 vid årsskiftet. Fasttelefonikunder ska föras över från traditionell rösttelefoni till mervärdestjänster, som kombinationserbjudanden med bredband och TV. En separat, högeffektiv enhet ska ta hand om försäljningen till företagskunder. Slutligen ska resurser tillföras marknaderna i Eurasien för att den lönsamma tillväxten där, med marginaler runt 50 procent, ska fortsätta.

Strategin hänger ihop, och frågan är närmast om tempot kan höjas. Med lågkonjunkturen underlättas förändringar, även om kraven stegras, och i första kvartalet 2009 märktes en lönsamhetsförbättring som kan signalera ett trendbrott.

I fjol fick Telia Sonera licens på 4G (fjärde generationens mobiltelefoni) i Sverige och Norge. Med början i Stockholm, där Ericsson är leverantör, och Oslo, dit kinesiska rivalen Huawei levererar, ska tjänsterma introduceras från 2010. Inom 3G äger Telia Sonera nätet med Tele2, som i denna vända i stället bygger tillsammans med norska Telenor. Dessa tre plus danska TDC är de tunga aktörerna på den nordiska tele-marknaden. Andra, som den riskkapitalägda bredbandsoperatören Comhem, finska operatören Elisa och Hutchison/ Investors Tre är nischade och brickor i en kommande konsolidering.

För Tre, som först nu börjar visa positiva resultat före avskrivningar, förefaller varken uppgiften att på egen hand bygga ett 4G-nät eller att söka en köpare som inte betalar i närheten av vad investeringen kostat, avundsvärd. Aktierna i Telia Sonera är inte heller värda vad de från början kostade. Men en investering i dag bör bli utmärkt.