Den utspelade sig i Kiev, Ukrainas huvudstad, i början av mars 2008, kapitalmarknadsdagen på temat lönsam tillväxt i österled. Bankledningen förklarade inför influgna analytiker och stora investerare att det framöver skulle bli mer av samma vara. Ett år tidigare stod Swedbankaktien på topp, väl över 200 kronor. Då applåderades bankens strategi. Nu gick inte budskapet hem på samma sätt. Festen var över.
Senare samma månad undgick den amerikanska investmentbanken Bear Stearns med nöd och näppe konkurs, slukad av livräddaren J.P. Morgan som stöddes av USA:s centralbank. Ett halvår senare gick den snarlika investmentbanken Lehman Brothers ett oblitt öde till mötes. Vid konkursutbrottet framgick att Swedbank satt med 10 miljarder kronor utlånade till den kraschade investmentbanken, förvisso säkerställt av en portfölj med 69 lånefordringar till 52 fastighetsbolag och med underliggande panter. Vid det laget hade Swedbank dock mer än nog med bekymmer på östra sidan av Östersjön.
Rådgivare till Swedbank vid förvärvet 2007 av den ukrainska banken TAS-Kommerzbank var just Lehman Brothers. TAS hade ett eget kapital på 900 miljoner kronor, och köpeskillingen på 3,6 miljarder kronor motsvarade ett P/E-tal på 50.
Priset motiverades med tillväxtmöjligheterna, från en marknadsandel på ett par procent i ett land med 47 miljoner invånare och en outvecklad bankmarknad. I landet fanns också en välutvecklad korruption och små möjligheter att via domstol kräva in säkerheter för lån eller ens återbetalning. Överpriset, eller goodwillen, om 2,7 miljarder kronor är nu bortskrivet, och därtill är dotterbankens eget kapital utraderat sex gånger om genom förluster som Swedbank måst täcka.
Swedbank såg den marknadsledande positionen i Baltikum som en språngbräda till de större ekonomierna i Ukraina och Ryssland. På ett övergripande plan handlade det om konvergens i fråga om såväl regelsystem som levnadsstandard. Östra Europa skulle bli mer, och i slutändan helt, likt västra Europa. Tanken är rimlig på lång sikt, men på kortare sikt förbyttes ”superkonjunkturen” i sin motsats, med krympning i Baltikum och Ukraina på runt 15 procent, och aktuella prognoser siar om ett par procents negativ BNP-tillväxt också nästa år.
Swedbank hade inte bromsat i tid och inte sett om sitt, eller snarare aktieägarnas, hus innan det finansiella ovädret bröt ut på allvar. Utlåningstillväxten i Baltikum och Ukraina fortsatte i fjol, de anställda belönades för tillväxt, och banken var på väg mot ännu ett resultatmässigt rekordår. Men under ytan, i kreditstockarna, stod det inte rätt till. Ett år efter kapitalmarknadsdagen i Kiev hade 90 procent av aktiens värde raderats ut.
Nordiska banker hade aningslöst upprepat misstagen från den förra bankkrisen, som grundlades under det sena 1980-talet och briserade i början av 1990-talet. Hur minnet kan vara så kort är besynnerligt. Kanske är det helt enkelt så att önsketänkande och högt risktagande är oskiljaktiga komponenter i kollektivt beslutsfattande?
Med brustet förtroende på kapitalmarknaderna stapplade Swedbank fram förra hösten och räddades av det statliga garantiprogrammet, som snabbt kom på plats. Hur beroende en bank är av förtroende inses lätt om man ser på storheterna i balansräkningen. Här finns utlåning till allmänheten på mer än 1 200 miljarder kronor, lån till andra banker och räntebärande obligationer på 300 miljarder och andra, främst finansiella, tillgångar på knappt 300 miljarder, sammantaget 1 800 miljarder kronor.
Inlåningen finansierar runt 40 procent av utlåningen (alltså knappt 500 miljarder kronor), återstoden lånas upp på kapitalmarknaden. Swedbank har utestående skuldinstrument på 700 miljarder kronor, lån från andra banker på 300 miljarder och övriga skulder på knappt 300 miljarder kronor. Eget kapital på ett 70-tal miljarder kronor är inga småsmulor men i sammanhanget inte mycket, 4 procent av totalen, och ingenting utan förtroende från andra på marknaden. För ett år sedan var Swedbank först av bankerna med en nyemission på dryga 12 miljarder kronor.
Sedan i våras, då den belånade huvudägaren Sparbanksstiftelserna tvingades kasta in handduken, är försäkringsbolaget Folksam största ägare med 8,6 procent av aktierna, följt av fristående sparbanker med 8,1 procent. Swedbank Roburs fonder med flera närstående har tillsammans 9,3 procent. Det är inte en homogen grupp, och Aktiespararen bedömer att ägandet i Swedbank är tämligen öppet för ett bud.
Den bank som närmast kan komma i fråga som köpare är Nordea, eftersom de två passar bäst ihop. Nordea spänner från Norge till Danmark och runt Östersjön med svagast marknadsposition i Sverige och Baltikum, det vill säga de marknader där Swedbank är marknadsledare inom flera områden. I ett sådant samgående finns stor besparingspotential, 5–7 miljarder kronor har nämnts, inom allt från IT till kontorsrörelsen. Att Nordeas största ägare Sampo, som heläger försäkringsbolaget If och vars VD, Björn Wahlroos, tillika vice ordförande i Nordea, är intresserad av en sådan affär har dryftats i massmedierna, och det ligger troligen stor sanning i det.
Nordea har fler finska och danska ägare än svenska, och på ägarlistan har Sampo passerat svenska statens 19,8 -procent och annonserat som sin avsikt att fortsätta upp till 25 procent. Nordea har 4 miljarder aktier och ett börsvärde på närmare 300 miljarder kronor.
Med nu aktuella aktiekurser skulle Nordea i en transaktion som betalas helt med aktier kunna bjuda en premie på 30 procent för Swedbank, vilket skulle ge Swedbanks ägare 25 procent i Nordea. Sampos och svenska statens ägarandelar skulle i så fall halka ned till 15 procent vardera. Att svenska staten via Svensk Exportkredit äger 3,3 procent i Swedbank är en liten bricka i detta spel, men den är inte helt betydelselös.
Swedbank har 850 kontor, varav 389 i Sverige, 235 i Baltikum, 218 i Ukraina och 8 i Ryssland. Antalet kunder är närmare 10 miljoner, varav 4,4 miljoner i Sverige, 5,4 miljoner i Baltikum och runt 150 000 sammantaget i Ukraina och Ryssland. I svensk bankrörelse är utlåningen omkring 950 miljarder kronor och kreditförlusterna små. Utlåningen i Baltikum uppgår till runt 200 miljarder kronor, med euro som den dominerande utlåningsvalutan. I Ryssland och Ukraina har motvärdet av 25 miljarder kronor lånats ut i USA-dollar. Varken Ukraina eller Ryssland beskrivs längre som hemmamarknader – ens på sikt. När läget är under kontroll igen kommer Swedbank troligen att delta i konsolideringen på dessa bankmarknader, antingen genom att sälja rakt upp och ned eller – kanske en bättre affär – gå samman med andra, vilket på sikt leder till minoritetsägande.
Kreditförlusterna på lånen i österled bedöms allmänt kulminera under 2010. Detta betyder dock inte att bankens redovisade kreditförluster måste bli högre eller ens lika höga som i år, vilket beror på att banker i förskott reserverar för befarade kreditförluster. En stor del av nästa års förluster reserveras redan i år.
I Aktiespararens lite tillyxade prognos för 2009–2011 kommer kreditförluster på 50 miljarder kronor att redovisas, varav mer än hälften tas i år. I detta scenario visar banken förlust till och med andra kvartalet 2010 och en motsvarande vinst under andra halvåret. Stora reserveringar tidigt i cykeln gör att banken snabbare vänder till vinst och med lönsamhet följer höjda kreditbetyg, lägre upplåningskostnader och, utanför det statliga garantiprogrammet (som kostar), högre aktiekurs och stillad oro bland såväl anställda som kunder.
På intäktssidan ger något högre utlåningsmarginaler och lägre upplåningskostnader successivt effekt, men krympande, friska kreditstockar i främst Baltikum gör att räntenettot stagnerar. Provisionerna, främst från kort och fondförvaltningen i Robur, minskar tillfälligt i år för att därefter växa. Övriga intäktsslag är i huvudsak stabila mellan åren. På kostnadssidan minskar personalkostnaderna något tack vare färre anställda, men eftersom neddragningarna görs i Ukraina och Baltikum, där lönerna är relativt låga samtidigt som svenska löner stiger något, blir nettoeffekten liten.
Årets förlust går jämnt upp mot fjolårets vinst, samtidigt som de två nyemissionerna har fyllt upp balansräkningen med 27 miljarder kronor i eget kapital. Vill det sig väl kommer Swedbank om några kvartal eller ett år att framstå som en sund, kanske till och med stark, bank.
En ny organisation införs i år, med självständigare kontorschefer mer lik Handelsbankens system och med fokus på den sunda affären. Problemkrediterna lyfts bort från den ordinarie organisationen och hanteras av specialister i separata juridiska enheter, som fastighetsbolaget Ektornet, med uppdraget att rädda så stora värden som möjligt. Hur väl man lyckas med detta får stor betydelse för resultatutvecklingen under den kommande femårsperioden.
Någon ny vision eller yvig, men ändå tydlig, strategi lik den tidigare med en stabil svensk hemmabas parad med lönsam tillväxt i österled har inte mejslats fram. Det är för tidigt, eftersom den kortsiktiga uppgiften är tydlig och angelägen nog. Aktiespararens stalltips är att Swedbank på sikt blir en bricka i en nordisk konsolidering.
