Lasse Berg, som skrivit två böcker om människans ursprung, hävdar att vår förmåga att överleva inte bygger på styrka i konflikter utan, tvärtom, i vår förmåga att samarbeta, ta hand om svagare, skydda gamlingar och dylikt. Det lönar sig att vara snäll. Det lönar sig att sträva efter jämlikhet och demokrati.
Tvenne ting kan ge upphov till våld och konflikter: Makt respektive maktlöshet.
Personer eller grupper med för mycket makt spårar alltid ur. Folk som inte på minsta vis kan påverka sin situation eller göra sig hörda kan tänkas tillgripa desperat våld. Bättre argument för jämlikhetssträvanden av alla slag kan knappast uppletas.
Dessutom fick Lasse Berg oväntat stöd från den amerikanska versionen av talangjakten på TV. Programledningen spolade den elaka sarkastiska juryn och satte dit en som levererade konstruktiv kritik i uppmuntrande ordalag. Och vad hände? Jo, tittarsiffrorna steg! Folk som bryter samman och gråter kanske inte har så stort tittarvärde som cynikerna hos världens alla TV-bolag tror. Tänk på det, ni på Femman och Trean och TV 4!
Den intensiva kampanjen mot allt vad fackföreningar heter är inte heller lönsamt. Coca-Cola fick erfara detta i Colombia. Efter att bolaget efter tusen år äntligen tillät fackföreningar och anständiga löneförhandlingar – vad hände? Produktionen steg och försäljningen också, liksom företagets anseende.
Lasse Berg hävdar också att chefer är något onaturligt. Chefer ska man inte ha. Nu är det dock omöjligt att undvika. En chef ska kunna delegera, insåg redan essäisten Montaigne på 1500-talet.
Montaignes exempel var en ambassadör. Ger man en sådan alltför detaljrika instruktioner och direktiv förlorar han sin möjlighet till improvisationer och äkta förhandling. Då behöver man inte skicka en person, det räcker med ett brev. Men skickar man en ambassadör måste denne ha utrymme för att fatta egna beslut. Annars fungerar han inte.
Det där inser nog de flesta VD:ar. Men delegeringen har en baksida. Jag erinrar mig en gammal historia om en sultan som då och då plockade upp en ung dam för att roa sig med. Han gav order om att flickan skulle förses med rejäla gåvor efteråt och sedan släppas för att återgå till sitt vanliga liv. Storvesiren, sultanens närmaste man, sa förstås att så skulle ske. Sedan lät han i hemlighet avrätta flickan och behöll gåvorna för sig själv. Vesirens argument var att sultanens ställning skulle äventyras om det kutade omkring en massa ofrivilliga frillor på sta’n. Men poängen är att sultanens order inte åtlyddes, och han var själv ur stånd att kontrollera saken.
Sak samma är det med en VD som delegerar en mängd beslut till lägre instanser. Han kan inte alltid veta att det blir som han vill, och framför allt har han ingen chans att ta reda på om huruvida chefsgänget ett snäpp under honom inte bildat en kamarilla vars medlemmar håller varandra om ryggen, utdelar otillbörliga förmåner, befordrar varandra och bildar en maktgrupp som opererar på egen hand med egna fördelar som enda mål snarare än så’nt som är till nytta för hela företaget.
En sådan maktgrupp kan till slut förstöra ett företag, och den enda vägen ut ur dilemmat är VD:s intensiva och förtroliga kontakt direkt med de anställda. Ur denna synvinkel är det viktigare för en VD att ha kontakt med fotfolket snarare än med det skikt av mellanchefer han skapat. Därför är instanser som fack, förslagslådor, klagomöjligheter, företagsnämnder och dylikt oerhört väsentliga.
En sultan kan inte lita på sin storvesir och en VD kan inte lita på sina mellanchefer. Det krävs något mer.
Ingemar Unge, till vardags erksam i tidningen Vi. Han fick Jolopriset för 2011.