I denna värld är självmotsägelser vanliga. Politiker kräver både frihandel och tullar. Av vilken anledning ska staten hålla ett förlustföretag under armarna? frågar jag, fast det är bra med stöd till det företag där just jag jobbar. Staten måste ta ansvar.
Med rörlig ränta menas en ränta som kan gå upp eller ned beroende på det ekonomiska läget. Med rörlig lön menas en lön som går upp oberoende av det ekonomiska läget.
Utvecklingen går framåt, säger man, men repriserna är så många att man börjar undra om det inte är en cirkelrörelse. Telefonen avskaffade det skrivna brevet. Datorn har återinfört det. Modernismen avskaffade rimmet. Rapparna har återinfört det. Högertrafikomläggningen avskaffade spårvagnen, som i dag växer fram överallt.
Jag minns ett replikskifte när museispåret Norrmalmstorg–Djurgården i Stockholm togs i bruk. Telning säger: ”Så’na här fina spårvagnar fanns väl inte när du var liten, farfar?”
Väderkvarnarna är borta, men antalet vindkraftverk växer stadigt, byggande på samma princip. Väderspänning. Nu väntar jag bara på zeppelinarna och stora fraktfartyg som går med segel. Och runt förra sekelskiftet var majoriteten av alla bilar i New York elbilar. När är vi där igen, i New York och i Stockholm?
Angående höstens två mutmisstankar, S-ledaren Mona Sahlin på Stockholm Open i tennis och Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelstens resor som Shell betalade. Inte i något av fallen behöver man misstänka att damerna kommer att verka för statliga bidrag till Stockholm Open respektive Shell. Åtal väcks inte heller.
Men visst är det olämpligt. Så förbannat viktigt var det väl inte att besöka Shellanläggningen, ”informationen” kunde ha hämtats på annat håll. Och även om Stockholm Open får ha vilka hedersgäster turneringen vill är det inte lämpligt för en politiker att låta sig bjudas. Varför har inte detta trängt fram till politikerna? Till och med utrikesminister Carl Bildt vidgår att han själv kuskar runt på liknande små resor.
För ett antal decennier sedan tog journalister gärna emot gåvor, for på gratisresor arrangerade av resebyråer eller olika länders turistmyndigheter. När jag 1968 skulle recensera ett framträdande av jazzpianisten Count Basie på Berns var det självklart inte bara att jag fick ett bord utan även mat och dryck. Fullkomligt otänkbart i dag.
Bara en kort tid senare intervjuade jag Dubbel-Nisse i Sumpan (han hade danspalats) och då sa han till sin medarbetare:
– För några år sedan hade jag bjudit den här herrn på både öl och mat, men nu går det inte.
Något hade hänt. Viola i Svenska Dagbladet skrev ett kåseri i vilket hon förtrytsamt berättade att någon hade begärt betalning för någon pryl, så fräckt! Det föranledde ett argt ledarstick i Dagens Nyheter, och kanske var det där den strikta antimutprincipen började.
Kan journalister totalt ändra attityd kan väl politiker det också. Man låter sig inte bjudas på någonting om man är mån om sitt anseende.
Ingemar Unge, till vardags verksam i tidningen Vi.