Se Günther Mårder presentera analysen av Statoil.
Att rikedom till lycka bär är inte en gång för alla klargjort. Att Norge är ett lyckligt lottat land är dock avgjort och sant. Rikedomen finns till havs, på den norska kontinentalsockeln. För snart 39 år sedan, i juletid, upptäcktes olje- och gasfältet Ekofisk. Norsk Hydro var med, tillsammans med en grupp franska oljebolag.
För att säkra ett nationellt inflytande i den nya oljesektorn gick staten 1971 upp i ägande till en majoritet i Norsk Hydro. Det ansågs dock inte tillräckligt. Året därpå bildades helstatliga Statoil, som mitt under oljekrisen 1974 träffade rätt då Statfjord, det största fältet i Nordsjön sedan dess, upptäcktes.
Statoil delprivatiserades och börsnoterades 2001, och statens ägarandel blev då 81,7 procent. I ett par omgångar sålde staten sedan ytterligare några procentenheter av sitt innehav. I december 2006 offentliggjordes planerna på ett samgående mellan Norsk Hydros olje- och gasverksamhet och Statoil. Den nya koncernen producerar runt 1,5 miljoner fat oljeekvivalenter (FOE) per dag (1 fat = 159 liter) i norska vatten och kontrollerar cirka 80 procent av oljeutvinningen i den norska Nordsjösektorn.
Syftet med samgåendet var att uppnå skalfördelar med högre effektivitet och att genom ökad storlek och samlad kompetens underlätta en utlandsexpansion, där nya fält ska ersätta bortfallet av produktion och reserver på norsk botten. Fusionen fullföljdes per den 1 oktober i fjol.
Statens ägarandel sjönk genom fusionen till 62,5 procent. Därför har regeringen beslutat att genom köp på marknaden öka ägandet till 67 procent. I dag äger norska staten via Olje- och energidepartementet 64 procent av Statoil Hydro. För att åstadkomma den önskade ägarandelen före stortingsvalet i september nästa år behöver staten köpa en halv miljon aktier per börsdag. Staten äger därtill 2,4 procent via Folketrygdfonden, som motsvarar de svenska AP-fonderna.
Den norska Oljefonden har omkring 2 biljoner norska kronor att förvalta. Fonden äger inga norska aktier utan en diversifierad portfölj med obligationer och aktier över hela världen. Den förvaltas av Norges Bank, centralbanken. Fonden fylls på årligen med skatteintäkter från Nordsjön, men eftersom kapitalet vänder ut igen leder intäkterna inte till ökad efterfrågan på norska kronor – som skulle leda till högre växelkurs och försämrad konkurrenskraft för norsk fastlandsindustri.
Statoil Hydro är ett integrerat oljebolag, verksamt i ett 40-tal länder. Med detta menas att verksamheten sträcker sig över flera förädlingsled, från prospektering över produktion till raffinering och distribution med egna tankbilar och bensinstationer till slutkunder. Verksamheten delas in i sex affärsområden.
Det största affärsområdet, mätt som intäkter, är Förädling & Marknadsföring. Här finns vad som i branschen kallas mittströms (”midstream”), med två raffinaderier, ett i Norge och ett i Danmark, samt olje- och gasterminaler respektive lager och distribution (nedströms, ”downstream”), med bland annat depåer, tankbilar och 2 300 bensinstationer i Skandinavien, Baltikum, Polen och ryska Murmanskområdet. Handel och distribution av elektricitet ingår också.
I våras förvärvade Statoil Hydro bensinkedjan Jet, med stationer i Norge, Danmark och Sverige, från amerikanska Conoco Phillips. Marknadsandelen på bensin i Sverige skulle därmed öka från 30 till 45 procent, och förvärvet är därför föremål för prövning hos EU-kommissionen. Ett starkt argument för köpet är att nedströmsverksamheten inte är särskilt lönsam.
De stora oljebolagen hämtar merparten av sina resultat uppströms (”upstream”) i utvinningen av olja och gas. Denna produktion säljs vidare internt och externt till nästa förädlingsled. Statoil Hydro har 84 procent av sitt resultat på norsk sockel i affärsområdet Prospektering & Produktion Norge och 12 procent av resultatet i Internationell Prospektering & Produktion.
Årsproduktionen under 2007 blev 632 miljoner FOE. Sedan flera år har produktionen legat över utvecklingen av befintliga och nya fält. Därför har reserverna minskat, från 6 365 miljoner FOE för tre år sedan till 6 010 miljoner vid utgången av 2007. Fjolåret blev dock ganska bra från reservsynpunkt, då 540 miljoner FOE tillfördes, motsvarande 86 procent av produktionen.
Reserver är dock inte enbart ett fysiskt begrepp; det handlar också om ekonomi. Med högre pris lönar det sig för ett bolag att ta upp olja som tidigare mönstrats ut som olönsam. Totalt ska produktionen på norsk kontinentalsockel kunna upprätthållas på samma nivå som i dag i tio år till. Nya fynd görs fortfarande, och i Nordnorge finns stora, outforskade områden.
Dagsproduktionen för koncernen låg i fjol på drygt 1,7 miljoner FOE. I år ska den nå 1,9 miljoner fat, är det tänkt. Norge är världens tredje största oljeexportör efter Saudiarabien och Ryssland. Som företag är Statoil Hydro en storlek mindre, ungefär hälften så stort mätt i produktion, som amerikanska Exxon Mobil, europeiska BP och Royal Dutch Shell och mindre än den amerikanska tvåan Chevron och franska Total.
Exxon Mobil har relativt Statoil Hydro en hög andel av verksamheten inom raffinering och distribution. Mätt i börsvärde, cirka 2 400 miljarder norska kronor, är Exxon Mobil drygt 5 gånger så stort. Den amerikanska aktien värderas också högre, till ett P/E-tal på 8–9, och aktien har fallit med 15 procent sedan toppen i slutet av maj.
Statoil Hydro är dock störst inom en nisch: olje- och gasutvinning under svåra förhållanden till havs. Statoil Hydro utmärker sig också med sin tillväxtstrategi, där siktet är inställt på att växa med 4 procent per år till en produktion på 2,2 miljoner FOE per dag till 2012. Västerländska oljebolag har dock allmänt svårt för att upprätthålla produktionen. Merparten av den är i händerna på nationella oljebolag, och nya fyndigheter upptäcks företrädesvis i tredje världen och till havs – på stora djup med svåra förhållanden.
Bolagets strategi går ut på att maximera de långsiktiga värdena på norsk kontinentalsockel, där oljeproduktionen för närvande inte växer. Däremot växer gasproduktionen. Samgåendet mellan Statoil och Hydro bidrar till en effektivare resursanvändning i Nordsjön. Det ger också bolaget tillräckliga muskler för att ta sig an och delta i stora internationella projekt som kännetecknas av hög risk, stora investeringar och högt teknikinnehåll.
Statoil Hydro är med i sådana projekt utanför Brasiliens kust och som partner med Gazprom i Norra ishavet. Merparten av bolagets internationella produktion ligger i Angola och Azerbajdzjan, men Statoil Hydro är också med i Algeriet, Kanada, USA, Mexikanska bukten, Storbritannien och Libyen. Sannolikt är det oftast en fördel att ha ett dominerande statligt ägande i ryggen i politiskt känsliga, internationella affärer.
Vidare ska koncernen fortsätta att utveckla och bygga upp verksamheter mittströms och nedströms. Slutligen ska en plattform byggas för nya, gröna energislag, däribland biobränslen som pellets och etanol, och med vindkraft, som redan är i gång. Vindkraft till havs kan bli mycket stort, större än norsk vattenkraft, på sikt.
Över tid omvandlas Statoil Hydro till ett energikonglomerat med bas i olja och gas men med stor geografisk bredd och starka marknadspositioner inom vidareförädling och på slutkundsmarknader.
Ett namnbyte är också på gång. Den av Arbeiderpartiet ledda regeringen sägs vilja återgå till Statoil, men organisationen och andra partier letar nytt. Det handlar om norsk stolthet och Skandinaviens särklassigt vinstrikaste företag, så oavsett namnval kommer det att låta tala om sig.
