Köp och behåll bäst för brända sparare

Börshandeln har också radikalt ändrat karaktär. Datorstyrd höghastighetshandel gynnas, delvis på bekostnad av att traditionella aktieinvesterare känner sig vilsna och oförstående. Minimala transaktionskostnader är visserligen ett plus, men medaljens baksida är att mäklarfirmorna inte har råd med lika många analytiker som tidigare, vilket hämmar efterfrågan på särskilt småbolagsaktier. Samtidigt vimlar alla moderna börser av fullinformerade, tävlingsinriktade och väldisciplinerade investerare som agerar oerhört skickligt på marknaden.

Sammantaget gör detta att terrängen är tuff för den enskilde aktive aktiesparare som försöker göra sig en hacka. Å andra sidan är oddsen för en hygglig avkastning nästan alltid bättre på börsen än utanför – så också nu, även om själva handelsplatsen skulle fungera dåligt. Hur gör man då för att få rätsida på denna paradox?

En mycket bra bok, som jag läste i somras, handlar om just detta. Boken heter Winning the loser’s game och är en svårförklarad blandning av bra handfasta råd och halvflummigt filosoferande. Författaren, Charles Ellis, är investeringsrådgivare åt både institutioner och regeringar och var i flera år ordförande för Harvards och Yales investeringskommittéer.

Bokens titel anspelar på att börsen för länge sedan har gått från att vara ett vinnarspel till att bli ett förlorarspel. Med detta menas att marknaden numera är så avancerad och effektiv att antalet misstag snarare än antalet fullträffar avgör om en investerare klår index eller inte. Och misstag gör vi alla.

Distinktionen mellan vinnarspel och förlorarspel kan tyckas svår eller meningslös, men tänker man lite på saken leder det till viktiga slutsatser. Över längre tidsperioder kan nämligen ingen, vare sig proffs eller privatperson, räkna med att slå index. En liten minoritet kommer förvisso att lyckas, men ingen kan på förhand räkna med att slå index. Det är dessutom så att de som aktivt försöker har extra dåliga förutsättningar. Ju mer man agerar för att slå index, desto mer snärjer man in sig i garn av transaktionskostnader, frustration och kortsiktigt tänkande.

Som alternativ förespråkar Charles Ellis att vi helt lägger ned ambitionen att klå index och i stället definierar egna investeringsregler i ett spel vi kan vinna – nämligen mot oss själva. Vinsten går till den som har realistiska förväntningar, formulerar kloka investeringsregler och sedan håller sig till dessa i vått och torrt. Aktieportföljen kan man med fördel behandla med något som Charles Ellis kallar för välvillig försumlighet. Köp en riskspridd portfölj och lägg i byrålådan, med andra ord.

Så efter en skön sommar kan du nu göra lite nytta och fortsätta att koppla av. Viloläget är nämligen det kanske bästa sättet att positionera sparandet för framtiden.

Peter Benson