Min polare, Gustav Martin, släpade en soffa till soptippen. Den var sliten, och ena armstödet satt löst. Bort med den. Just som han skulle vräka ned soffan i risajklingcentrets (före detta soptippen) godsbehållare steg en kille fram och erbjöd sig att köpa soffan för tusen spänn.
– Nä, sa Gustav Martin, den ska slängas.
– Ja, men jag bjuder en tusing, sa karl’n.
– Nja, alltså, jag hade tänkt kasta’n, sa Gustav Martin. Så ja … jag vet inte … om jag får ett bud så, kanske …
– Du har ju fått ett bud!
– Jovisst, men jag var fast besluten att kasta soffskrället … fast det är klart, om det kommer ett bud.
Då kom det fram ytterligare en typ som erbjöd sig att betala 1 200 för soffan.
– Nu får ni väl bestämma er, sa Gustav Martin. Alltså, mitt beslut att slänga soffan står fast, men om – jag säger om – jag skulle få ett seriöst bud, då kan det hända att … mja …
– Mitt bud är seriöst, sa tolvhundringen.
– Jojo, visst, visst, men nu är det så att jag har gjort mig besväret att köra den här soffan till tippen, och det ena med det andra … fast det är klart, får jag ett bud …
I skrivande stund är inget definitivt avgjort angående Saab, men dansen kring GM som inte kan sälja bilar, och inte bilföretag heller, ser ut-ifrån fullkomligt knäpp ut. Vad är det vi inte känner till? frågar man sig.
Åtskilliga journalister och krönikörer har i hysteriska tonlägen skildrat vilken katastrof det skulle vara om Saab lades ned. Att de anställda går en svår och ängslig tid till mötes är klart, och där kan jag tänka mig massivt stöd för att lindra oron och de ekonomiska bekymren. Men inte är det lika självklart att rädda företaget.
Det är som om varvskrisen och tekokrisen aldrig hade funnits. Vad är det som säger att de anställdas höga kompetens inte skulle kunna användas för att skapa något annat? Kreativitet frodas inte i ett fastklamrande vid ett hopp om fortsatt drift utan först när något definitivt har hänt, antingen nedläggning – eller försäljning till några som har nya idéer om vad resurserna kan användas till. Vinglandet bara förstör.
När Nya Zeeland över en natt avskaffade alla jordbrukssubventioner gick åtskilliga företag omkull. Snart var det mesta på fötter igen; en gav sig på att sälja tulpanlökar till Nederländerna (sommar där, vinter här).
Med anledning av ovanstående skulle jag återigen vilja propagera för att ämnet ekonomisk historia finge större plats i bredare ekonomiutbildningar.
– Vi kunde inte förutse att två så stora kriser skulle uppstå inom så kort tid som tio år, kommenterade folkpartisten Bo Könberg minskningen av pensionerna. (Könberg var ordförande för Pensionsarbetsgruppen, som skapade den stora pensionsreformen 1994. Han är i dag landshövding i Södermanlands län, red:s anm.)
Men att börser och konjunkturer går upp och ned och att ekonomiska strukturer på kort tid förändras förefaller överraska även ekonomer, så varför skulle inte tidningskrönikörer ha kort minne?
Världens ekonomier vimlar av intressanta och ibland svårbesvarade frågor. Varför importerar Egypten nu för tiden vete, när landet under romartiden var den dominerande exportören? Sak samma med Algeriet – exportör före befrielsen och importör därefter. Hur kunde det rika Argentina paja ihop totalt? Och vad hände med det välmående Uruguay, som redan på 1930-talet hade ett välfärdssystem som Sverige fick först 30 år senare?
Tusen liknande frågor är oerhört stimulerande att diskutera, och det har det goda med sig att man förlänger det ekonomiska minnet.