Resten var rena sorgen, och vill man ha de där två hundra kvadratmeterna i paritet med utsikten och utropspriset vill det nog till att man satsar ytterligare minst 3 miljoner till de 13 som begärdes. Då blir det en fin våning för säg 16 mille – om man kan uthärda stambytet som strax var på gång.
Men även om man går längre ned på milleskalan hittar man häpnadsväckande dyra kvartar. På Mariaberget gick jag runt i en våning på 78 kvadrat: nedre botten, kemiskt fri från utsikt, däremot försedd med en generös insikt från gården, nämligen, med små rum, fula golv och lattjo planering. Den skulle säljaren ha nästan 2 miljoner för, och det sista budet jag såg låg på 3,6 miljoner.
Där någonstans torde slutpriset ligga. Då ska man komma ihåg att våningen saknade inte bara kök och badrum utan även toalett. Den går alltså överhuvudtaget inte att flytta in i förrän man lagt på ytterligare minst en dryg miljon plus en månad på hotell – och vad kostar inte det? Och det vet man ju hur det är med byggen, de drar ut på tiden och har en tendens att kosta mer än uppgjort.
Den glade mäklaren påpekade stolt att diverse rör låg dolda under golven – men icke att det inte fanns en kran i sikte. Troligen hade den där ”våningen” en gång varit cykelstall och barnvagnsparkering. Därefter var den ateljé åt en fotograf med världens största urinblåsa, en biologisk sensation.
Nöjer man sig inte med dessa futtigheter kan man vända sig till London, där bostadsområdet 1 Hyde Park erbjuder fina takvåningar för 1,4 miljarder styck. Men då ingår toalett och utsikt över parkens södra del.
Schejk Hamad al-Thani, även delägare i skrytbygget, har köpt en våning där. Han är premiärminister i Qatar. Uppenbarligen har de bra lön, regeringsmedlemmarna i Qatar, antagligen fria Rikskuponger också så att de kan lägga undan till bostadssparande. Övriga ägare är bröderna Candy. Det betyder godis – och inte smågodis, vad det verkar.
På tal om våningar: Än i dag annonseras våningar ut i Strindbergshuset, det vill säga Karlaplan 10. Det hus August bodde i revs dock 1969 och finns inte mer. Att kalla det nya huset för Strindbergshuset är bra fräckt – lika egendomligt som att säga: ”Kom och hälsa på Stockholms borgarråd, de bor i Eldkvarn nere vid Mälaren …” (Bostadsföreningen i Karlaplan 10 heter faktiskt Strindbergshuset, en klen ursäkt.)
Det är med stor förtjusning jag följer krönikörerna i den borgerliga pressen. Då och då, och inte så sällan, ondgör de sig över turerna i näringslivets toppskikt, särskilt då miljonbonusarna till Swedbanks ledning – en bank som klarade skivan trots ledningens energiska bemödanden. Det roliga är att dessa krönikor, utan att man ändrar så mycket som ett kommatecken, skulle passa fint i tidningar som Röd Flamma (r), Proletären (r) och liknande störtröda tidningar.
Det är nöjsamt att se liberaler och revolutionärer stå och skrika på samma barrikad!
