I augusti gjorde en av tio premiepensionssparare ett byte. Främst lämnade de aktiefonder, för vad som tros vara trygga räntefonder. Men skenet bedrar: räntehöjningar kan slå hårt mot fondvärdet.
Nu befinner sig långräntorna på rekordlåga nivåer. Staten kan idag låna pengar till 1,6 procent. De som handlar långa obligationer hoppas på lågkonjunktur och ytterligare räntesänkningar, men det är spekulation. Spekulation för med sig risk, vilket många sparare tror att de undvikit i sina obligationsfonder, som uppvisat god historisk avkastning de senaste åren.
Det finns några viktiga parametrar du bör ha i åtanke innan du börjar spara i räntefonder: Vad du tror om den allmänna ränteutvecklingen, när du vill ha ut pengarna samt eventuell valuta- och emittentrisk. Vid en höjd ränta är det extra viktigt att du tittar även på förvaltningsavgiften, som kan äta upp stora delar av en liten vinst. Om skulden är tecknad i en annan valuta påverkas självklart resultatet satt i relation till kronans utveckling.
Vad gäller obligationer utgivna av svenska staten är emittentrisken (risken för inställda betalningar) relativt låg eller obefintlig, till skillnad mot obligationer utgivna av exempelvis Grekland. I stället är den långa löptiden en risk.
Avkastningen i räntefonder består, liksom i aktier, av en direktavkastning, så kallad kupongränta, samt kursutveckling – förutsatt att skuldebreven säljs på en andrahandsmarknad före löptidens slut. Om marknaden anpassar sig efter en höjd ränta, i en tro på att reporäntan ska stiga, sjunker kursvärdet på räntepapperen. Det är inte konstigare än att den fasta kupongräntan som fastställts vid utgivandet då blir mindre värd.
Fonder som investerar i skuldebrev med löptid längre än ett år handlas på obligationsmarknaden och kallas obligationsfonder, eller långräntefonder. Den långa löptiden gör att priset är känsligt för rörelser i marknadsräntorna.
Fonder som investerar i skuldebrev med en löptid kortare än ett år heter penningmarknadsfonder (kallas också korträntefonder och likviditetsfonder). Risken är här relativt låg, tack vare den korta löptiden.
Tabellen nedan visar hur risken ökar i takt med löptiden. Samtidigt illustreras att en räntehöjning inte enbart är negativ för fonderna, tack vare att den så kallade förräntningstakten ökar. Den omedelbara effekten av en räntehöjning blir att värdet på räntefonderna sjunker, men samtidigt stiger förräntningstakten, det vill säga den förväntade årliga avkastningen. Med en ökad förräntningstakt kan förvaltaren investera kassaflöden i fler räntepapper på andrahandsmarknaden till lägre pris. På så sätt kan den totala avkastningen öka.
Förräntningstakten för obligationsfonder ligger i dag på lägre nivåer än för penningmarknadsfonder, vilket är ovanligt. Orsaken är att marknaden räknar med att Riksbanken ska sänka sin styrränta.
Med exemplet i tabellen här nedan tar det bortåt fyra år att ersätta den direkta värdeminskning du får vid en räntehöjning om du investerat pengarna i en obligationsfond med en löptid på fem år, under förutsättning att förräntningstakten ligger kvar på 1,5 procent.
För att tro på den långa obligationsmarknaden krävs en pessimistisk syn på konjunkturen och att de nu rekordlåga räntorna ska sjunka än mer.
För de lite mer positiva, som ändå vill ha en ganska trygg parkering, kan det nu vara dags att i stället köpa korta penningmarknadsfonder. Penningmarknadsfonder med skuldebrev som förfaller tidigare kan snabbare återinvesteras till en något högre förräntningstakt.
Realräntefonder har under den senaste femårsperioden levererat högst avkastning av alla räntefonder. De skyddar mot inflation genom att de inneliggande obligationerna ger ränta plus ersättning för inflation. Risken är dock högre än för andra räntefonder på grund av längre löptider, som skapar större svängningar i deras värde.
Ett alternativ är korta företagsobligationer, som till skillnad mot statspapper har en konkursrisk snarare än ränterisk. Risken är då mer i nivå med aktiemarknadens, med skillnaden att du får en förutbestämd avkastning som aktier inte kan garantera. Marknadsförhållandena har medfört att avkastningen nu är mycket högre än statsobligationer, vilket kan ge unika möjligheter för investerare.
Litet räntelexikon
Korta räntan: Styrs av Riksbankens styrränta (reporäntan) och är en av de faktorer som bestämmer avkastningen på statsskuldväxlar (ofta med tre eller sex månaders löptid) på penningmarknaden. Men även andra faktorer, som utbud och efterfrågan, är betydelsefulla. Den korta räntan styr i hög utsträckning de rörliga bostadslånen.
Långa räntan: Består av avkastningen på statsobligationer (ofta med fem års löptid). Den styrs bland annat av marknadens inflationsförväntningar. Om inflationen väntas öka stiger den långa räntan, eftersom placerare då vill ha en högre ränta för att kompensera inflationen.
Marknadsräntan: Samlingsnamn för både den korta och långa räntan.
Enkel ränta: Avkastningsräntan under en viss tidsperiod utan hänsyn tagen till ränta-på-ränta-effekten. Om en person lånar ut 95 000 kronor och får tillbaka 100 000 blir räntan lite drygt 5 procent. Så är fallet för statsskuldväxlar och andra nollkupongare, som inte ger någon löpande ränta utan i stället löses in för ett högre belopp än vad de gavs ut för. Mellanskillnaden mellan emissionskurs och lösenkurs utgör räntan.
Effektiv ränta: Om utbetalningen sker flera gånger, som i fall med obligationer med löpande kupongränta, måste hänsyn tas till kapitaliseringseffekten, det vill säga möjligheten att återinvestera den utbetalda räntan. Effektiv ränta är detsamma som förräntningstakt.