Du har hört och hör löpande rekommendationer från experter om hur man ska placera sina sparmedel för att få god riskspridning och hög avkastning över tiden. Oftast handlar det om någon form av allmänt recept, som alla ska kunna placera efter.
Normalt pratar man om sparande i en bred globalfond som bas i portföljen, vilken kryddas med fonder med högre risk för att öka den förväntade avkastningen. Dessa högriskfonder placerar exempelvis i enskilda länder och branscher, och beroende på risken kan de utgöra en större eller mindre del av portföljen.
Även om idén med sådana rekommendationer är god och bygger på sunda antaganden fungerar de som just bara en allmän vägledning för dina placeringar. Men det är långtifrån säkert att de passar exakt för dina önskemål och personliga preferenser, och de fungerar sällan för alla sparare på samma sätt.
En investering har i princip någon form av risk kopplad till sig. Lägst risk hittar man i korta räntefonder, som investerar enbart i statspapper med hög kreditvärdighet. Viktigt att notera är att även statspapper som ansågs vara mycket säkra och stabila har visat sig vara sårbara och föremål för signifikant värdefall.
Det senaste blodbadet, i samband med den akuta finanskrisen hösten 2008, påminde många investerare om denna bistra sanning. Länder som hade någorlunda god kreditvärdighet blev nedgraderade, vilket resulterade i att värdet på de räntepapper som dessa stater hade gett ut sjönk i hög grad.
Men inte bara stater ger ut räntepapper; det finns också en annan grupp av emittenter som riskmässigt ligger på en högre nivå än statspapper, nämligen företag. Här är variationen i placeringsrisken betydligt större än för statspapper. Bolagen har nämligen olika nivåer på kreditvärdighet, vilka bestäms av de kända internationella kreditinstituten.
Som bäst har de ett kreditbetyg som liknar de mest stabila staternas. Som lägst kan de sträcka sig till de låga nivåer som går under samlingsnamnet ”skräpobligationer”, med ganska hög risk för betalningsinställelse och konkurs.
Men inte ens de bästa bolagen kan garantera att de klarar sig igenom turbulenta tider och aktuella omständigheter på marknaden, trots att en hel del av dem med god ledning kan styra verksamheten igenom konjunkturella svängningar.
En av dessa stora verksamheter med lång historik, som till viss del blev offer för den finansiella krisen, var den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers. När banken gick i konkurs blev bolagets aktier och obligationer i princip värdelösa, något som en del svenska placerare surt fick erfara.
Dessa hade placerat i strukturerade produkter med obligationer i Lehman Brothers som underliggande värdepapper. Lehmans obligationer ansågs vara säkra, men produkterna, som gick under benämningen ”garantiprodukter”, tappade nästan hela sitt värde efter konkursen.
Men även en del räntefonder med placeringar i olika länders obligationer och företagsobligationer hade också investerat i Lehmans obligationer. Efter konkursen tappade dessa räntefonder en del av sitt värde.
Jämfört med obligationer, oavsett om det är stats- eller företagsobligationer, har aktier en helt annan risknivå. Naturligtvis innebär den högre risken även en högre förväntad avkastning för den som placerar i aktiefonder.
Först ut och lägst risk i aktieplaceringar brukar olika typer av globala aktiefonder med bred riskspridning ha. Här finns förstås stor spridning i riskprofilen. Vissa investerar i flera hundra aktier, spridda på olika geografiska områden och branscher, medan andra har en mer koncentrerad portfölj med betydligt färre bolag.
Du måste, med andra ord, vara noga vid val av de globalfonder du investerar i, så att du inte väljer en fond som inte motsvarar den riskspridning du hade tänkt dig från början.
Riskmässigt efter globalfonder följer olika regionfonder som placerar i ett smalare geografiskt område, såsom Europa, USA, Norden eller de olika tillväxtmarknaderna: Asien, Latinamerika och Östeuropa.
Även här finns dock skillnader i riskprofil, där de etablerade industrialiserade marknaderna har en relativt lägre risk i förhållande till exempelvis tillväxtregionerna.
På samma sätt går det att jämföra de olika regionerna med globala branschfonder i ett riskperspektiv. Även inom den enskilda branschfonderna är riskvariationen stor; vissa är mer riskfyllda än andra.
Ännu högre upp på riskskalan finns fonder som placerar i länder med kanske mindre stabila ekonomier. Men även branschfonder som inte placerar globalt har högre risk än globala branschfonder.
Sedan hittar vi olika typer av hedgefonder, som beroende på den strategi de använder sig av för att skapa avkastning får olika riskprofiler. Här kan man hitta strategier med låg risk, motsvarande en räntefonds risk, upp till mycket höga risknivåer, som är i linje med eller högre än de mest riskfyllda aktiefonderna.
För att illustrera hur risken för respektive fondtyp varierar visar tabell 1 på nästa sida den årliga standardavvikelsen, eller volatiliteten, för ett antal olika tillgångsslag, marknader och branscher under de fem senaste åren. Utgångspunkten är olika index för de underliggande tillgångarna.
I tabellen kan man göra ett antal intressanta observationer. Räntebärande placeringar har, som förväntat, en betydligt lägre risk än aktier. En annan observation är att hälsovårdsbranschen haft en något lägre risk än placeringen i en global portfölj under den gångna femårsperioden.
Men den mest intressanta noteringen i tabellen är att tillväxtmarknader som helhet har uppvisat lägre risk än exempelvis USA under de fem senaste åren. Förklaringen kan vara att Asien, Latinamerika och Östeuropa inom tillväxtmarknader har låg korrelation med varandra, vilket gör att den totala risken för hela kategorin minskar.
Bland de mest riskfyllda placeringarna under perioden hittar vi de enskilda länderna Ukraina, Ryssland, Turkiet, Kina, Brasilien och Indien.
För att se hur risken har förändrats under perioden illustreras den rullande volatiliteten för några av marknaderna av diagram 1.
Som diagrammet visar är risken i linje med vad vi beskrev tidigare i texten, där räntefonder uppvisar lägst risk och vissa marknader, som Ryssland, har bland de högsta riskerna, vilket följs av Latinamerika och Sverige.
Hur ska man då som sparare göra för att hitta en placering som passar de egna riskpreferenserna? Svaret på denna fråga är beroende av ett antal olika faktorer:
Eftersom en individuell placeringsstrategi kräver en anpassning till individuella förhållanden måste man ta reda på syftet med placeringen innan man kan sätta ihop en portfölj med den rätta riskprofilen. Normalt har placeringar olika ändamål. Det kan handla om ett sparande för semester om ett år, köp av en dyr vara eller annat behov som ska tillfredsställas inom en snar framtid. Men det kan också handla om ett sparande på medellång sikt eller till och med på riktigt lång sikt, som pensionssparande för en person som är relativt ung.
I alla dessa fall avgör investeringshorisonten hur en portfölj ska se ut. Allmänt sett kan man ta högre risk i sina placeringar ju längre sparhorisonten är och minska risken ju kortare tid man har kvar tills pengarna ska användas.
För kortsiktigt sparande är det viktigt att man väljer tillgångar med låg risk. Som vi såg tidigare svänger sådana tillgångar, som räntefonder, mycket mindre över tiden än andra fonder, vilket gör att risken för att pengarna ska hamna under startvärdet är ganska låg. Vad vi menar med detta ska vi strax beskriva och visa med diagrammen här nedan.
Men en tillgång med låg risk har i regel även en låg förväntad avkastning, och den förväntade avkastningen för en sådan tillgång blir lägre än för många högriskplaceringar. För att visa hur den förväntade risken och avkastningen avgör vårt sparande och investeringshorisonten visar vi här några exempel. För detta måste vi göra antaganden om den förväntade avkastningen och risken för ett antal olika tillgångar (se tabell 2).
Dessa antaganden visar hur de olika tillgångsslagens förväntade avkastning och risk kan se ut. Och trots att det inte handlar om några exakta tal visar tabellen på en övergripande nivå hur de olika tillgångarna beter sig i ett avkastnings- och riskperspektiv. Syftet är att visa hur denna mekanism fungerar vid placeringar och hur olika investeringshorisonter kan ha betydelse för val av rätt tillgång att investera i. Ju längre investeringshorisonten är, desto mer har man ”råd” att investera i riskfyllda tillgångar.
För att illustrera detta använder vi oss av fyra diagram, som visar utfallet för totalavkastningen med en sannolikhet på 95 procent under fem år framåt i tiden. Detta innebär att totalavkastningen för respektive tillgång i 95 procent av fallen hamnar inom ett visst intervall för varje år som investeringen pågår. Beräkningarna utgår ifrån respektive tillgångs förväntade avkastning och risk, och i dem antar man att avkastningen är normalfördelad ur statistisk synvinkel.
För var och en av de fyra tillgångarna i tabell 2 gör vi nu en prognos fem år framåt i tiden för att se hur värdet av respektive tillgång kan förändras, med hänsyn tagen till de gjorda antagandena. Varje diagram visar medelavkastningen framåt i tiden plus de sämsta och bästa utfallen med 95 procents sannolikhet. Vi börjar med de korta räntorna.
En låg risk i de korta räntorna gör att det intervall inom vilket avkastningen ligger blir ganska smalt, som illustreras av diagram 2. I det här fallet, även med 95 procents sannolikhet, är det sämsta utfallet för de korta räntorna positivt redan första året. Detta illustreras av den linje som benämns ”nedre band” i diagrammet. Det övre bandet visar det bästa utfallet med 95 procents sannolikhet. Linjerna visar den ackumulerade avkastningen under åren 1–5 i detta fall.
Diagram 3 visar samma utveckling för obligationer och med de antaganden vi gjort för obligationernas förväntade risk och avkastning.
Här ser vi, till skillnad från föregående diagram, att med obligationer finns en viss risk för att de två första åren slutar med negativ avkastning om det sämsta scenariet med 95 procents sannolikhet inträffar. Samtidigt blir utfallet för genomsnittet och de två banden bättre ju längre investeringshorisonten är. Redan här kan vi se effekten av långsiktigt sparande när det gäller riskfyllda placeringar. Denna effekt blir tydligare när man går över till aktier, som illustreras av diagram 4.
I det här fallet tittar vi på globala aktier, och som du kan se kan det bli så illa att investeringen inte ger positiv avkastning ens i ett femårsperspektiv. Detta är skälet till att man måste vara riktigt långsiktig när det gäller placeringar i aktier.
Låt oss nu röra oss ännu längre ut på riskskalan och titta på fallet med aktier i enskilda länder, som har såväl högre risk som högre förväntad avkastning. Diagram 5 visar denna utveckling.
Samma sak upprepas, med den skillnaden att den förväntade totalavkastningen och det övre bandet med 95 procents sannolikhet blir ännu högre än i fallet med aktier globalt. I praktiken har man dock en blandning av olika tillgångar och placeringar, som gör att risken i totalportföljen minskar och att den förväntade avkastningen blir bättre i förhållande till den totala risken. Till följd av detta blir även utseendet på det diagram som representerar hela portföljen annorlunda.
Nu vet du förhoppningsvis varför man måste identifiera sin investeringshorisont och hur detta relaterar till vilken risknivå du har i din portfölj. Därför är det viktigt att man vid placeringar utgår ifrån de egna preferenserna och skapar en portfölj som motsvarar dessa. Av samma skäl ska man undvika att sätta ihop en ”standardportfölj” utifrån allmänna rekommendationer.