Härom veckan kunde man läsa om SJ:s olika problem, vinter såväl som sommar. En före detta lokförare berättade att bolaget hade skurit ned på både underhåll och framtidsinvesteringar under tio års tid. De problem som nu dykt upp under både vinter och sommar skulle alltså vara ett resultat av att SJ inte hade några marginaler kvar, vare sig i materiel – som tåg – eller hos människor. Bolaget hade levt på gamla meriter under många år, men under ett år av extrema förhållanden gick allt åt skogen.
Detta fick mig att fundera. Egentligen kanske det är likadant med de så kallade PIIGS-länderna (Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien), som alla har problem med stora underskott i statsfinanserna och stora statsskulder. Eftersatt underhåll, brist på framtidsinvesteringar och att ha kört på fälgarna i många år gör att allt det goda till slut tar slut. Det fungerar, eller ser till det yttre ut att fungera, ganska länge, men till slut rämnar bygget.
På ett hus syns det utåt om underhållet är eftersatt. Väder och vind sliter, vilket syns när färgen flagnar. Men hur är det med det interna underhållet? Hur vet vi att golvet håller? Det finns visserligen byggnadsnormer som reglerar hur man bygger säkert. Men visst har det förekommit fuskbyggen, som drabbats av till exempel mögel. Sådant antar jag att det finns på tåg och räls också. Men som åtminstone jag som naiv svensk utgår ifrån är att kvalitet och säkerhetstänkande finns i botten. Men kan vi verkligen längre lita på det?
Har vår globala kvartalsekonomi lett till att marginalerna blivit allt mindre – att vi aktiesparare kräver högre kurser och mer utdelning? Företagen har skurit ned på underhåll och långsiktighet; de är nedbantade i dag. I våra organisationer har antalet anställda dragits ned; de är slimmade. Det finns inga outnyttjade resurser. Kör vi människor på fälgarna också? Samma sak gäller ju oss! Vi behöver se till att sova, vila, motionera och underhålla oss själva för att vi ska hålla – framför allt för att stå pall när vi råkar i kriser.
Hur ska vi som aktieägare bli bättre på att syna företag eller länder som slutat jobba långsiktigt? Många företag överlever ganska länge på gamla meriter, genom att det finns inbyggda trögheter i systemen. Både kunder och medarbetare är lojala och trögrörliga. Men någon gång ger de upp, och då brister en balk. Oftast brister många samtidigt, och då ser vi plötsligt att kejsaren har varit naken ganska länge.
Hur har detta kunnat fortgå? Finns det inga regler? Kunde inte redovisning, säkerhetsregler, kloka politiker, styrelser eller revisorer ha varnat? Uppenbarligen är det inte tillräckligt. Men vad kan vi som aktiesparare göra för att bättre bedöma hur gedigna företagens verksamheter är? Det man kan se på är förstås hur mycket pengar som läggs ned på forskning och utveckling – det är ju ett slags underhåll av företagets framtid. Sedan är det inte säkert att det är rätt utveckling, men det är en annan sak.
En öppen intern kultur är också ett positivt tecken. Då kan interna tipsare, som den före detta lokföraren i SJ:s fall, komma fram och få diskutera på ett tidigt stadium. En ickehierarkisk, öppen kultur och ett ärligt och gediget långsiktigt kvalitetstänkande borde borga för det.
Min förutfattade, och kanske naiva, mening är att många svenska företag faktiskt är ganska bra på detta – åtminstone i ett internationellt perspektiv. Så satsa svenskt – av många anledningar!
Gunilla Wikman,
civilekonom och arbetar som kommunikationsrådgivare på Carrara Communication och som rådgivare i affärsutveckling hos Ekman Partners. Hon har tidigare bland annat varit informationsdirektör i SEB och Riksbanken samt ekonomijournalist i Veckans Affärer och A-ekonomi. Hon är styrelseledamot i Proffi ce, AMF Fonder och HMS Networks samt medlem i Aktiespararnas sparandekommitté.