Förlorade pengar kan ge sjukdomsinsikter både snabbare och billigare än vad åratals grävande i själslivet med professionell hjälp för 1 000 kronor per timme kan göra. Är man en aktiemasochist som undermedvetet vill förlora pengar och njuter av det? Är man född förlorare?
Det är svårt att välja mellan minst 1 000 olika aktier och fonder på den svenska marknaden. Men när valet är gjort behöver man ibland bara svara ja eller nej till ett senare erbjudande.
Som kund hos Hagströmer & Qviberg hade jag 1996 tagit del av firmans skrift ”Ryssland – möjligheternas land”, som berättade att de ryska företagens tillgångar värderades till en bråkdel jämfört med aktiemarknaderna västerut. Bolaget öppnade kontor i Moskva, och 1996 erbjöds allmänheten att via ”H&Q Russian Package” köpa fyra olika aktier i Rysslands största bolag:
Norilsk Nickel – ”det största ryska bolaget inom gruvor och metaller”.
Lukoil – ”den största oljeproducenten i Ryssland”.
Rostelecom – ”Rysslands främsta operatör för långdistanstelefoni”.
Unified Energy Systems – ”Rysslands ledande kraftbolag”.
Kostnaden var runt 10 000 kronor per aktieslag plus sammanlagt kurtage på 2 000 kronor. Värdet på paket nummer 1 var efter 16 månader omkring 220 000 kronor.
I mars 1997 släpptes paket nummer 2, ”H&Q Russian Millennium Package”:
Surgutneftegas preferens, Mos-energo, Seversky Trubny Zavod och Kuban Electrosvyaz.
Priset var runt 40 000 kronor plus kurtage.
I augusti 1997 erbjöd H&Q sina kunder paket nummer 3, ”H&Q Russian Preferred Package”. Inve-steringarna skedde i samma bolag som i paket nummer 1 men i form av preferensaktier, som handlades med 25–40 procents rabatt gentemot stamaktierna och som saknade rösträtt. Det kostade runt 40 000 kronor för lika stora poster av aktierna. Kurtaget hade dock minskat, till 1 500 kronor. Jag köpte detta paket, liksom 6 700 andra.
Hösten 1997 var Stockholm fullt av affischer med texten ”Den Ryska Revolutionen Del 2”, där de uppåtgående finansmännen Hagströmer och Qviberg avbildades i profil – på samma sätt som Lenin och Stalin. Vid sidan av vänsterkommunisterna i Kiruna och Malmberget, som traditionsenligt även firade Stalins födelsedag den 21 december varje år, var H&Q ganska ensamt om att detta år fira 80-årsjubileet av oktoberrevolutionen 1917. Och den 7 december 1997 (på årsdagen av Japans överraskande angrepp på USA:s flottbas i Pearl Harbor, Hawaii, 1941) hyrde H&Q Rysslandfond Globen och bjöd de presumtiva investerarna med familjer på ishockey mellan Djurgården och Malmö IF.
Jag har alltid varit mycket nöjd med hur Hagströmer & Qviberg skött sina och mina affärer. Inför lanseringen av paket 3 garanterade H&Q att kurtaget skulle vara högst 2 000 kronor vid köp och 2 000 kronor vid försäljning fram till den 31 december 1999. I avtalet beskrevs alla politiska och finansiella risker i Ryssland, men det stod ingenting om att H&Q på egen begäran kunde upphöra med handeln efter 1999.
Hösten 1998 kollapsade den ryska aktiemarknaden och den ryska valutan. Ryssland ställde in betalningarna på utlandsskulden, och rubeln föll fritt. Svensk TV visade nästan dagligen hur president Bo-ris Jeltsin vid olika statsbesök raglade omkring stupfull på utländska flygplatser dansande jenka. H&Q meddelade att bolaget skulle upphöra både som marknads-garant och med paket-handeln den 31 december 1999. H&Q rekommenderade innehavarna att sälja och i stället gå in i Rysslandsfonden. Jag föll till föga och sålde mitt paket 3.
I efterhand kan man göra en jämförelse av hur mycket fondens knivskarpa analytiker har åstadkommit jämfört med en konservativ köp och behåll-strategi i Rysslands fyra största företag. En god vän (F.F.) behöll nämligen sina aktier i paket 3 och har inte missat några tillfällen att ge mig svar på frågan: ”Får man verkligen valuta för fondförvaltningsavgifterna?”
Paket nummer 3. Ingångsvärden 1997 (inklusive kurtage 375 kronor per aktieslag):
140 Norilsk Nickel preferens = 10 627 kronor.
75 Lukoil Holdings preferens = 10 290 kronor.
480 Rostelecom preferens = 10 253 kronor.
4 200 Unified Energy Systems preferens = 10 329 kronor.
Summa inköp: 41 499 kronor.
Vid försäljningen den 12 oktober 1998 fick jag totalt 1 400 kronor – efter avdrag för kurtage på 75 kronor per aktiepost eller:
140 Norilsk Nickel = 148 kronor.
75 Lukoil Holdings preferens = 696 kronor.
480 Rostelecom preferens = 330 kronor.
4 200 Unified Energy Systems preferens = 226 kronor.
Ett år senare fick jag alltså tillbaka summa 1 400 kronor av satsade 41 499 kronor. Och dessa 1 400 kronor satsade jag i H&Q:s Rysslandfond. (Förvaltningsavgiften var 2,5 procent per år. H&Q bjöd på den 3-procentiga inträdesavgiften).
Den 12 maj 2006 var aktie- och fondkurserna på topp, och de 1 063,345 fondandelarna, som jag fick 1998, var värda totalt 59 397 kronor – kapitalet hade ökat 42,42 gånger!
Men dessa goda siffror har inte förmått att trösta mig eller de paketägare som en gång sade ja till H&Q:s erbjudande. Och många skyller ifrån sig och säger att det hade karaktären av Ett Erbjudande Man Bara Inte Kunde Säga Nej Till. Vem vågar ligga kvar med aktier listade på en börs som hade kollapsat och som inte kan handlas i Sverige?
Min kallhamrade vän F.F. vände paket nummer 3 lite senare samma år. Skillnaden mellan köp- och säljkurs var stor, liksom volatiliteten, och han betalade 25 procent (= 350 kronor) mera för aktierna vid köpet än vad han hade fått vid försäljningen dagen innan. Men kurtaget var generöst nog bara 38 kronor per aktie vid sälj respektive köp.
Vändningen i den ryska ekonomin gick snabbare än väntat. Höga kostnader och svårigheter att handla har gjort att F.F. inte frestats att impulsivt sälja aktierna för tidigt, och värdet på hans ryska portfölj var den 12 maj 2006 följande:
Norilsk Nickel: 140 aktier till kurs 1 107 kronor = 154 997 kronor.
Lukoil: 75 aktier à 666 kronor styck = 49 984 kronor.
Rostelecom preferens: 480 aktier för 16,75 kronor per styck = 8 041 kronor.
UES preferens: 4 200 aktier à 4,93 kronor = 20 726 kronor.
Innehavet var alltså denna dag värt 233 748 kronor, medan Rysslandsfondens värde samma dag var 59 397 kronor. Den långsiktiga köp och behåll-strategin hade alltså fullständigt utklassat fondsparandet. (F.F. brukar lägga ännu mer lök på min lax genom att konstatera att hans ryska aktier även sedan 2000 ger utdelning – för 2005 totalt 3 448 kronor. Rysslandfonden gav samtidigt 169 kronor i utdelning – pengar jag aldrig sett röken av men måste betala skatt för …)
Slutligen brukar min förmögne kamrat plåga mig med att han slipper betala förmögenhetsskatt. Aktierna är inregistrerade vid Moskvabörsen, men svenska ägare betalar ännu inte en årlig 1,5-procentig förmögenhetsskatt på det 80-procentiga förmögenhetsvärdet (= 2 805 kronor per år) i Sverige, medan förmögna ägare till andelar i Rysslandfonden tvingas betala 713 kronor för 59 397 kronor i fonden.
Under 1970- och 1980-talen var Norilsk Nickel känt som Nord-kalottens värsta miljöbov, och bolaget gav bland annat det avlägset belägna Luleå ett stort, ovälkommet tillskott av tungmetaller. Trots detta hade värdet på 140 aktier i GMK Norilsk Nickel vuxit, från 148 kronor i oktober 1998 till 154 996 kronor 2006 – utan att affärstidningarnas framsidor och löpsedlar åren 1998–1999 pryddes med ”Satsa en 1 000-lapp – bli miljonär!”
Finns det överhuvudtaget någon aktie i världen som utvecklats bättre? Vilka aktieexperter gav Norilsk Nickel en köprekommendation 1998? Den svenska listettan och Bo ”Löparn” Engwalls favoritaktie, Enea, gick upp runt 100 gånger under femårsperioden 1995–2000. Men därefter har den sprungit baklänges, tillbaka mot utgångsvärdet. Och Wal-Mart har under 25-årsperioden 1980–2005 stigit med ”bara” 488 gånger, medan värdet på Norilsk Nickel-aktien har blivit 1 047 gånger högre.
Dessa frågor återkommer F.F. gärna till, medan jag i tysthet och avskildhet ältar: Varför gjorde jag kardinalmisstaget att ändra strategi under resans gång? Tanken var ju att behålla paketet tills marknaden skulle värdera ryska råvaror och bolag i paritet med västs. Och varför har fonden utvecklats sämre än de enskilda aktierna?
”Förvaltarna kan bara lyda”
Fondsparande är en kollektiv sparform, för vilken fondens resultat påverkas av alla dess sparares beteende. Fondsparare är mindre erfarna än aktiesparare, och deras nysparande går i första hand till fonder. När marknaden har vänt, och trenden förefaller vara uppåtriktad, rekommenderar rådgivarna varmt småsparare att köpa fondandelar.
När en kanske oerfaren fondsparare sätter in eller tar ut pengar kan förvaltarna bara lyda. En person som investerar i en aktiefond förväntar sig att fonden köper aktier för pengarna, och förvaltaren kan inte på eget initiativ ligga likvid.
VD för HQ Fonder, Hans Hedström, konstaterade en smula upp-givet häromåret att det inte var lönt att annonsera efter nya sparare och nytt sparande i en börsnedgång eller i första fasen av en uppgång. Nysparandet och de nya kunderna kommer först när uppgången på aktiemarknaden har pågått ett tag och samsyn råder om att den ska fortsätta – trots att alla fondförvaltare har försökt ändra sina sparares beteende till att månadsspara.
När aktieindex backar börjar fondspararna sälja sina fondandelar och plocka ut pengar ur fonden. Fonden tvingas då sälja sina aktie-innehav och avsluta konton. De administrativa kostnaderna ökar och fler aktier måste säljas – och för att betala förvaltarnas löner måste ännu fler aktier säljas.
Fondförvaltarna tvingas sälja trots att de vet bättre. De vet också att de tekniska analytikerna får säljsignaler i nedgången som gör ont värre. Men förvaltarna får inte ligga kvar i goda aktier och samtidigt skuldsätta fonden. (Olika garder-ingsstrategier kan göra nedgången mindre brant, men sådana positioner kostar också pengar.)
Den onda spiralen fortsätter, och när aktiemarknaden når botten är fondernas kassa tom och innehavet av aktier mindre än hos en jämförbar aktiesparare som suttit kvar. Fonden har tömts på innehåll. Man kan tycka att en svensk indexfond ska följa index både uppåt och nedåt, men min indexfond hämtade sig aldrig efter nedgången 2000–2002. Att spararna ska ”ha is i magen” och ligga kvar i en fond är alltså inte samma sak som att behålla en enskild aktie under samma tid.
Vi som under åtta år har haft permafrost i magen och legat kvar i Rysslandfonden har blivit utman-övrerade av de sparare som sålde fondandelar i nedgång och på botten och av de andra som köpte när uppgången pågått en tid och fram till toppen. Det är inte lätt att tjäna pengar tillsammans med en majoritet som ger instruktioner om att sälja billigt och köpa dyrt …
Avgifterna spelar också en roll. År 2005 betalade svenska fondsparare 6,3 miljarder kronor i förvaltningsavgifter. Att betala 1–1,5 procent av fondens värde kan tyckas vara en struntsumma. Men när placerare som Warren Buffett säger att man nuförtiden i bästa fall kan räkna med 10 procents avkastning per år under en konjunkturcykel innebär det att hela 10–15 procent av avkastningen försvinner. Och Rysslandfondens avgifter låg på 2,5 procent!
När Hans Hedström säger att ”det är tråkigt att spararna efterfrågar fond-i-fond-produkter” talar han också om (höga) avgifter och ställer sig på småspararnas sida. I en fondandelsfond tas förvaltningsavgifterna ut på två nivåer och blir dubbelt så stora. Folk har säkert också möjligheter att spara i fonder som sparar i de bästa fondandelsfonderna – och då blir förvaltningsavgifterna 3 gånger så höga och äter upp nästan hälften av den årliga avkastningen.
Om man skulle undersöka hur gruppen aktiva medlemmar i Aktiespararna (som följer de Gyllene reglerna) lyckas i sina aktieplacer-ingar jämfört med dem som anlitar fondförvaltare skulle man se att de förstnämnda vinner. Det är ganska självklart, eftersom fonder som grupp går sämre än index och den kaka som blir kvar för aktiva aktieplacerare är förhållandevis större.
I juni 2006 var de fem största innehaven i Rysslandfonden följande: Surgutneftegaz, Gazprom, Lukoil, UES och Norilsk Nickel. Ryska aktier är säkert svåranalyserade, men vid sidan av Gazprom har inga stora investeringar tillkommit på tio år … Numera är den viktigaste (finans-)existentiella frågan kanske inte längre ”att vara eller inte vara” utan ”att svara eller inte svara”. De ledsna och nästan ru-inerade ägarna till ryska paket som inte ens orkade svara på H&Q:s byteserbjudanden åren 1998–1999 drog ju det längsta strået.