Mer ABBA-toner behövs på Wall Street

Jag trodde inte det var sant först. Hörde jag verkligen rätt? När jag kom ned i fikarummet i källarvalven här i börshuset i går morse satt en av handlarna och spelade ABBA-musik på sitt elektroniska lilla underverk: ”money, money, money ...”
 
Alla och envar, experter och förståsigpåare av alla kategorier, försöker använda olika ord som beskriver att vi kanske, möjligtvis, i bästa fall, om inget oförutsett inträffar, kan vara på väg mot en vändning uppåt för börsen.

Så här brukar det se ut:
• Det ser bra ut under större delen av dagen. Handlarna försöker fokusera på de positiva nyheterna så mycket de orkar, fram till sista timmens handel. Då ser vi hur deras nerver börjar bli ansatta, de rusar något snabbare och mer energiskt till specialistbåsen när de får en köp- eller säljorder över telefonen.
• När det är 15–20 minuter kvar kastar vi alla en blick (hela tiden) på den stora tavlan på börsväggen med indexen.
• Vi vet att det vi alla hoppas på är plustal när börsklockan slår, men vi vet också innerst inne att det tar längre tid innan de värsta såren efter de senaste 6–7 månadernas låtsasrallyn har läkts.

Därför störtdök börsen även i natt. Under de sista 6–7 minuterna tappade investerarna nerverna igen. Trots överraskande bra bostadsstatistik och en stark rapport från Verizon vågade inte köparna stanna kvar.

Det finns fortfarande alltför många osäkerheter kvar.

Hur allvarlig blir recessionen? Kan verkligen alla räddningspaketen öppna upp kreditfrysningarna? Räcker en räntesänkning med 0,5 procentenheter (i morgon) för att ge tillbaka en del av förtroendet för framtiden?

Usch, det blev så många negativa frågor att optimistklubbens styrelse beslöt sent i natt att vi på lördag går och njuter av musikalen Mamma Mia på Times Square-teatern ...

Ses på tisdag igen.

Bengt Göransson