Spararna flyr från vanliga aktiefonder. Hittills i år har svenskarna plockat ut 66 miljarder kronor från aktiefonderna. I stället ökar handeln med börshandlade fonder, så kallade ETF:er (från engelskans ”Exchange Traded Funds”). I dag står ETF:erna för 9 procent av handeln på Stockholmsbörsen.
Anledningen till den stora ökningen är att ETF:er är enkla och billiga. Till skillnad från vanliga fonder kan man göra affärer över dagen, och avgiften är bara runt en fjärdedel av avgiften för en vanlig aktiefond. Nackdelen är att vissa ETF:er, till följd av kreditrisken, kan råka illa ut om någon bank skulle gå i konkurs.
Mest välkända är Handelsbankens fonder, Xact Bull och Xact Bear, och mest populära är de varianter som ger en extra stor hävstång gentemot börsutvecklingen, nämligen de fonder som kallas Xact Bull 2 och Xact Bear 2. Särskilt Bearvarianten, som stiger i värde när börsen faller, har blivit populär under börsfallet. I september handlades Bear 2-fonder för 7 miljarder kronor på Stockholmsbörsen, medan Bull 2-fonden omsatte 5,5 miljarder. Under finanskrisen de senaste månaderna har handeln med ETF:er ökat från 5 till 9 procent av den totala börshandeln.
Xact Fonder, som från början var ett fristående fondbolag grundat av OMX, är sedan 2004 ägt av Handelsbanken. Sedan dess har utvecklingen för fondbolaget och dess produkter varit rekordartad, och i dag förvaltar Xact Fonder 25 olika typer av börshandlade fonder.
Från början fanns bara ETF:er som följde det breda OMXS 30-index på Stockholmsbörsen, men i dag finns ETF:er som följer utvecklingen för exempelvis bank-, läkemedels-, basindustri- och konsumentaktier. ETF:er är formellt fonder, vilket betyder att de lyder under samma lagar som alla andra fonder och där fondspararnas pengar är separerade från bankens eller fondbolagets affärer. Detta betyder att om det ”omöjliga” skulle hända, att Handelsbanken går omkull, skulle fondspararnas pengar vara skyddade.
Historien blir dock lite annorlunda när det gäller de specialiserade fonderna, som de branschinriktade här ovan. De äger nämligen inte de underliggande aktierna, som vanliga aktiefonder och de traditionella ETF:erna. I stället är förvaltningen uppbyggd så att Xact Fonder har gjort ett så kallat swapavtal med moderbanken (i detta fall Handelsbanken), som garanterar att avkastningen följer utvecklingen för de enskilda aktierna.
Detta betyder att om Handelsbanken skulle gå omkull och inte kan stå för sina förpliktelser kan ETF-innehavarna drabbas, trots att de formellt äger andelar i en fond.
Xact Konsument följer utvecklingen för OMX Konsumentvaruindex, som i sin tur är uppbyggd av 20 större nordiska konsumentvaruaktier, där bland andra aktier i Autoliv, Securitas, Husqvarna och MTG ingår. Tittar man i Xact Konsuments fondinnehav, som vid halvårsskiftet uppgick till 1,6 miljarder kronor, lyser dessa aktier dock med sin frånvaro. I stället är fondens enda tillgång ett onoterat så kallad OTC-derivat vid namn ”Swap Nasdaq OMX Nordic”.
Denna typ av motpartsrisk kan förvisso finnas även i vanliga aktiefonder, i fall de använder aktielån för att låna ut aktier mot en ersättning för att öka avkastningen. Denna strategi är tämligen vanlig bland fondbolag, men det är sällan mer än en förhållandevis liten del av fondens aktier är utlånade.
Särskilt stor är motparts- och kreditriskerna vid handel med certifikat, vilket också är en växande produkt på aktiemarknaden eftersom de inte lyder under fondreglerna och därmed inte är avskilda från bankernas övriga verksamhet.
Frågan är hur man ska ställa sig till denna dolda motpartsrisk. Risken är liten men inte betydelselös, vilket till exempel ägarna till aktieindexobligationer som Erik Penser Bank och norska Acta hade sålt till svenska sparare, och där det 2008 konkursade Lehman Brothers stod som motpart, fick erfara.
Fördelen med börshandlade fonder jämfört med Lehman Brothers’ aktieindexobligationer är att ETF:erna kan handlas på börsen, och om det börjar osa katt kan man sälja dem. Men rådet måste bli att man ändå tar reda på vilket finansinstitut som är motpart i de fall ETF:erna använder swapavtal i sin förvaltning och att undvika de banker som är mest känsliga för finanskrisens följder.
