Välkommen till Aktiespararna!
Skulderna är bara ett symptom. Egentligen handlar eurokrisen om att PIGS-ländernas (Irland har inte problem med konkurrenskraften) näringsliv över tid aldrig lyckats hålla jämna steg med konkurrenterna från Nordeuropa. Så länge varje land hade sin egen valuta var det ingen tragik i detta. I praktiken reglerades skillnaderna i produktivitetsutveckling med att Tysklands D-mark årligen förstärktes någon procent mot svagare konkurrentländer. Men med införandet av euron förseglades denna säkerhetsventil.
Samhällens funktionssätt ändras dock inte så lätt, vare sig i Nord- eller Syd-europa. Man kan fundera på varför det är så, men man kan inte blunda för faktum. Vissa regioner är högproduktiva och innovativa, medan andra konsekvent håller lägre takt. Mönstren går ofta tillbaka till medeltiden, och förändringar – om de alls sker – tar generationer att genomföra. Sådan är verkligheten, oavsett vad som skrivs i fördragstexter och sägs i festtal på toppmöten.
Ser vi tio år bakåt är den reala effekten av euron dramatisk. Tysklands konkurrenskraft skenar uppåt när de ständiga produktivitetsökningarna inte längre pareras av att D-marken stärks mot viktiga konkurrentländer som Italien. I stället har italiensk industri på bred front förlorat den konkurrensförmåga den tidigare upprätthöll genom en successivt försvagad lira.
Under eurons första år märktes detta inte så tydligt. Men för varje år som går vidgas gapet när italienarna halkar allt längre ned, eftersom de inte håller samma utvecklingstakt som tyskarna. Euron leder alltså inte till harmoni-ering utan till att konkurrensskillnader successivt förstoras. Detta gäller i olika utsträckning alla EMU-länder, vare sig de är vinnare eller förlorare.
I PIGS-länderna har detta hittills lett till kroniska underskott, industridöd, hög arbetslöshet och en destruktiv mentalitet, där stridsropet i tyska öron påminner om minnesramsan över Hallands åar: ”Vi ska äta, ni ska laga!”
Tyska skattebetalares oro är att de förväntas jobba hårt och fixa fram mat på bordet åt ett Sydeuropa som tänker tröstäta sig ur krisen.
Alternativet till en sådan bidragsunion är att Bryssel får full kontroll över medlemsländernas finansministerier. Det låter ofarligt och småtrist byråkratiskt. Men i realiteten är det inget mindre än ett Machtübernahme (maktövertagande), i bemärkelsen att folkvalda regeringar med ett penndrag permanent överlåter besluten till en EU-maktstruktur utan demokratisk förankring. Båda vägarna, bidragsunion eller en centraliserad EU-stat, innebär oerhörda risker – inte minst eftersom de förutsätter att allmänheten i 17 olika EMU-länder för all framtid ska fortsätta att svälja lögner och beska Döbelnsmediciner.
Det tredje alternativet är att EMU spricker, vilket skulle innebära stora finansiella konvulsioner. Men livet går vidare, och jag tror att det är det minst dåliga alternativet. Alla andra ”lösningar” på eurokrisen bortser ifrån att olika länder utvecklas i olika takt. Även om ett mirakel gjorde PIGS-länderna helt skuldfria i morgon vore det bara en kort paus i ökenvandringen. Grundproblemet med en valutaunion är att svaga länder alltid halkar efter i konkurrensen med flitigare länder. Skuldkrisen är en effekt av konkurrensproblemen, inte tvärtom.
Peter Benson som till vardags arbetar med investeringar på Traction.
Ditt namn Din e-postadress
Kompisens namn Kompisens e-postadress
Tack för din rekommendation!
Du måste logga in för att rekommendera.
Du kan bara rekommendera en artikel en gång.
M Nehro2011-12-26 14.04
Genom att kommentera godkänner du våra villkor.
Här kan du kommentera artiklar på Aktiespararnas webbplats. Du kan analysera och kritiskt granska innehållet. Sakliga, fyndiga och välskrivna kommentarer för debatten framåt.
Aktiespararna har rätten att ta bort kommentarer som är opassande eller som inte följer Sveriges lagar.
Kommentarerna får inte innehålla:
Skribenter garanteras anonymitet. IP-adresser kan dock lämnas ut om polis/åklagarmyndighet eller domstol så kräver.
Alla Artiklar