Jag älskar mitt gamla, neoklassiska, fullständigt genomcyniska girighetstempel, som fortsätter att styra världens öden och äventyr med sin ytterligt irrationella och osäkra hand – och sedan ett par veckor även med en viss självironisk blick. Sedan får låtsaskapitalisterna i Kina hojta, googla och skrika ut sina maktbehov bäst fanken de vill.
Det är fortfarande Wall Street och USA-börsen som resten av världen hoppas på, varje dag – i evighet. Amen. Måtte det stänga på plus i dag igen, så att mina pensionsfonder ser något bättre ut efter de två senaste årens finanskris. För den är väl över nu snart, inte sant?
Om jag bara kunde få president Obama och kompani att till slut förstå att det inte går att reglera girighet. Varje gång politikerna i Washington D.C. känner att deras väljare inte klarar att betala räntorna på sina gigantiska huslån framträder landets ledare i TV-rutorna och kritiserar bankerna på Wall Street, som bara vräker ut bonusmiljarder på löpande band i den heliga Mammons namn.
Om jag bara kunde få bankerna och kompani att till slut förstå att min vän Karl Marx fortsätter att jubla nere i sin gravkammare; det finns ju ett litet, vackert ord som stavas ”moral”, men mina hungriga Wall Street-vänner struntar fullständigt i allt sådant struntprat, som de brukar uttrycka det: ”Ju mer pengar vi har, desto större frihet får vi.” Det är fortfarande finansvärldens helt dominerande livsvisdom. Sorry, Mister Marx.
Goldman Sachs betalar ut 595 000 USA-dollar till sina anställda för framgångsåret 2009, ett av de bästa åren i bolagets 141-åriga historia. J.P. Morgan-folket får ”bara” 463 000 dollar. Sam-tidigt matas vi stackars vanliga, metaforiska indi-vider med blodröda rubriker varje dag om den skenande arbetslösheten och bristen på nya jobb och växande statliga skuldberg och sannolika skattehöjningar. Goldman verkar vara på väg att ”bakom gardinerna” bli banken som alla skyller på.
Första gången jag steg in på det beramade börsgolvet här på New York-börsen var 1993. Jag hann inte gå många steg förrän det kom fram en äldre, ytterst seriös gentleman som med stenhård blick och vass röst väste till mig att rätta till slipsen. Och så gjorde han en symbolisk gest för att jag snabbt skulle förstå att ingen går runt här på världens mäktigaste börsgolv utan att vara välklädd och uppträda perfekt. Det var den legendariske börschefen, Mister Grasso.
Handlarna rusade på den tiden från sina telefonbås till specialistbåsen och gjorde sina avslut inför världens TV-kameror. Den 11 september 2001 räddades världsekonomin av den ”mänskliga handeln” här nere på golvet, när tekniken lamslogs av terroristerna. Därför fortsätter New York-börsen att använda de föråldrade handlar-båsen, även om den största delen av dagshandeln i dag sker digitalt.
Börsledningen har insett att den historiska byggnaden med sina unika anor kan användas för att försöka ta Wall Street upp från finanskrisens mörka hål och påminna oss alla om att det fortfarande går att tjäna pengar utan att anstränga sig alltför mycket. Om vi bara vågar ha förtroende för Wall Street-kollektivet igen …
Nästan varje dag efter börsens stängning pågår en fest här på golvet. Glada miner syns, härliga viner dricks, och optimistiska artister sjunger från den världsberömda balkongen – som på dagtid används för att öppna och stänga börshandeln. Vad i helsefyr pågår egentligen?
Jo, nästa generations beslutsfattare här har förstått att enda sättet att vinna tillbaka förtroendet mellan finansaktörerna efter alla socialt-ekonomiska misslyckanden de senaste åren är att lära ut konsten att skaka hand – mingleri in absurdum ... De är mycket diskreta med den utåtriktade uppmärksamheten – det står inget på NYSE:s webbsajter eller i massmedierna om det dagliga festandet; ingen vill väcka den björn som halvsover i huvudstaden Washington D.C., ingen vill ha fler politiska utspel. Därför pratar ingen om det officiellt.
Men det är mycket spännande kvällar här på världens fortsatt mäktigaste finansgata.