Det är inte ovanligt att ett aktiebolag köps upp och att några aktieägare inte accepterar budet, antingen på grund av att de inte anser det affärsmässigt riktigt eller på grund av att de helt enkelt missar budet. Detta sker varje gång ett bud lämnas, oaktat det är aktie- eller kontantvederlag. När ett bolag genom uppköp kommer över mer än 90 procent av aktierna kan tvångsinlösen påkallas, antingen av bolaget eller av dess aktieägare, för de kvarvarande minoritetsaktieägarnas aktier.
Tanken med tvångsinlösen är att småsparare inte ska bli sittande med illikvida aktier, samtidigt som den nya huvudägaren har en möjlighet att komma över de kvarvarande aktierna. Aktiebolagslagen reglerar till vilket pris aktierna ska lösas in, det vill säga storleken på det så kallade lösenbeloppet. För att skydda småspararna i processen utses en god man, vars uppgift är att bevaka de frånvarande aktieägarnas rätt – allt i syfte att skydda den enskilde aktieägaren.
Tvångsinlösenprocessen kan i vissa delar vara tämligen långdragen, och en del oseriösa köpare har därför börjat använda sig av fusion för att kunna kringgå bestämmelserna.
Med dagens fusionsbestämmelser kan en majoritet bestående av två tredjedelar av bolagets aktieägare frånta minoriteten, oftast småsparare, deras aktier till ett pris fastslaget av styrelserna i de fusionerande bolagen. Problemet är att fusionsvederlaget sätts mer eller mindre godtyckligt. Därtill saknas regler som talar om hur eller när värderingen ska göras, vilket kan leda till att minoriteten kan erbjudas ett pris som ligger långt under aktiernas verkliga värde. Den enskilde aktieägaren får en fusionsersättning som varken är föremål för förhandling mellan parterna eller en opartisk prövning. Jämförelsen med expropriation av aktier är inte långt borta, och någon rättslig prövning ges inte. Den lille enskilde aktieägaren står maktlös!
Det är därför anmärkningsvärt att Justitiedepartementet har lämnat ett förslag om att behålla de nuvarande reglerna för tvångsfusioner där den enda kompensationen är ett fusionsvederlag som sätts mer eller mindre godtyckligt. Det enda skyddet småspararna får är att minoriteten vid en kontantfusion ska ha rätt att få sina aktier inlösta.
Naturligtvis behövs regler som ger en budgivare möjligheten att enkelt komma över minoritetens aktier. Det är dock viktigt att man i denna process kommer ihåg att de svenska tvångsinlösenreglerna avser att ge minoriteten ett skydd mot övergrepp från majoritetsägarna. Aktiespararna menar att det är viktigt att värna om de svenska tvångsinlösenreglerna. Det är därför oacceptabelt att fusionsreglerna tillåts rubba tvångsinlösenförfarandet genom att tidigare missbruk ersätts med nya. Aktiespararna har alltid ansett att det i samband med beslut om fusion ska krävas minst nio tiondelars majoritet på stämman. Därtill måste två oberoende värderingar offentliggöras. Sådana krav är logiska, med hänsyn tagen till Aktiebolagslagens övriga minoritetsskydd.
Justitiedepartementet lämnade i våras ett förslag till lagrådsremiss, i vilket departementet tillmötesgick förbundets önskemål om två oberoende värderingar samt nio tiondelars majoritet på stämman. Detta skulle ha satt stopp för de senaste årens missbruk av fusionsreglerna, där samgåenden mellan bolag drivs igenom med bara två tredjedelars röstmässig majoritet. Detta förslag har Justitiedepartementet nu förkastat.
Om Justitiedepartementet går vidare med sitt förslag riskerar hela tvångsinlösenprocessen att slås sönder, samtidigt som dagens bestämmelser om budplikt blir ointressanta. För vilken rådgivare kommer att föreslå sin klient att förlänga budet tills aktieinnehavet motsvarar 90 procent, och tvångsinlösen kan påkallas, när denne enkelt och billigt kan klubba igenom ett fusionsbeslut redan vid 67 procents innehav?