Vid det här laget står det klart att finanskollapsen, med den börskrasch som följt, har blivit mycket allvarligare än vad till och med de största pessimisterna hade kunnat ana. Risken är nu hög för att den recession som världen med säkerhet befinner sig i blir både djupare och längre än vad någon prognosmakare vågade tro för bara någon månad sedan. Följden för börsen blir att vi tyvärr kan tvingas se nya bottnar innan en permanent vändning är här.
I förra numret av Aktiespararen skrev jag att september 2008 i historieböckerna kommer att beskrivas som en av de mest dramatiska månaderna på finansmarknaden någonsin. Frågan är om inte händelserna då redan har överträffats av utvecklingen i oktober.
I vilket fall som helst har aktiemarknaderna drabbats av en kollaps av sällan skådat slag, och nu är det inte längre enbart en skenande kollaps i det finansiella systemet som sätter sina spår. Nu handlar det lika mycket om en monumental osäkerhet kring hur lång och djup den lågkonjunktur blir som världen kastats in i.
Att 2009 blir ett år med svag eller ingen tillväxt på många håll i världen råder inget tvivel om. Frågan är snarare om världsekonomin orkar inleda en återhämtning redan under 2010. Om så skulle bli fallet ser vi förmodligen redan nu ett mycket bra köpläge på börsen.
Dessvärre befarar jag att det tar längre tid än så innan den globala ekonomin på allvar repar sig. Mina argument för detta går i korthet ut på att efter en så omfattande finanskris som världen befinner sig i tar det också lång tid att reparera systemet. Den akuta fasen må vara hanterad, med de enorma statliga stödpaket som har presenterats. Skadorna i form av urholkade balansräkningar i banksystemet och bristande förtroende tar dock lång tid att läka.
Men det mest allvarliga är att finanskrisen har skiftat över till en global lågkonjunktur. Det förlopp vi ser just nu leder till ökad arbetslöshet, vilket minskar utrymmet för konsumtion. Dessutom blir de människor som fortfarande har jobb mer försiktiga och ökar sitt sparande. Parallellt drar det privata näringslivet ned på investeringarna. I den negativa spiral vi befinner oss i just nu handlar det dessutom mycket om psykologi. Även människor som har det gott ställt och företag som fortsätter att redovisa höga vinster blir mer försiktiga på grund av den allmänna osäkerheten.
I Sverige mildras problemen, åtminstone på kort sikt, av en svagare krona. Kronfallet, framför allt mot USA-dollarn, innebär ju att det blir lättare för svensk exportindustri att konkurrera på världsmarknaden.
Vad kan då göras i ett sådant här läge för att vända utvecklingen? En klassisk standardåtgärd är att sänka räntorna. Det har också flera centralbanker gjort de senaste veckorna. Lägre räntor lättar på trycket för skuldtyngda hushåll och minskar dessutom risken för kreditförluster i banksystemet.
Lägre räntor skapar också utrymme för allmänheten att hålla uppe konsumtionen samt gör det lättare för företagen att räkna hem investeringar. Ett problem är å andra sidan att företagen knappast vill investera när de inte ser någon ökad efterfrågan på marknaden. Ett annat problem är att räntevapnet går att använda bara till en viss gräns. I USA, till exempel, finns inte något större utrymme kvar för räntesänkningar.
Den andra huvudåtgärden är att världens regeringar kan använda finanspolitiken för att försöka få fart på konjunkturen, eller åtminstone bromsa nedgången. På detta område finns gott om redskap i verktygslådan som fungerar mer eller mindre bra. Ett sätt är att sänka skatter, antingen allmänt eller riktat mot vissa områden. För att få effekt måste skattesänkningarna vara av sådant slag att de leder till att fler får jobb eller att de mer direkt sätter fart på konsumtionen och den vägen leder till minskad arbetslöshet. Ett klassiskt knep är att sätta i gång statliga infrastrukturprojekt.
Sverige har, med överskott i statens finanser och en relativt låg statsskuld, ett utomordentligt utgångsläge för att stimulera ekonomin med hjälp av finanspolitiken. Dessa möjligheter är dock betydligt mer begränsade i många andra länder på grund av svaga statsfinanser och stora ackumulerade budgetunderskott. Att i ett sådant läge öka skuldbördan ytterligare kan ge ännu större problem efteråt. Å andra sidan kan man hävda att om det är i något läge stater ska dra på sig ökade skulder för att få fart på sina ekonomier måste det vara just i en sådan situation som världen befinner sig just nu.
Nästa problem är att det dröjer kanske 6–12 månader innan finans- och penningpolitiska åtgärder får effekt. Det tar ju till exempel viss tid innan ett beslut om ett infrastrukturprojekt har omsatts till att själva byggandet kan påbörjas. Den största vinsten på kort sikt är att handfasta åtgärder leder till positiva psykologiska effekter som kan bidra till en allmänt minskad pessimism, något som i så fall också bidrar till en åtminstone tillfällig stabilisering av börskurserna. En specifik händelse som skulle kunna leda till en piggare börs är om situationen kring den krisdrabbade amerikanska bilindustrin klarnar.
För att börsen ska kunna vända uppåt mer permanent krävs tydliga tecken på att den ekonomiska tillbakagången nått botten, och enligt min mening måste de första ljuspunkterna komma från USA. Jag har svårt för att se att något annat lands ekonomi eller region har den ekonomiska tyngd som krävs för att agera ekonomiskt draglok. Förmodligen ska man leta efter tecken på de ställen där krisen började, det vill säga på den amerikanska husmarknaden.
En annan viktig indikator är den amerikanska arbetsmarknadsstatistiken. När det finns tecken på att sysselsättningen inte längre sjunker kan vi också vara nära en vändning i den totala ekonomin. Ingen kan dock säga när vi får dessa signaler. En gissning är tidigast någon gång under sommaren 2009, det vill säga ungefär samtidigt som effekterna av räntesänkningar och finanspolitiska åtgärder bör visa sig.
Vad kommer då detta att innebära för börsen? Tyvärr måste svaret bli att vi knappast kan räkna med en stabilare börs förrän ett bra tag in på nästa år. År 2009 kan bli ett bra börsår, men det är samtidigt sannolikt att en stor del av en uppgång i så fall kommer under den senare delen.
Vad som talar emot detta scenario, och skulle kunna innebära att börsen när detta skrivs trots allt befinner sig i botten, är att det under de senaste månaderna har byggts in en stor riskpremie i börskurserna på grund av finanskrisen och en extremt stor osäkerhet om konjunkturen. Åtgärder av det slag jag tidigare nämnt kan leda till positiva psykologiska effekter, som snabbt förbättrar stämningsläget.
I de värderingar som råder för tillfället ligger inbakat en mycket svag konjunktur. Vi tar Volvo som exempel och antar pessimistiskt att omsättningen på något års sikt faller med 30 procent, till ungefär samma nivå som åren 2001–2003. Vidare räknar vi med att bolaget efter ett par års anpassning av kostymen till en mindre marknad ska kunna leverera en vinstmarginal på 5 procent. Årsvinsten hamnar då på runt 7 miljarder kronor efter skatt, och aktien handlas med dagens kurs då till runt 10 gånger vinsten. Detta är bara ett exempel på att en väldigt svag utveckling redan är inprisad i aktiekurserna.'
Anders Haskel,
fristående börsanalytiker.