Sveriges period som ordförandeland i EU är över, vilket ger svenska politiker och tjänstemän en chans att fokusera på viktiga inhemska frågor, som fått stå tillbaka senaste året. Konsumentskyddet för finansiella tjänster och produkter är därvid ett område som länge försummats, trots att det berör nästan varje hushåll i landet.
Sverige ligger långt före övriga länder i Europa vad gäller hushållens placer-ingar i värdepapper. Nära tre fjärde-delar av invånarna i landet sparar i aktier eller i fonder, bland annat till följd av PPM-sparandet, och 5 miljoner av dem har själva valt att satsa en stor del av sitt sparande i värdepapper. Men svenskt konsumentskydd på finansområdet är närmast en Potemkinkuliss, trots tyd-liga EU-direktiv om vikten av fungerande regress. Kraven har inte gjorts till lag i Sverige, varför svenska kunder lämnas åt sitt öde när något gått fel. De får kämpa ensamma mot banker med flera.
Aktiespararna har tillsammans med andra intressenter på området i många år drivit kravet på att privatekonomi med sparande och värdepapper måste ges ordentligt utrymme på skolschemat. Problemen med de så kallade SMS-lånen är ett tydligt exempel på att alltför många saknar de mest elementära kunskaperna om privatekonomi. Men i dag nås bara en fjärdedel av gymnasieeleverna av den frivilliga informationen om hur man sparar i aktier och fonder. Finansinspektionen har visserligen fått 20 miljoner kronor för extra informationsinsatser, men det motsvarar bara 50 kronor per gymnasieelev och räcker således inte långt.
Det krävs dock mer än förebyggande åtgärder för att räta upp situationen. Trots att misstag och medvetna fel på finansområdet ofta drabbar många människor är tillsyn och korrektion nästan uteslutande inriktad på brister som kan hota det finansiella systemet. I detta perspektiv offrar staten kallt konsumenterna och låter dem klara sig bäst de kan. Vi lever i en värld med Internethandel och offensiv telefonförsäljning av finansprodukter. Då är det viktigt att myndigheter kan agera snabbt, av omsorg om alla parter.
För konsumenterna är det närmast förolämpande när de myndigheter som ska skydda dem gömmer sig bakom en hårdtolkning av en regel om att de ej får företräda kunder i enskilda fall. Men om en större grupp drabbas på ungefär samma sätt borde i stället ansvariga myndigheter vara skyldiga att i sista hand i domstol skapa prejudikat. Detta skulle dessutom vara samhällsproduktivt, genom att myndigheten då ”stämmer i bäcken” och minskar behovet av en mängd enskilda tvistemål i samma typ av fel.
Under senare år har det sålts stora volymer av strukturerade produkter, som brukar bestå av en långfristig noll-kupongsobligation och en köpoption. Obligationen ska svara för att det nominella värdet av satsningen kan betalas tillbaka några år framåt i tiden, medan optionen ska ge hävstången, det vill säga multipeln mot det valda jämförelse-indexet.
Problemet är att ingen tar ansvar för dessa produkter; säljaren hävdar att det helt faller på slutkunden, trots att denne ej alls kunnat påverka de ingående delarna. Kunden har fått förlita sig på säljarens uppgifter. USA-banken Lehman Brothers, som gick i konkurs under finanskrisens början, var mycket stor utställare av garantiprodukter, som säljarna i dag vägrar ta ansvar för.
En kund som köper en vara eller tjänst har annars ett långtgående produktskydd. Eftersom dagens finansvärld allt mer består av produkter som är mycket svåra att genomlysa för köparna borde lagar och tillsyn ändras så att ett tydligt ”produktansvar” införs även här.
Konkurrensverket rapporterade nyligen att Konsumentverkets (KV) flytt till Karlstad hade blivit betydligt dyrare än beräknat. Rapporten avslöjade också att kapacitet och kvalitet hos KV har fallit kraftigt och att det tar många år att återställa den gamla nivån.
Regeringen har ansvaret för resursfördelning och ansvar för konsumentskyddet. Finansinspektionen visar tydligt att konsumenterna är lågprioriterade där, trots EU:s direktiv. Det är därför rimligt att konsumentskyddet på finansområdet flyttas till Konsumentverket och att KV då ges både legala muskler och budgetresurser för att kunna göra ett bra jobb. Sverige får inte ligga kvar längre i EU:s gärdsgårdsserie på konsumentområdet.