Varje morgon tar jag 2:an eller 3:an från 103:e gatan till finansdistriktet på nedre Manhattan, tur och retur, en timme varje dygn i en överfull tunnelbanevagn. Det kan låta tråkigt, men du anar inte vilken informativ samhällsmiljö det är. Här vågar medelamerikanen vara sig själv och viska till grannen eller den nyfunne vännen. Det finns som bekant inga gränser för hur man kan uppträda i New York, på ytan, ingen bryr sig – men alla vet att alla kollar varandra hela tiden.
Under världens huvudstad är det fritt fram. Här kan man prata om allting utan att bekymras av en massa självuppfyllande konventioner – inga gränser för egot ... De senaste veckorna har vi sett hur Wall Street-handlarna har övergett sina limousiner och sparar pengar via tunnelbanan. De brukar sätta sig i första vagnen och prata diskret om vilka aktiesektorer de tror kan vända under dagen. Gissa om din nyfikne redaktör försöker sitta så nära som möjligt och låtsas vara dagshandlare ...
Härom dagen kände jag igen en av Wall Streets ”inofficiella makthaverskor” från 2000-talet, en kvinna i 50-årsåldern. Hon var en av de tyngre bankchefernas chefassistent, utbildad Harvard-ekonom och ständig handskakare på Park Avenue-minglerierna. Plötsligt satt hon bland proletariatet i en utbränd vinterkappa och halvsov.
Hon fick sparken i spåren av Lehman Brothers-kraschen 2008 och bestämde sig snabbt för att diskret starta en skoaffär i närheten av New York-börsen. Hon satsade helt och hållet på börskapitalet, liksom en rad andra detaljhandlare gjorde när medelamerikanen inte vågade öppna plånboken längre.
– Hur ser ekonomin ut då?
– Tja, det blir nog bättre, det kan i alla fall inte bli sämre, tror jag. Nu börjar konsumenterna använda sina sparpengar. Vi säljer hyfsat, inga lyxskor och allt det tjusiga som alla vrålköpte på 1990-talet utan skor du kan använda längre. Om bara de tunga bolagen vågar anställa igen kan vi våga tro på framtiden, löd hennes svar.
Och så plockade hon upp en bok om framtiden, som alla tycks bläddra i här.
Å Wall Streets och New York-folkets innersta vägnar ber jag dig om ursäkt, Stieg Larsson, men många av oss 5,4 miljoner människor som varje dygn åker här använder tiden för att läsa intressanta böcker och tidningar och Ipad och allt vad det heter. Under de senaste åren har jag sett dina böcker överallt, men nu börjar folket här oroas ordentligt över vad som händer med deras ekonomi.
En av de mest lästa böckerna på morgontåget handlar om den globala ekonomin. Det låter nästan som ett överabsurt skämt – är skrämselhickan från deckarböckerna på väg att bli iskall verklighet? Vart är världsekonomin på väg, och vad händer i mitt hushåll om jag får sparken och inte lyckas få tillbaka mitt jobb?
Härom morgonen satte tunnelbanejobbarna upp skyltar inne i vagnarna med provocerande ord om ekonomin. Några av skyltarna luktade det hemska ordet ”protektionism”. Vilka länder tar våra jobb? stod det med handskrivna bokstäver på en av skyltarna.
Arbetslösheten sjunker, men det tar mycket längre tid än vad experterna och politikerna förklarat i medierna de senaste åren. När centralbankschefen Ben Bernanke framträder i TV verkar allt färre amerikaner bry sig. ”Kom igen med fler stimulanspaket och fortsätt trycka pengar, Big Ben”, är tunnelbanefolkets kollektiva råd.
President Obama och kompani har nu insett att det inte finns någon självklar återhämtning, och dödläget i kongressen gör det betydligt svårare att initiera nya affärsmetoder. Hans val av GE-chefen till näringslivets representant i Vita huset och försöken att få industrin mer inriktad på att rädda USA:s roll i globaliseringen inför Kinahotet, har mötts av kritik. 53 procent av GE:s anställda finns i andra länder. VD:n Immelts många avtal med Kina oroar allmänheten i USA och ger sannolikt ytterligare bränsle åt protektionismen.
Obamas tal till nationen antyder att han till slut insett att den ekonomiska krisen inte löser sig själv. Karl Marx måtte garva i sin grav när han hör hur de globala ledarna nästan desperat försöker ingjuta mod i sina invånares sinnen och förklarar utan att rodna att nu måste vi i landet bli konkurrenskraftiga och satsa på utbildning och nytänkande.
Bengt Göransson, nyhetsbyrån DSN, labanowitch@aol.com
