Att en stor majoritet av spararna i premiepensionssystemet inte kan eller orkar ta hand om sina pengar förnekar ingen. Detta är dock synd, eftersom särskilt för den yngre generationen kan det handla om en betydande del av den slutliga pensionen.
Just detta ointresse och denna ovilja hos spararna har bidragit till uppkomsten av nya affärsidéer och företag som hittat en möjlighet att tjäna pengar. Det vore dock inget fel med det, om man redan från början hade tagit hänsyn till denna komponent när systemet byggdes.
Vid starten av premiepensionssystemet lades stora resurser på att producera informationskataloger och material om fonder och de fondbolag som hade anmält sig till systemet. Detta gjordes i syfte att få folk att ta en aktiv roll vid val av de fonder som skulle ingå i respektive individs portfölj.
Politikerna hade också gissat rätt i att en del av spararna inte skulle vilja eller kunna ta en aktiv roll. Därför skapade de den dåvarande Premiesparfonden, eller, som den också kallades, soffliggarfonden.
Det blev som de hade förutspått – en stor andel av spararna struntade i att välja fonder och hamnade då automatiskt i Premiesparfonden. Många andra gjorde ett aktivt val första gången men struntade därefter i att göra något mer. Bland andra dessa personer lockades snabbt till rådgivningsbolagen, som i dag kontrollerar stora belopp i systemet.
Det svenska premiepensionssystemet har varit i gång i drygt tio år nu. Och trots en mycket svag börsutveckling de tio senaste åren har det totala kapitalet vuxit stadigt. I dag finns omkring 350 miljarder kronor i systemet, vilket gör det attraktivt för såväl fondbolag som rådgivare att vara med. Just detta har skapat motsättningar mellan dessa två grupper.
Den avgift som pensionsspararna betalar till rådgivarna hamnar ofta på mer än 1 procent av det kapital de har på sina konton. För dessa pengar köper de en allokeringstjänst som i praktiken betyder att rådgivarna med ganska hög omsättningshastighet skyfflar runt pengar i systemet.
Detta har diskuterats mycket i medierna på sistone, och några bolag har avanmält en del av sina fonder som inte kan hantera de flöden som dessa omfördelningar skapar. Några av fondbolagen har även hotat med att lämna systemet. Frågan är dock vem som förlorar mest på detta, eftersom vissa fondbolag får en stor andel av sitt förvaltningskapital från premiepensionssystemet.
Rådgivningsbolagen kommer inte heller att sluta med sina omplaceringar. De måste nämligen visa att de skapar avkastning för de pengar de får från individerna, och ett sätt att visa detta är antagligen genom hög aktivitet. Vilket resultat de skapar är en annan historia.
Men tyvärr är fokus just nu på dessa två grupper, fondbolagen i systemet och rådgivarna utanför, och var och en tänker på sitt eget bästa. Dem de glömmer i sammanhanget är de enskilda spararna. Pensionsmyndigheten kan inte göra annat än rycka på axlarna i dagsläget, eftersom den är bunden av lagar och regleringar.
Från början var det tänkt att främst pensionsspararna skulle gynnas av premiepensionssystemet – inte att det skulle vara en intäktskälla för andra. Men nu är det dags att flytta uppmärksamheten tillbaka till spararna. Ansvaret ligger på staten och de berörda myndigheterna att på nytt sätta sig vid bordet och fundera grundligt på hur pensionsspararna kan få ut det mesta möjliga av premiepensionssystemet. Och det är bråttom!
Reza Rouzbehani, Aktiespararens fondredaktör samt grundare av och förvaltare i fondbolaget Turnpoint Asset Management.
Hela tidningen Aktiespararen (2010/12) hittar du här.