Budet på OMX aktieägarens dilemma

Förutsättningarna för en bransch eller ett företag kan ändras drastiskt med ett enkelt penndrag. Det är precis det som nu drabbar Europas börser. Nationella monopol och höga inträdeshinder har gjort börsverksamhet till en mycket lukrativ affär, till glädje för många aktieägare. Men nya EU-direktiv öppnar för konkurrens, och dagens monopol hör historien till.

OMX som börs måste rusta sig inför denna förändrade marknadssituation för att stärka sin konkurrenskraft, vilket förklarar logiken bakom Nasdaqs bud på OMX. Men riskerna är höga och frågorna många.

Det svenska inflytandet hotas och därmed vårt svenska finansiella nav. Vi har många gånger sett hur svenska företag köpts upp av amerikanska, huvudkontoret flyttats, ledande svenska befattningshavare bytts ut och kompetens och kringtjänster flyttat med. Så även om OMX’ nya ägare presenterar en bild av fortsatt svenskt inflytande kan affärsenheter enkelt flyttas och ansvar snabbt omfördelas. Med ett annat uppköp av en större europeisk börs har det europeiska centrumet flyttat ifrån Sverige, med oönskade och oförutsedda effekter för Finansplats Stockholm som följd.

Ett ytterligare orosmoment gäller de små aktieägarnas krav. Hur säkrar vi att de som handlar små poster och i små bolag även framledes får ta del av kostnadssänkningar och tjänsteutveckling? Vi vill inte se att affärsmässiga krav går stick i stäv med de små aktieägarnas intressen. Vi vet att amerikanska dotterbolag är under hård press att leverera avkastning till sina moderbolag. Det är viktigt att integrationsvinster även kommer små slutkunder till del.

Debatten har hittills fokuserat på risken för att amerikanska regleringar smittar av sig på svenska. Man bör fundera på vilka åtgärder som kan vidtas för att minimera denna risk. Börsens myndighetsansvar kan föras över på svenska myndigheter; Finansinspektionen kan till exempel ansvara för noteringsavtalen. Kanske en större del av vår självreglering bör lagstadgas? Vi bör fundera över lämpliga försvarsåtgärder, men på sikt ökar ändå risken för amerikansk påverkan.

Frågan om aktieägarens ansvar ställs på sin spets. Stora ägare, däribland Investor, har ställt sig bakom budet. Problemet är att det finns fler intressenter som påverkas av utförsäljningen av OMX än aktieägarna. Finansindustrin och dess anställda, börsens medlemmar, bolag i behov av riskkapitalförsörjning samt investerare är alla grupper vars förutsättningar påverkas. Frågan är vem som representerar deras intressen. Är det aktieägarnas ansvar? Till och med staten anser uppenbarligen att så inte är fallet. De statliga utförsäljningarna ska ske till högsta möjliga pris. Vi som aktiesparare sitter däremot på två stolar – ett svårt dilemma som aktieägare.

Elisabeth Tandan


Klarläggande av Hans Tson Söderström
En formulering i min ledare i nummer 11, 2007 om Carnegie blev missvisande. Andra meningen i femte stycket borde ha haft följande formulering: ”Där har styrelse och ledning tvingats erkänna att de räknat fel på över 600 miljoner kronor av aktieägarnas pengar och på felaktiga grunder betalat ut en stor del därav till sina redan mycket högt betalda anställda.” Klarläggandet ändrar dock ingenting i sak av den kritik som framfördes i ledaren.