Förra året kom han med en ny bok: Hur jättarna går under, som verkar synnerligen vältajmad i den kris vi nu genomlever.
Mina tankar går omedelbart till SAS, Saab Automobile, Swedbank och en mängd andra företag som kämpar sig fram. Men de går nu också till länder som USA, Grekland och Spanien.
I boken Good to Great har Jim Collins studerat hur företag nått uthållig mästarklass i lönsamhet under lång tid. Hans recept är i korthet följande: Disciplinerade människor, disciplinerat tänkande och disciplinerad handling – att envetet hålla sig till det man gör bäst.
Vad gäller människorna handlar det om vad han kallar nivå 5 av ledarskap – en kombination av personlig ödmjukhet och professionell vilja samt rätt människor på rätta platser. Det handlar inte om några stora egon som ska ha stora bonusar utan om dem som är passionerat ambitiösa för sina företag. De syns inte själva i pressen.
Intressant att notera i Jim Collins’ studie är att han inte hittade några korrelationer mellan bonus och den långsiktiga lönsamheten i bolagen. Det enda man kunde se var att i de bästa bolagen hade cheferna lite lägre kontant lön.
Men vad får då jättarna att falla? Collins går igenom olika stadier av nedgång:
För det första menar han att framgång föder övermod. Företagsledningen ger sig ut på nya äventyr och ägnar inte tillräcklig uppmärksamhet åt den grundläggande affären. De respekterar inte den potential som finns i det ”ursprungliga svänghjulet”. Visst kan man känna igen arrogansen som präglar de nyframgångsrika? Det betyder att de minskar sitt lärande och har en alltför lättfärdig syn på turens inverkan.
Det andra stadiet karaktäriserar han som ”mycket vill ha mer”. Det blir en ohållbar jakt på tillväxt, urholkad kostnadsdisciplin och byråkrati, och personliga intressen börjar gå före organisationens. Visst kan man också känna igen detta? Hur många företag de 20 senaste åren har haft en omåttlig jakt på förvärv, som i efterhand inte visat sig särskilt lyckosam?
I det tredje stadiet börjar ledningen blunda för faror och risker. Personerna i högsta ledningen skjuter ifrån sig skuld och gör tvångsmässiga omorganisationer. Här känner nog många av våra storbolag igen sig från de tio senaste åren.
Det fjärde stadiet kallar Collins ”det sista halmstrået”, där ledningen febrilt jagar efter en frälsare – en extern, energisk VD som startar radikal förändring. Men ofta följs en inledande uppgång av besvikelser. Tänkte Collins redan då på USA och president Barack Obama? Eller var det Michael Wolf, Swedbanks VD? Och vad ska de göra? Vad kan vi som aktiesparare göra?
Det kan ju låta förskräckligt hemskt och negativt, men alla kan ta sig upp – i alla stadier. Stora företag kan snubbla rejält och komma tillbaka. Det handlar om att ledningen måste skapa en enande kraft internt i landet eller i företaget – att bestämma sig för vad företaget gör bäst och att fortsätta göra detta allt bättre. Inget annat. De måste vara uppmärksamma på nedgångstecken. Och hamnar man i turbulens, vilket händer alla från tid till annan, kan det vara en fördel för den som är enveten. Man kan då få ett större försprång.
Så här skriver Collins: ”Vägen ut ur mörkret börjar med de irriterande envetna människor som är medfött oförmögna att ge upp. Framgång är att falla och resa sig, gång på gång på gång.”
Gunilla Wikman är civilekonom och arbetar som kommunikationsrådgivare på Carrara Communication och som rådgivare i affärsutveckling hos Ekman & Partners. Hon har tidigare bland annat varit informationsdirektör i SEB och Riksbanken samt ekonomijournalist i Veckans Affärer och A-ekonomi. Hon är styrelseledamot i Proffice och AMF Fonder samt medlem i Aktiespararnas sparandekommitté.