Vem ska äga Nordenbörsen?

Det är nu viktigt att vi får en bred och saklig debatt om framtiden för börsens ägande. Ska OMX säljas till den börsnoterade amerikanska teknikbörsen Nasdaq eller till den statskontrollerade Dubaibörsen (med en svensk börschef)?

Eller ska vi från Aktiespararnas sida verka för att OMX förblir ett oberoende svenskägt företag? Marknadsplatsen för svenska värdepapper måste åtnjuta ett brett förtroende i samhället, och därför behövs en ordentlig genomlysning av frågan innan Aktiespararna tar ställning.

För egen del hoppas jag att denna diskussion så långt möjligt ska bli fri från nationalistiska och protektionistiska övertoner. Det var länge sedan vi lämnade Stockholms fondbörs och börsmonopolet bakom oss. Privatiseringen och börsnoteringen (genom OMX) av Stockholmsbörsen har följts av motsvarande utveckling över hela världen. Där pågår nu en snabb konsolidering av börshandeln. Ett antal europeiska börser har gått samman i den gemensamma Euronext, som i sin tur fått New York Stock Exchange som ny ägare. Anrika London Stock Exchange har fått värja sig från flera försök till övertaganden, bland annat från OMX, och håller i sin tur på att slutföra ett förvärv av Milano-börsen.

I kölvattnet av denna kommersialisering av börshandeln har följt en effektivisering och internationalisering som varit till stor nytta för placerare, handlare och emittenter. Likviditeten har ökat, transaktionskostnaderna har fallit. Samtidigt har tillsyn och övervakning skärpts och internationaliserats. Den 1 november får vi en gemensam reglering av finansiella marknadsplatser i alla EU-länder genom EU-direktivet Mifid.

På sikt är svensk aktiemarknad och börshandel inte gynnad av att försöka stå utanför denna snabba strukturomvandling. Men det betyder inte att OMX passivt måste finna sig i att bli ett uppköpsobjekt, där högsta budet vinner. Tidigare har Stockholm hållit i taktpinnen, exempelvis genom budet på Londonbörsen eller försöket att skapa handelssystemet Jiway, som skulle möjliggöra billig handel på världens börser. Man skulle önska sig en mer offensiv inställning från styrelsen och företagsledningen i OMX även i dag. Kanske är en allians med Londonbörsen, Deutsche Börse eller Euronext ett bättre alternativ än något av de två buden?

Det finns en uppenbar intressekonflikt mellan privatekonomiska fördelar och samhällsintressen i den här affären. Aktieägarna i OMX ser en möjlighet att gå ur sitt ägande med god vinst. Styrelse och företagsledning utlovas nya spännande (och säkert välavlönade) positioner i den nya alliansen. De har alla haft mycket att vinna på att tillstyrka budet från Nasdaq.

Men sådana faktorer får inte avgöra utgången av budstriden. Det handlar här om inget mindre än framtiden för svensk aktiemarknad. Vilka utvecklingsmöjligheter får Stockholm som finansplats i de olika ägarsituationerna? Vilken ägare är beredd att satsa på insyn, transparens och låga transaktionskostnader? Vem kan garantera att mindre rumsrena bolag hålls borta från börsen? Vad innebär ägarlösningarna för våra medlemmars intressen? Aktiespararnas ställningstagande till buden kommer att återspegla sådana överväganden. Det borde de stora ägarnas också göra.

Relaterade länkar
"Inte självklart att utländska ägare är det bästa"
(Hans Tson Söderströms debattartikel i Aftonbladet, 2007-09-05)

"Utnyttja förhandlingsläget"
(Hans Tson Söderström intervjuas i Di.se, 2007-09-14)