Svartjobb och aktier

Jag minns en sketch från det tidiga 1990-talet, då en medelålders herre fick frågan vad han arbetade med.
– Egentligen jobbar jag som bankkamrer, men det tycker jag är så pinsamt att berätta så jag brukar i stället svara att jag är pianist på en porrklubb.
Det var alltså under den så kallade bankkrisens svarta era för runt 15 år sedan. Det var då som en bankdirektör som på söndagskvällen strök fem vita skjortor för den kommande arbetsveckan betraktades som en obotlig optimist … Det var då som Stefan Ingves skötte den så kallade bankakuten, med uppgift att rädda det svenska betalningssystemet från en finansiell härdsmälta.
I dag är Stefan Ingves riksbankschef och bankkrisen ett minne blott.
De bankanställdas roll som spottkopp verkar, om man ska döma av behandlingen i våra medier, ha övertagits av en annan kategori svenskar – nämligen aktieägarna. Det gäller i synnerhet om den som valt aktier som sparform samtidigt råkar vara politiskt aktiv – och dessutom på hög nivå.
Den slutsatsen ligger i alla fall nära till hands att dra när man konfronteras med kvällstidningsrubriker som ”avslöjar” politikers aktieinnehav. Dessa nyheter publiceras i samma andetag som artiklar om svartjobbande hemhjälp och obetalda TV-licenser bland politiska toppfigurer.
Fy för den som placerat delar av sitt sparkapital i ett svenskt bolag som slåss om viktiga exportorder och marknadsandelar på den svåra internationella arenan! Och som skapar arbetstillfällen …
Var kopplingen finns mellan den mest samhällsnyttiga sparformen, alltså den i aktier, och rena oegentligheter som licensskolk och användande av svart arbetskraft har i alla fall jag svårt att se.
Det är naturligtvis olyckligt och olämpligt om jävsituationer uppstår på grund av aktieägande inom en fackministers domäner, men debatten har ju långt ifrån enbart handlat om detta. ”Avslöjanden” om det politiska etablissemangets aktieinnehav har fått karaktären av ett syndaregister att nagla fast ”den skyldige” vid.
Kanske är detta förklaringen till att det är så dåligt ställt med våra toppolitikers intresse för aktiesparande? Det är nämligen så att omkring 2 miljoner svenskar äger enskilda aktier – men bland våra ledande politiska företrädare verkar bara ett fåtal bry sig om denna placeringsform. Det är tragiskt att just den maktsfär som borde verka för att ge svenska aktiesparare internationellt konkurrenskraftiga villkor för sitt sparande själva uppenbarligen inte ägnar särskilt mycket intresse åt aktier som placeringsform. Hur ska de då kunna ha förståelse för de speciella villkor som präglar en aktiesparares vardag?
Vi andra, som inte behöver ducka för aktiesparande på grund av risken för att bli jämställda med licensskolkare och svartlönemyglare, har ett minst sagt spännande 2007 att se fram emot. Det enda man med bestämdhet kan säga om framtiden är som bekant att man inte kan säga någonting bestämt om den.
Detta till trots vågar jag påstå att våren 2007 kommer att bjuda på en utdelningsfest på Stockholmsbörsen som vi sällan eller aldrig tidigare skådat. Svensk industri har gått för högtryck en längre tid, vinstutvecklingen är imponerande (se sidorna 26–29), och många av bolagens kassakistor är sprängfyllda. Runt 100 miljarder kronor i ordinarie utdelningar och 65 miljarder i form av extrautdelningar och inlösenprogram väntar under våren. Det är sådant som bidrar till att hålla börskurserna uppe.
Väl mött under det spännande 2007! Vi lovar att vässa Aktiespararen ytterligare ett snäpp till dess.