Per H. Börjesson, VD för investmentbolaget Spiltan, kallar Sveriges pensionssystem för världsbäst i sin bok Sluta pensionsspara. Svenska Dagbladets näringslivsjournalist, Joel Dahlberg, håller inte med. Han har gått så långt att han skrivit en bok som heter Pensionsbluffen. Hur kan åsikterna gå så kraftigt isär?
Börjessons titel på sin bok avser endast det privata pensionssparandet, som han menar att många försäkringsförmedlare vill få oss att låsa in i olika paketerade former med kryddade avgifter tills vi fyller 55 år. I stället förordar han att man kontinuerligt investerar en del av inkomsten själv och förklarar i sin bok hur okomplicerat det kan vara. Med den allmänna pensionen som grund, och med tjänstepension och eget sparande exponerade mot aktiemarknaden vid sidan om, är Sveriges pensionssystem världens bästa, enligt Börjesson.
Joel Dahlberg protesterar när han hör Börjessons superlativ:
– Sverige har de tio senaste åren haft reala löneökningar med omkring 20 procent, och hushållens förmögenheter har vuxit mycket tack vare prisutvecklingen på bostadsmarknaden. Samtidigt har pensionerna fallit med runt 4 procent. Det är väl inte ett bra system?
Per H. Börjesson kontrar:
– Det senaste decenniet har vi haft två ekonomiska kriser som naggat pensionssystemet i kanten. Ett pensionssystem som inte tar hänsyn till sysselsättning och ekonomisk tillväxt borde kallas för bluff. Vi vill väl inte skapa ett Nordens Grekland?
Anledningen till de minskade pensionerna är att den så kallade bromsen har slagit till, vilket den gör när skulderna i systemet är större än tillgångarna för att det gått utför för svensk ekonomi och sysselsättning. Pensionsmyndigheten ser över balanstalet i augusti varje år och bedömer om eventuella höjningar eller sänkningar av pensionsutbetalningarna måste göras.
Per H. Börjesson ställer sig undrande till varför Dahlberg väljer att bortse ifrån bland annat tjänstepensionen, som han menar verkligen kan göra skillnad och som är oberoende av bromsen.
– Nio av tio i Sverige har tjänstepension, motsvarande minst 4,5 procent av inkomsten för de flesta. Den innebär att en person med
30 000 kronor i lön under 40 år kan bygga upp ett pensionskapital på över 3,3 miljoner kronor som kan ge ungefär 14 000 kronor i månaden som pensionär. Det är räknat på 7 procents årlig avkastning i en fondförsäkring med 100 procents exponering mot aktiemarknaden via fonder, förklarar Börjesson och varnar för dyra traditionella försäkringar med en stor andel räntebärande tillgångar.
Han understryker att de 14 000 kronorna dessutom är utöver allmän pension, premiepension och eget sparande.
Joel Dahlberg är ändå kritisk. Han menar att om ansvaret för pensionerna förs över från stat till individ måste det tas emot och inte riskera att hamna i ett vakuum. Han poängterar också att en halv miljon svenskar fortfarande inte har tjänstepension.
– Men ditt fokus är felriktat, och du skrämmer folk med din titel Pensionsbluffen! I stället borde du uppmuntra människor utan tjänstepension till att spara själva, säger Börjesson.
Per H. Börjesson förklarar att skrämselpropagandan lockar vilsna människor till rådgivare och försäkringsförmedlare och därmed till onödiga avgifter. Han ger exempel på en traditionell pensionsförsäkring där slutresultatet på grund av avgifter och en hög andel obligationer minskar slutresultatet med två tredjedelar av kapitalet, när man i stället kan välja en billig svensk indexfond.
Joel Dahlberg håller med om att rådgivningsbranschen skor sig onödigt mycket på pensionssystemets komplexitet, men han vill återgå till bromsen, som han räknat på.
– Enligt Pensionsmyndighetens prognos kommer underskotten i systemet inom tre år att ha slukat 7,5 procent av varje persons intjänade inkomstpension. För en normal intjänad inkomstpension på 2 miljoner kronor efter 40 års arbetsliv innebär 7,5 procent att runt 150 000 kronor har försvunnit. Maximal årlig insats till inkomstpensionen är knappt 70 000 kronor, och en normal löntagare måste alltså arbeta i mer än två år för att kompensera bortfallet. Var det vad politikerna utlovade? frågar Dahlberg retoriskt.
Trots ett rabblande av siffror som kan få även den bästa motståndare att se stjärnor tar Dahlberg sats igen och riktar kritik mot att de som arbetat ett 40 år långt arbetsliv med låg lön kan få ungefär samma pension som de som inte arbetat alls och får garantipension. Då lönar sig inte ett långt arbetsliv, vilket utlovades, hävdar han.
Börjesson lägger sig inte platt utan tar åter upp dels tjänstepensionen, dels det egna sparandet – som fortfarande inte är med i Dahlbergs beräkning och som trots allt utgör en skillnad mot dem som har endast garantipension.
– Med tjänste- och premiepension har man motsvarande 7 procent av sin inkomst varje månad att investera på aktiemarknaden genom fonder. Det kan bli 5,2 miljoner kronor för en person som tjänar 30 000 kronor i månaden, räknat på 7 procent i årlig avkastning och ett sparande i 40 år. 150 000 kronor av de 2 miljonerna i allmänna pensionssystemet är ju då ingenting!
Men Börjesson håller med om att pensionssystemet har inneburit en sänkt grundpension, vilken såldes in som att det skulle ge ökad flexibilitet, med möjlighet att ta ut pensionen redan vid 61 år och rätt att arbeta till 67. Fokus låg helt enkelt fel, det är författarna överens om.
– Å andra sidan fungerade inte det gamla systemet med en så hög pension till alla. Nu har vi ett ansvar för att spara själva, upprepar han.
Dahlberg och Börjesson resonerar om att soliditetskravet i systemet kanske är för högt ställt och att bromsen kanske har lite väl stränga regler och kan vänta lite med att slå till.
– Även om skulden är stor i dag, kanske det kan bedömas som att det är ett övergående problem som löser sig, säger Dahlberg.
Tankegångarna avrundas med att beräkningarna är avancerade och svåra att sätta sig in i. Duellen kan sammanfattas med att Joel Dahlberg anser att den största myten med dagens pensionssystem är att pensionerna går att förutspå, att systemet är tryggt och ger garantier. Börjesson anser att den största myten är att man måste starta ett privat inlåst pensionssparande med höga avgifter.
Dahlberg riktar alltså sin kritik mot politikerna, som bör ta ett större ansvar. Börjesson å sin sida koncentrerar sig på individens eget ansvar för att optimera premiepension, tjänstepension och eget sparande med exponering mot aktiemarknaden helt oberoende av bromsen, som bara kan slå mot pensionsrätterna i inkomstpensionen.
