Välkommen till Aktiespararna!
För den som tagit del av den tidigare skiljedomen mellan Skandia och dess förre VD, Lars-Erik Petersson, kan hovrättens frikännande dom inte ha kommit som en överraskning. Jag ägnade själv två dagar av min semester i somras till att läsa den digra skiljedomen. Det är en högst lärorik läsning ur många aspekter.
De tre ansedda juristerna i skiljenämnden var glasklara i sin slutsats att det var styrelsen som vid sitt januarimöte år 2000 fattade beslutet att förlänga bonusprogrammet Wealthbuilder ”med erforderliga förändringar” (mutatis mutandis) för första halvåret, vilket ledde till att över 150 miljoner kronor extra betalades ut till Skandiachefer i USA och Storbritannien. Eftersom styrelsen då var informerad om att det tidigare beloppstaket redan hade uppnåtts skulle beslutet ha varit meningslöst om det inte inneburit att taket togs bort. Möjligen satt ett antal styrelseledamöter och sov under beslutet, men det fritar dem inte från ansvar.
Många som förlorat pengar på Skandia är nu indignerade över detta utslag och vill gå vidare med processer eller åtal mot styrelsen i sin helhet. Det är dock inte alldeles enkelt. Skandias styrelse och VD satt i en besvärlig situation. American Skandia uppfattades som företagets höna som värpte guldägg, och Carendi & kompanis mer eller mindre underförstådda hot var att bryta sig loss och starta eget om bonusprogrammet inte fylldes på. Det är inte heller åtalbart att fatta dumma beslut eller göra dåliga affärer. Vi aktiesparare måste inse att de som är satta att bestämma över de pengar vi satsar kan visa sig vara olämpliga för uppgiften. Desto viktigare är då att vi kontinuerligt granskar hur de sköter sitt fögderi och vilka som utses för att ta detta ansvar. Detta är enligt min mening vårt förbunds viktigaste uppgift.
Vilka slutsatser ska vi då dra av Carnegie- och Skandiaskandalerna, som i bägge fallen verkar leda till att ingen får bära det juridiska ansvaret för ett väldigt slöseri med aktieägarnas pengar? Min uppfattning är att vi bör dra olika slutsatser i de två fallen.
Vad gäller Carnegie bör man fråga sig om företaget överhuvudtaget har på börsen att göra. Det finns en anledning till att vi sällan ser börsnoterade advokat-, revisions- eller reklambyråer. Där går nämligen merparten av det arbetande kapitalet hem och lägger sig på kvällarna, och nyckelmedarbetare kan ställa krav som externa aktieägare inte har något att sätta emot. Investerare tar därför en orimligt stor risk när de sätter sina slantar i ett sådant företag. Till denna kategori hör också Carnegie (och en del andra), som jag ser det.
För Skandia bör vi dra en annan slutsats: Företag behöver starka ägare som är beroende av företagets resultat, och ägarintresset ska vara tydligt representerat i styrelsen. Det är möjligt att styrelsen skulle ha fattat samma beslut om Stefan Persson, Fredrik Lundberg och Christer Gardell (eller Björn Wahlroos) hade satsat sitt kapital i Skandia och suttit med vid styrelsebordet, men det är inte sannolikt. Vem har hört talas om väldiga bonusprogram i H&M eller Ikea? Skandias öde var att bolaget ägdes – men alltså inte kontrollerades – av det ansiktslösa kapitalet.
Ditt namn Din e-postadress
Kompisens namn Kompisens e-postadress
Tack för din rekommendation!
Du måste logga in för att rekommendera.
Du kan bara rekommendera en artikel en gång.
gunnar_bondeson2008-01-18 19.23
arne westesson2008-02-05 02.02
Alla Artiklar