Illustration: Nils-Petter Ekwall
Det är min pappa som ska både klandras och hyllas för att jag började intressera mig för aktier. En vintermorgon 1994 klampade han in i mitt unkna tonårsrum och meddelade högtidligt att Assi Domän skulle ut till försäljning. Detta hade han väntat länge på. Hans faderliga rekommendation var att jag sålde av en del av min omfattade seriesamling, och i stället började investera i den pappersmassa som tidningarna i grunden var uppbyggda av. Råvaran var en säkrare investering, hävdade han och lade ett informationshäfte om den statliga utförsäljningen på det småfläckiga täcke som jag låg och trynade under.
Hans råd var givetvis orimligt. Aldrig att jag skulle sälja ett enda Asterix- eller Tintin-album. Och mina Kalle Ankor var om möjligt än heligare. Detta meddelade jag honom när han vid frukostbordet påminde om den tryggare pappersmassan. Han muttrade något om att serier bara var förgänglig trycksvärta, men respekterade ändå mitt ställningstagande. Överenskommelsen blev att jag skulle använda de pengar som avsatts för mitt körkort. Innan jag blev arton, skulle aktierna hinna stiga så mycket att jag säkert kunde få råd med en bil också, lovade han. Så blev det inte.
Men trots att Assi Domän snart visade sig vara en ganska segdragen aktie, gjorde de sporadiska kursuppgångarna att jag successivt väcktes till insikt om börsens potential att skänka mitt tonårsliv lite guldkant. Jag studerade börssidorna i morgontidningen, gick med i Unga Aktiesparare och började prenumerera på ett par affärstidningar. Min pappa visade sitt gillande genom att sponsra mina förhoppningar med en smärre grundplåt, som jag investerade enligt småspararens gyllene regler. Jag spred riskerna i flera aktier i olika branscher, investerade regelbundet och greps inte av panik vid kursnedgångar. En intern tävling med min pappa, visade att värdet på min portfölj snart överträffade hans med hästlängder. Framtiden såg mycket ljus ut.
Genom väl övervägda investeringar, överlevde jag de kraftiga kursrasen i slutet av 90-talet. Jag sålde i tid och såg sedan till att återinvestera när kurserna fallit en längre period. Resultatet var bländande. När jag idag ser tillbaka på denna tid, kan jag undra om jag någonsin mer kommer uppleva en så ekonomiskt gynnsam period. Jag var nästan rik, konstaterade jag en dag. Men i och med detta konstaterande, påbörjades min personliga ekonomis tillbakagång. Flera faktorer påverkade att det hela gick åt skogen. Dels var jag påtagligt drabbad av hybris, med tillhörande nonchalans inför börsens fluktuationer. Dessutom hade jag skaffat mig dyrare levnadsvanor, vilka började ta en del av aktiekapitlet i anspråk. Vidare, och kanske framför allt, hade jag börjat intressera mig för de mjukare försörjningsfrågorna. De som inte kan besvaras genom p/e-tal eller i kvartalsrapporter. De frågor som det kanske inte finns några svar på, men som vi alla ändå söker besked på i vårt dagliga liv, år ut och år in. Frågor om alltings mening, livets essens, kärleken och varat.
Sökandet efter existentiella vinster, visade sig snart ha negativa effekter på min beräkningsbara ekonomi. Jag fann att tiden inte räckte till ett helhjärtat engagemang i båda områdena. Dock inbillade jag mig ändå att jag alltjämt skulle kunna upprätthålla en vinstinbringande aktiehandel. Mitt sökande efter snabba svar på livets frågor, färgade av sig på mitt sätt att investera på börsen. Jag ville göra snabba klipp, för att frigöra kapital som sedan skulle kunna omsättas i det verkliga livet.
Givetvis gick det åt pipan. Jag satsade allt mitt hopsparade kapital i ett fåtal företag. Detta var under den stora kursuppgången under början av 2000-talet, så statistiskt borde det ha funnits en skaplig chans för dessa investeringar att visa sig lönsamma. Men jag prickade ett par riktiga bottennapp. Och i stället för att behålla aktierna och invänta en framtida uppgång, sålde jag hela klabbet med stor förlust, och köpte nya aktier i än färre och om möjligt ännu sämre företag. Den lilla förmögenhet jag under några år skapat, blev på mindre än ett år en jämförelsevis försvinnande liten summa pengar. Min tidigare tävlingsinriktade pappa hade vid det här laget slutat fråga om mina affärer, eftersom han antog sig vara kraftigt besegrad. Han skulle bara veta att hans portfölj nu vida översteg min i värde. Han hade till och med kvar sina Assi Domän-aktier, vilka visat sig vara en riktigt god affär i det långa loppet. Pappersmassa är alltid lönsamt i längden. Mina var sålda för flera år sedan.
En av de sista större aktieaffärer jag gjorde slutade likt många andra affärer med en präktig förlust. Det svenska skattesystemet har dock den fördelen, att man kan göra avdrag för aktieförluster i deklarationen. Detta gjorde att jag 2002 fick några tusenlappar tillbaka på skatten, vilket givetvis var ett välkommet tillskott till min skrala ekonomi, som då upprätthölls av CSN. Jag beslutade mig för att ha roligt för de pengar som fanns kvar – sätta sprätt på alltihop. Det kommer jag aldrig ångra.
Jag reste till Grekland. Tog en flygstol och luffade runt i Egeiska havet under några veckor. Detta visade sig generera den största vinst jag någonsin gjort. En placering mer givande än de gamla serietidningarna, till och med tryggare än den pappersmassa som serietidningarna är uppbyggda av. Jag fann kärleken. På en liten ö i Dodekanserna satt hon. Och jag hade förmodligen aldrig besökt denna ö, om jag inte beslutat mig för att göra något roligt med resterna av mitt en gång rätt omfattande kapital. I alla fall inte just då, vid denna tidpunkt; när hon råkade sitta där, med en fot i havet och en på en sten, med solen i håret och en tröja kring midjan.
Än i dag tackar jag mina aktieförluster för att vi har funnit varandra. Det kan tyckas vara en saga fylld av klichéer, men alltihop är sant. Det är en saga som fortsätter, hela livet är det tänkt, och i augusti får den en ytterligare guldkant, då vi väntar vårt första barn. I skrivande stund flankeras jag av några bokhyllor fyllda med blandad litteratur. Där finns ett urval av sådan läsning som jag anser fylla någon funktion i mitt liv. Där finns de stora filosoferna, där finns poeter och prosaförfattare, som alla på sina sätt förtäljer sin syn på livet och vad det kan fyllas med. Där finns också mina gamla seriealbum. Jag sålde dem aldrig. De är alltjämt heliga. En del av en hylla upptas även av litteratur som rör aktiehandel. Jag bläddrar i dem ibland, och har så smått börjat investera igen. Enligt alla gyllene regler så klart. Min sambo har också väckts till ett visst intresse för aktiehandel. Tillsammans deltar vi med en portfölj i det pågående Börs-NM. Just i dag ligger vi på plats 6574. Det är vi alltigenom nöjda med.
Emil Dickson
är utbildad kulturvetare med inriktning mot idéhistoria och läser just nu historia vid Karlstads universitet. Tänker långsiktigt, både i aktieaffärer och kärlek.