Hur har du placerat dina PPM-pengar? Har du full koll på dem? Är du aktiv med ditt sparande, eller tillhör du den skara som inte rört sina pengar sedan du gjorde ditt första val? Du kanske är en av dem som låter externa så kallade PPM-förvaltare sköta placeringarna åt dig för dyra pengar?
Oavsett hur du gör i dag är det viktigt att du vet att om du lyckas placera pengarna på rätt sätt får du en god avkastning och högre pension i slutändan, när det är dags att skörda frukterna av dina ansträngningar. Tvärtom blir pensionen låg om du inte lyckas förränta pengarna tillräckligt bra.
Här kan nämligen ingen annan faktor än den långsiktiga avkastningen begränsa din slutliga pensionssumma. För vissa unga sparare, som har långt kvar till pensionen, kan en hyfsad avkastning göra att PPM-pengarna blir till och med störst av den totala pensionskakan.
När PPM startade fanns från början två alternativa vägar att gå för förvaltning av pensionsmedlen. Antingen kunde man välja egna aktiva val eller inte göra något aktivt val alls. Passivitet i detta val innebar att ”soffliggarfonden”, Premiesparfonden, tog hand om förvaltningen av premiepensionen.
Verkligheten har dock blivit något annorlunda. Systemet som sådant finns i och för sig fortfarande i sin ursprungliga form, med aktiva och passiva val, men utfallet har blivit lite annat än vad politikerna hade förväntat sig. Till att börja med visade det sig att den stora massan som initialt gjorde aktiva val inte var så aktiva trots allt. En stor majoritet av dessa sparare har inte rört pengarna eller gjort bara ett fåtal omplaceringar sedan det första aktiva valet gjordes.
Premiepensionsmyndigheten har med olika medel försökt få fart på denna ointresserade grupp av människor genom påminnelser via brev. Men ansträngningarna har varit utan någon större framgång, så här långt. Snarare har en helt annan grupp av aktörer utnyttjat det påtagliga ointresset från allmänheten – och kunnat tjäna stora pengar.
I en kapitalistisk ekonomi, med fri konkurrens, dyker alltid nya aktörer upp när nya möjligheter presenterar sig. En sådan möjlighet uppenbarade sig när allt fler sparare visade sig vara likgiltiga inför premiepensionsvalet och ointresserade av att ta hand om sina pensionsmedel. De nya aktörer som nu dök upp på marknaden började, mot betalning och genom mer eller mindre tvivelaktiga metoder, marknadsföra sina ”förvaltningstjänster” mot privatpersoner som inte själva kunde eller orkade ta hand om sina framtida pensionsmedel.
Tydligen är frustrationen över hur man ska göra med sina PPM-pengar ganska stor bland en överväldigande andel av spararna. De lämnar lätt bort förvaltningen av kapitalet mot en fast årlig avgift på 400–500 kronor bara för att slippa tänka på hur de ska göra. Tyvärr visar studier och undersökningar att många av dessa aktörer inte heller kan leverera bra resultat. Och med tanke på att genomsnittskontot är värt 48 000 kronor (källa: PPM) bestämmer dessa förvaltare över ganska stora pengar. Med tiden blir det förstås ännu mer pengar när kontona får nya pengar och positiv avkastning.
Premiepensionsmyndigheten har gjort ett antal försök att hjälpa placerarna med att förvalta pengarna på egen hand. Ett av de verktyg som myndigheten introducerade för att hjälpa pensionssparare att skapa egna portföljer och göra dem mer aktiva och delaktiga i sina placeringar var PPM-lotsen.
Verktyget har till uppgift att föreslå portföljer utifrån olika riskprofiler och preferenser hos spararna. Beroende på val av risknivå ger Lotsen förslag på sju olika portföljer man kan använda för att skapa en egen portfölj. Dessa portföljer har olika blandningar av aktier och räntepapper. Inom respektive tillgångsslag får spararna sedan välja fonder utifrån en lista som PPM tagit fram.
Det finns dock brister med verktyget. En är att man får en skev fördelning i risk och förväntad avkastning i de portföljer som finns representerade. Medan portföljerna 1 till 4 skiljer sig från varandra i risknivå är portföljerna 5, 6 och 7 ganska likvärdiga i detta hänseende. En annan brist är att portföljförslagen begränsas till svenska och globala aktiefonder, medan andra typer av aktiefonder har uteslutits. PPM-lotsen är trots allt ett bra försök att få spararna att bry sig mer om sina PPM-pengar, men det går att göra ännu mer för att utnyttja potentialen.
Låt oss nu titta på hur det går för de passiva i systemet. Vi pratar förstås om det statliga alternativet, Premiesparfonden, där de 2,5 miljoner svenskar som inte gjort ett aktivt val har hamnat. Utvecklingen för fonden i förhållande till den genomsnittliga fonden i PPM-systemet visar att avkastningen för Premiesparfonden sedan start har varit ungefär i linje med medelfonden.
Varför erbjuda ett sådant alternativ om resultatet inte blir bättre än hela fondkollektivet? Enligt PPM:s egna beräkningar har Premiesparfonden sedan 2001 och fram till augusti 2009 levererat en totalavkastning på –2,6 procent. Under samma period har genomsnittsfonden gett en avkastning på –3,9 procent. I ett tidigare pressmeddelande menar Fondbolagens förening dessutom att mer än 75 procent av de valbara PPM-fonderna de fem senaste åren har haft en bättre utveckling än Premiesparfonden.
PPM skriver också på sin webbplats att de aktiva placerarna har haft mycket bättre avkastning på sina portföljer än de personer som hamnat i soffliggarfonden. Att vara aktiv har med andra ord lönat sig, så här långt. Exempelvis visar statistiken att de med flest fondbyten, sedan de börjat spara i PPM, har lyckats bäst. Den som gjort fler än 50 byten har sedan start fått en årlig värdeutveckling på 5,3 procent, medan den som gjort ett enda byte ligger på minus 1,4 procent per år sedan start.
Man ska dock inte lägga alltför stor vikt på att många byten automatiskt resulterar i bättre avkastning. Det finns undersökningar i andra länder som visar motsatsen. Men en viss nivå av aktivitet bör ändå löna sig i längden, något som man vill främja även från PPM:s sida.
Att Premiesparfonden inte har levererat ett tillfredsställande resultat har fått staten att vilja förändra den. Tanken är nu att Premiesparfonden ska delas upp, så att den liknar generationsfonder. PPM använder härvid två fonder, en aktiefond och en räntefond, för att fördela det totala kapitalet beroende på spararens ålder. Förvaltningen ska även i fortsättningen skötas av Sjunde AP-fonden. Dessa generationsfonder går under benämningen SÅFA, Statens Årskullsförvaltningsalternativ. Individens ålder avgör hur fördelningen av andelar mellan aktie- och räntefonderna ska göras.
Varför staten vill introducera ytterligare generationsfonder, när premiepensionssystemet redan innehåller en uppsjö av olika typer av generationsfonder, är dock inte förståeligt. Varför inte låta icke-väljarna i stället hamna i några av de befintliga generationsfonder som redan finns i systemet? Staten skulle i stället via PPM eller Sjunde AP-fonden kunna spela en övervakande och kanske fördelande roll för de fonder som redan existerar.
Det är tvivelaktigt att ett system som fördelar pengarna exakt varje år, med hänsyn tagen till individens ålder, över tiden skulle ge bättre avkastning än vanliga generationsfonder som har ett vidare spann och i stället för enskilda åldrar täcker en sammanslagen åldersgrupp.
Men det finns även andra förslag som komplement till generationsfonderna. Spararna ska också kunna välja färdiga portföljer med olika risknivåer (Försiktig, Balanserad och Offensiv), som bestäms av just Sjunde AP-fonden. Denna modell går under benämningen Kostnadseffektiva placeringsalternativ (KEPA).
Vid årsskiftet bildas den nya Pensionsmyndigheten, i vilken PPM:s nuvarande verksamhet kommer att ingå. Dessutom ska Försäkringskassans pensionsrelaterade verksamhet flyttas över till den nya myndigheten. Ansvaret för ålderspensionen delas i dag mellan Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten (PPM).
Försäkringskassan ansvarar för ålderspension som består av inkomstpension, tilläggspension och garantipension, medan PPM ansvarar för premiepensionen. Den nya myndigheten ska, med andra ord, ha hand om alla pensionsärenden. Staten vill på så sätt underlätta för pensionsspararna att få en samlad information om pensionen. Målet är att spararna ska få en fullständig redovisning, där även tjänstepension och privat pensionssparande ingår.
Ett annat förslag, som finns i de förändringar som planeras för premiepensionen, är att det ska kosta pengar att byta fonder inom Premiepensionssystemet. I dag slås denna kostnad ut på hela pensionsspararkollektivet. Men förslaget får kritik från flera aktörer på pensionsmarknaden, som menar att avgifterna riskerar att minska antalet fondbyten – främst bland unga och låginkomsttagare. Men även bland vanliga sparare som är aktiva med sina placeringar är besvikelsen påtaglig.
Att införa avgifter för dem som är aktiva kan te sig lite förvirrande. Å ena sidan försöker Premiepensionsmyndigheten öka aktiviteten bland pensionsspararna; å andra sidan straffar man samtidigt dem som vill vara aktiva genom att avgiftsbelägga fondbyten.
Det finns dock en grupp av människor, även professionella aktörer, som hanterar PPM-systemet möjligheter till fondbyten som ren spekulation med aktier och omsätter kontona flera gånger i månaden. Att få denna grupp att bära sina egna kostnader genom avgifter vid fondbyten kan dock vara en bra idé. Det optimala systemet kanske borde ligga någonstans däremellan: att myndigheten tillåter ett antal byten per år utan kostnad och avgiftsbelägger de transaktioner som därutöver uppkommer.
Många förslag ska alltså genomföras för att förbättra systemet, och de ändringar som föreslagits ger staten en större roll att spela i sammanhanget. Frågan är dock om staten inte snart börjar skjuta sig själv i foten genom att lägga näsan i blöt överallt. Vilket är nästa steg – ska staten starta nya fondbolag och börja konkurrera med de aktörer som finns på marknaden?
Staten har inte direkt någon bra historik att visa upp heller; Sjunde AP-fondens soffliggarfond har inte precis rosat marknaden under den tid den funnits. Staten kanske i stället gör bäst i att fokusera på att skapa förutsättningar för bättre information till och utbildning för spararna – så att folk själva ska kunna fatta sina placeringsbeslut. Samtidigt låter staten på så sätt de olika aktörerna konkurrera på en fri marknad i stället för att snedvrida konkurrensen.
Nu har PPM varit i gång i omkring nio år, och man kan konstatera att det har kostat skattebetalarna stora pengar i form av uppbyggnad av infrastruktur och skyhöga konsultarvoden. Men det känns ändå som om de ansvariga fortfarande inte vet hur systemet ska vara utformat och fungera.
Självklart är alla insatser av detta slag alltid föremål för misstag och snedsteg. Men den som lär sig av sina misstag har goda förutsättningar att lyckas. Har staten lärt sig något av sina misstag, eller kommer den att upprepa dem?
Mycket tyder tyvärr på det senare. Det återstår nu att se vad nästa steg blir innan vi kan se vart premiepensionssystemet är på väg.