Frånsett en målning som han sålde till sin bror Theo lyckades van Gogh inte sälja ett enda av sina konstverk. Nu sitter han på någon billig molntapp (för 200 i månaden) och känner vansinnet nalkas när hans verk auktioneras ut för 400 miljoner kronor – per styck.
Samma gäller alla de stora mästarna; deras verk går för summor som de inte ens kunde stava till medan de levde. (Fast Zorn och Picasso fick in rejält med pengar redan medan de andades. Borgmästaren i staden där Picasso satt i kommunstyret delade ut papper och pennor till alla och såg till att sammanträdena blev aptrista och låååånga. Efteråt undrade han om Picasso ville ha godheten att signera sitt desperata kludd som blev resultatet av mötesledan, varpå han tog lappen, sålde den och gick och beställde ett nytt kyrktorn och en ny bro.)
Men det stannar inte vid stora målare och skulptörer. Sångaren Michael Jackson var konkursfärdig. Han dog och drar nu in så mycket pengar att man måste mikrofilma dem.
Elvis Presley har aldrig tjänat så mycket pengar som nu. Beatles likadant – de pengar grabbarna får in nu, alltså de två som finns kvar, håller på att överträffa det de drog in som aktiva. Cornelis och Abba – samma sak. Sedan Abba slutade och Mamma Mia haft premiär som musikal och film har abborna förmodligen tjänat mer än de gjorde under hela den aktiva karriären.
Jag har för mig att Paul McCartney tjänar motsvarande 18 000 kronor i timmen, dygnet runt, veckan igenom och året om. Jag skulle bli nervös av dylikt. Man sitter och käkar en frukostfralla och några nötter och läser tidningen och när man reser sig och vacklar ut i badrummet är man 18 000 kronor rikare.
Tänk om någon frågar Paul att ”hörrödu, hur lång är filmen vi ska se?”. Och han svarar: trettiosex, trettiosju tusen, nå’nting.
– Okej, bra, för en sån där femtiotusenkronors har jag inte tid med …
Frågan är om någon har lyckats med konststycket att låtsas avlida och sedan sitta på okänd ort och kamma hem – och resa till Barbados i lösskägg och peruk. Problemet är att man inte kan skylta med all sin rikedom.
Jag kommer att tänka på antikvariatet i Gamla stan. Tecknaren Martin Lamm, Ströyer och herr Ehrenmark med flera hade alla uttryckt en romantisk önskan om att äga ett antikvariat. Plötsligt kom en lokal i Gamla stan i sikte. Grabbarna slog till och bar ned sina egna jämte skänkta böcker till antikvariatet, ställde upp dem och inbjöd halva världen till invigningsfest.
Mitt under skålandet kom de på att någon ju måste sitta i antikvariatet och sälja böckerna, men eftersom alla hade heltidsjobb blev det ingenting med det. Se’n ringde hyresvärden och sa att grannbutikerna jämte grannen ovanpå klagade över kylan. Eftersom ingen satt i antikvariatet eldade ingen i kakelugnen, med påföljden att grannarna frös.
Ströyer rusade ner till butiken och det enda han kom på att elda med var böcker. Någon ved fanns inte.
Efter en vecka var antikvariatet utplånat, dess varulager i alla fall, och verksamheten, i den mån man kan tala om en verksamhet, avbröts. Där kan man tala om en dröm som gick upp i rök.
Ingemar Unge, är till vardags verksam i tidningen Vi Unge har tilldelats Jolopriset 2011.