Rom byggdes inte på ett år. Black Earth Farming (BEF) har fem år på nacken men ingen lönsam struktur på plats. Aktien handlas därför till halva introduktionskursen från senhösten 2007.
När BEF 2006 började köpa bördig svartjordsmark billigt låg åkrarna i träda, eftersom ägarna, tidigare kolchosbönder, inte hade råd med maskiner för att bruka dem. Kinnevik och Vostok Nafta var tidigt med på noterna, och de äger i dag 21 respektive 25 procent i BEF.
Den samlade åkerarealen är 330 000 hektar, varav 39 000 hektar arrenderas. Markens bokförda värde är 450 miljoner kronor, eller 1 500 kronor per hektar. Vid kurs 24 kronor är börsvärdet 3 miljarder kronor och 900 miljoner högre än eget kapital om 17 kronor per aktie. Hänförs övervärdet till mark, och inte till byggnader och jordbruksmaskiner, betalar börsen 4 500 kronor per hektar.
Vid börsnoteringen till 50 kronor var värderingen 15 000 kronor per hektar. Detta kunde jämföras med skånska jordar, som kostade tio gånger mer. Med moderna, västerländska metoder skulle BEF trefaldiga skördarna och kombinera en lågkostnadsposition med exportförsäljning till världsmarknadspriser och därmed goda marginaler och hög kapitalavkastning. Aktien hade två motorer: löpande goda vinster och stigande markpriser. Så här långt har motsatsen gällt.
I fjol köpte finska Trigon Agri 36 400 hektar i svartjordsbältet för 2 900 kronor per hektar. Det finns exempel på lägre värderingar i år. Därför är BEF inte ett substansklipp. För att föda världens växande och allt mer köttätande befolkning krävs större skördar och mer jord under plogen. På lång sikt förefaller det rimligt att tro att spannmålspriserna därför stiger.
Fjolåret skulle ha blivit BEF:s första med vinst. Men också storbondens ok är tidvis tungt. Skördeutfallet om 2,9 ton per hektar blev sämre än väntat, men kostnaderna per ton sänktes med 15 procent. Priserna föll dock med 34 procent, till ungefär 1 krona per kilogram, i genomsnitt. Med en försäljning på drygt 600 miljoner kronor blev bruttovinsten noll och rörelseförlusten 300 miljoner kronor.
Två ekonomiska fenomen drabbade ryskt lantbruk i fjol. Stor skörd gav påtagligt lägre pris, och ett fåtal lokala uppköpare behöll sina marginaler och skickade hela prissänkningen vidare till de många bönderna. Bonderörelsen har inte kommit till Ryssland. Här finns varken LRF eller Lantmännen, men en nybildad statlig spannmålshandlare kan ge bättre priser.
Alpcot Agro och Trigon Agri, båda på First North-listan, hälften så stora som BEF men snarlika – och de började samtidigt, gjorde också förluster i fjol. Trigon har tre gånger så stor lagringskapacitet som det egna behovet och hyr ut kapacitet eller köper skördar (billigt) för lagring och vidareförsäljning genom en egen, majoritetsägd handelsrörelse. Av sålda volymer kom 40 procent från egna åkrar och mer än 70 procent gick i fjol på export via hamnar vid Svarta Havet. Trots dessa fördelar blev Trigons rörelsemarginal –18 procent i fjol, vilket visar att året var riktigt uselt.
För BEF, i utgångsläget en renodlad inhemsk producent, att likt Trigon vända på steken och främst bli en spannmålshandlare kommer att ta flera år. Troligen är det ändå nödvändigt för uthållig lönsamhet. Som förberedelse har många enklare och mer avancerade spannmålsmagasin byggts, och i år har BEF också gjort sin första exportaffär.
Inför säsongen 2010 har drygt 200 000 hektar såtts, och skörden bör öka 30 procent till runt 700 000 ton. Kostnader har skurits bort, och utsikterna till ett svagt positivt resultat är goda. Kan halva fjolårets prisfall återhämtas, samtidigt som avkastningen på åkrarna planenligt höjs, är en vinstnivå nästa år uppemot 2 kronor per aktie möjlig. Men mycket, bland annat vädret, kan slå fel.