Vid utgången av 2008 var Metro finansiellt slut – igen. Det initialt framgångsrika gratistidningsprojektet, som kallats tidningsvärldens McDonald’s, har inte fått till den lönsamhet lokalt och de samordningsfördelar över nationsgränserna som expansionsstrategin syftade till. Att ha blivit världens största internationella dagstidning, med 18 miljoner dagliga läsare, kan ses som en framgång, men prestationen har inte betalat sig för ägarna.
Metro startade 1995 och växte globalt. Men tidningen fick aldrig vara ensam på banan och hann inte alltid först. Konkurrensen var inte internationell utan lokal, och gratistidningar startades i parti och minut. Expansion på ganska lösa boliner i förväntan om vinst på lång sikt fick ge vika för striktare kostnadskontroll. När Per Mikael Jensen tillträdde som VD hösten 2007 betonades effektivitet och lönsamhet än mer. Men Jensen kunde inte trolla med knäna: konjunkturen, och med den annonsförsäljningen, hade vid det laget vänt, och värre skulle det bli 2008.
Under 2008 sjönk omsättningen för jämförbara enheter med 5 procent, till knappt 3 miljarder kronor. Rörelseresultatet blev minus 200 miljoner kronor. Under fjärde kvartalet minskade annonsförsäljningen med 10 procent, och utsikterna för 2009 pekar på ytterligare försämring.
Förlustmaskinerna i fjol var USA och Spanien, med vardera 50 miljoner kronor. Samtliga upplagor i Spanien lades ned efter årsskiftet, och därmed var runt 250 miljoner satsade kronor för evigt bortkastade. Hur Metro tar sig ur USA återstår att se.
Webbsatsningen fortsätter också att generera förluster, i fjol 50 miljoner kronor. Som förlustgenerator bör också huvudkontorets kostnader på 160 miljoner kronor räknas. I år flyttar det från London till Stockholm, i syfte att minska kostnaderna. Besparingspotentialen i dessa fyra delar är minst 200 miljoner kronor.
Det redovisade resultatet efter skatt blev dock positivt i fjol, vilket förklaras av en stor reavinst. I maj 2008 såldes 35 procent av svenska Metro till norska Schibsted (ägare till bland annat Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Blocket), dominerande på tidningsmarknaden i Norge och störst på gratistidningar i Frankrike och Spanien. Svenska Metro värderades till 1 miljard kronor, och Schibsted betalade 350 miljoner kronor kontant. Parterna inledde ett annonssamarbete som bidrog till att rörelsemarginalen fördubblades under fjärde kvartalet till 20 procent.
På grund av det negativa rörelseresultatet för koncernen bröt Metro i fjol mot villkoren i sin bankfacilitet. Lånet på drygt 300 miljoner kronor ska därför återbetalas i april. För att klara detta föreslog styrelsen en emission av skuldebrev med avskiljbara teckningsoptioner, med företrädesrätt för egna aktieägare och garanterad av huvudägaren Kinnevik, på cirka 550 miljoner kronor. Beloppet täcker lånebetalningen, betalning av annonsskatter, nedläggningskostnader i Spanien och lite till. Metro har därefter en kassa på 200 miljoner kronor och inga finansiella skulder vid sidan av ägarlånen. Kassan ger handlingsfrihet, men den räcker inte för mer än ett års förlust av fjolårets kaliber.
Trots ett uruselt konjunkturläge bedömer Aktiespararen att nettovärdena i Metro inte understiger 1,3 miljarder kronor, eller runt 2,50 kronor per aktie. Kalkylen vilar inte på löpande intjäning utan förutsätter fortsatta strukturaffärer som leder till minskad konkurrens och synergieffekter.
Att börsen har handlat Metroaktien i 50–80 öre, jämfört med 5 kronor för ett år sedan, beror på misstanken att huvudägaren Kinnevik inte är berett att släppa kontrollen genom att realisera de värden som byggts och finns. Börsen befarar att bolaget ska försöka hanka sig fram genom lågkonjunkturen och hoppas på bättre tider.
Att Kinnevik sköt på beslutet om nyemission, sedan ett förhandlingsbud på innehavet om 44 procent i Metro mottagits och inte direkt avfärdats, tyder på att det ändå finns en öppenhet för att släppa kontrollen. Övriga aktieägare bör inte ge upp hoppet.
