Sverige är ett av få länder som beskattar förmögenheter. Endast Frankrike, Norge, Schweiz och Spanien inom EU och OECD beskattar förmögenheter, men bara Norge beskattar små förmögenheter lika hårt som Sverige. Någon större kassako kan inte den svenska förmögenhetsskatten anklagas för att vara – under 2005 inbringade den bara 4,9 miljarder kronor. Beloppet kan låta stort för en privatperson, men i ett statsbudgetperspektiv är det försumbart.
Förmögenhetsskatten har försvarats med solidaritetstanken. Detta är ett påstående som klingar illa, eftersom det med fog kan hävdas att denna skatt för vissa personer är frivillig. Den är lätt att undkomma för den som har kunskap om systemet. Förmögenhetsskattens utformning och dess mycket låga gränsbelopp har lett till en omvänd fördelningspolitik, där många med små förmögenheter tvingas betala förmögenhetsskatt, medan ägare av stora förmögenheter kan slippa.
Förmögenhetsskatten ska nu avskaffas, vilket är bra, men frågan är hur den övriga beskattningen på sparandet ser ut. Aktiespararna genomför årligen en jämförande studie av beskattningen av enskilt aktiesparande inom OECD och EU, och den brukar visa på att Sverige har en beskattning som ligger i topp. Den ökande internationaliseringen gör det omöjligt för Sverige att i det långa loppet beskatta aktiesparande hårdare än övriga EU.
Förmögenhetsskatt på sparande, tillsammans med ett totalt skattetryck som överstiger omvärldens, försämrar villkoren för svenska investerare och driver kapital utomlands. För att Sverige ska ha en god ekonomisk tillväxt krävs en god och tillförlitlig tillgång på svenskt riskkapital, vilket underlättas av en låg aktiebeskattning. Alla tjänar på en rimligt utformad aktiebeskattning. Aktieskatter på EU-nivå resulterar i ökat aktiesparande och bättre tillgång på riskkapital, vilket i sin tur ökar företagens möjligheter att investera och anställa personal. Resultatet blir att hushållens arbets- och kapitalinkomster totalt sett ökar.
En översyn av den svenska aktieägarbeskattningen bör också ske eftersom den missgynnar svenskt riskkapital till fördel för utländskt, eftersom utländska investerare oftast har lägre ägarbeskattning i sitt hemland. Oftast utgår endast kupongskatt på utdelning. I vad mån någon aktieägarbeskattning därutöver sker blir därför i allmänhet beroende av om och i vilken utsträckning hemlandet beskattar avkastningen eller förmögenheten på det svenska aktieinnehavet. Frågan är om Sverige på detta sätt ska subventionera utländska ägare.
Aktiespararna motsätter sig inte ett utländskt ägande, men det får inte gynnas otillbörligen genom att svenskt aktieägande missgynnas på grund av högre beskattning. De skattemässiga förutsättningarna måste vara likartade.
Därtill missgynnas direktägande av aktier genom den skatteskillnad som finns mellan aktie- och aktiefondsparande. Skatteskillnaden mellan institutionella ägare och privatpersoner har bidragit till att det anonyma ägandet och dess inflytande, eller möjligheter till inflytande, har ökat. Ett stort problem med institutionernas dominans är att den försämrar börsens effektivitet som marknadsplats, eftersom relativt få fondförvaltare får överdrivet stort inflytande på börsen. Aktiespararna anser att fler individuella och självständiga aktörer skulle ge en bättre fungerande börs, och för att få fler självständiga aktörer måste hela ägarbeskattningen ses över och harmonieras till EU-nivå.
För att Sverige ska kunna få en konkurrenskraftig beskattning av sitt sparande måste inte bara förmögenhetsskatten avskaffas utan även dubbelbeskattningen på aktieutdelningar, företrädesvis genom att beskattningen i mottagarledet, avskaffas samt att beskattningen på kapitalvinster sänks till maximalt 10 procent.