Bakgrunden till bristerna var de ändringar som gjordes i Aktiebolagslagen i mitten av 1990-talet, när Sverige anpassades till EU-rätten. Kreativa rådgivare upptäckte möjligheten att genom fusion kringgå de regler om minoritetsskydd som gäller vid offentliga erbjudanden. Nu räckte det för ett bolag att ha 67 procent av aktierna i ett annat bolag för att kunna tvinga övriga aktieägare i målbolaget att efter fusion med huvudägarens bolag godta det pris som huvudägaren ensidigt hade bestämt. Möjligheten att få priset prövat av en skiljenämnd fanns inte, och köparen behövde inte längre anstränga sig för att försöka nå 90 procent av målbolaget på ett marknadsmässigt sätt.
Aktiespararna reagerade starkt mot detta oskick, som plötsligt rubbade förutsättningarna och allvarligt skadade förtroendet för hela aktiemarknaden. Aktiespararna gav sig in i juridiska processer mot två av de mest flagranta fallen, Connecta och Realia.
Processen mot Connecta löstes relativt snabbt genom en förlikning, i vilken moderbolaget medgav att minoritetsägarna hade behandlats felaktigt. Alla dessa kompenserades med en höjd ersättning. Processen mot Realia, som inleddes 2005, drog däremot ut på tiden, främst för att Aktiespararna ville driva frågan om ny lagstiftning.
För Aktiespararna blev Realiaaffären ett medel för att påverka politikerna. Regeringen reagerade också snart mot vad justitieministern kallade ”missbruk av Aktiebolagslagens fusionsbestämmelser”, och riksdagen antog en provisorisk stopplag, som från den 1 juli 2007 i princip hindrade alla så kallade kontantfusioner. Efter en utredning antog Riksdagen nya regler om fusion, som i väsentliga delar uppfyller Aktiespararnas krav.
De nya reglerna trädde i kraft 2009 och innebär i korthet att minoritetsskyddet vid övertaganden har återställts och att påtvingade kontantfusioner inte längre kan förekomma. Rättegången mot Realia har pågått under de år det tog att få fram den nya lagstiftningen.
Realias historia, innan bolaget förvärvades av Kungsleden, är skandalomsusad. Bolaget hade bytt skepnad och användes av diverse olika intressen. Det hette ursprungligen Fermenta men bytte sedan namn, först till Columna och senare till Realia. Efter vissa vindlande turer blev det gamla Fermenta ett fastighetsbolag med herrarna Welandson och Hopkins som huvudägare (se Aktiespararen nummer 10-2009, Bernholms börsblandning). När dessa personer, via ett eget bolag, tvingade igenom en kontantfusion med Realia som missgynnade övriga ägare väckte Aktiespararna en klandertalan vid Stockholms tingsrätt. Efter att processen hade inletts såldes det fusionerade bolaget till Kungsleden, som därmed ärvde klanderprocessen.
För Aktiespararna var det överordnade målet att få stopp på de oseriösa fusionerna och att få ny lagstiftning på plats. Realiamålet var bland annat ett medel för att nå dessa mål.
Den gamla tvisten med Realia har nu lösts på ett konstruktivt sätt genom förlikning. Eftersom Aktiespararna var den enda aktieägaren som hade klandrat fusionsbeslutet var det nu en ren tvist mellan förbundet och Realia. Den juridiska processen var komplicerad och kostnadskrävande. En fortsatt rättegång skulle ha tagit flera år till genom instanserna, och utgången efter en process är alltid oviss. Aktiespararnas eget innehav var också för litet för att förbundet ensamt skulle fortsätta processen.
Den överenskommelse som nu träffats med Kungsleden innebär att vi drar tillbaka vår klandertalan. Samtidigt svarar Realia/Kungsleden för förbundets rättegångskostnader och lämnar också ett bidrag på mer än 4 miljoner kronor till Ung privatekonomi, det utbildningsprojekt som Aktiefrämjandet driver tillsammans med Unga Aktiesparare för att sprida kunskap hos gymnasieungdomar om sparande med inriktning mot bland annat aktier.
De gamla aktieägarna i Realia kan möjligen känna sig besvikna för att de inte själva klandrade fusionsbeslutet, men vi har alla vunnit en viktig principfråga – samtidigt som spridningen av kunskap om aktier och aktiesparande kan ökas.